brewster

I will miss your company.

När jag bodde i studentrum blev jag varje år, ungefär vid den här tiden, terroriserad av en av mina lägenhetsgrannar. Hon spelade med irriterande regenbundenhet Carolas julskiva på högsta volym varenda decembermånad jag bodde i huset. Nu kanske Carola är ett av de värsta exemplen, men när de nu har ställt upp en gigantisk högtalare på Kortedala torg som spottar ur sig diverse julhits slår det mig återigen hur pass effektiv ljudterror julmusik är. För så är det ju- antaletmoderna jullåtar som faktiskt går att digga är ganska lätträknade. Jag kan knappt lyssna på Absolute Christmas den 24:e december, än mindre resten av året.

Så för att faktiskt visa att det existerar vackra låtar med jultema satte jag mig ner för att lista de jag kunde komma på. Detta är knappast någon färdig lista, men jag ska komplettera med fler senare, lovar.

* The Pogues featuring Kirsty MacColl "Fairytale of New York"
   
           You Scumbag, you maggot
           You cheap lousy faggot
            Happy Christmas, yer arse
            I pray God it's our last

* The Waitresses "Christmas Wrapping"
         
            So deck those halls, trim those trees
            Raise up cups of Christmas cheer
             I just need to catch my breath
             Christmas by myself this year

* Joni Mitchell "River"

             It’s coming on christmas
             They’re cutting down trees
             They’re putting up reindeer
             And singing songs of joy and peace
            Oh I wish I had a river I could skate away on
           
* Darlene Love "Christmas (Baby please come home)"

             If there was a way 
             I'd hold back these tears 
            But it's Christmas day 
            Baby, please come home

*  Cristina "Things fall apart"

            They all got wrecked, they laughed too loud
             I started to feel queasy in the crowd
             I grabbed a cab back to my flat
             And wept a bit
             And fed the cat

Just Cristinas låt kanske sammanfattar alla de tankar och känslor jag, och många andra med mig, brukar känna varje jul. Eftersom folk mest brukar vilja höra sirapsdrypande sentimaliteter bara för att det är jul blev aldrig låten mer än en förbisedd kultfavorit. och kanske tur det, så slapp vi plågas sönder av den vid då varje ny samlingsskiva med jullåtar skall släppas år på år på år. För det här är plågsam lyssning. Cristina pratsjunger de geniala textraderna om grusade förhoppningar, julångest och ensamhet över mekaniska discotrummor och kalla gitarriff. Garry Mulholland ägnar en hel sektion av sin utomordentliga bok "This is Uncool" åt att dissekera låten från början till slut: " [It] pinpoints perfectly the experience of feeling lonely and alienated while everyone ostentatiously enjoys themselves, and, far worse, being wise enough to know that they are as desperate as you are while finding it impossible to connect with them". Det här är jul på riktigt, och det är så långt från Kalle Anka man kan komma.

Julgranen står erigerad på Kortedala Torg! Ståtlig och fallisk. Nu är det officiellt: julrushen har börjat och om du inte tar dig i kragen och hänger på så kommer, innan du vet ordet av, Blossom Tainton komma och köra in en gigantisk smällkaramell i ditt nylle.

Hur mycket jag än vill klaga på allt som har med jul att göra - bjärta lyktor över hela city, överpyntade julgranar mest överallt, kommersialism och hyckleri- så kan jag inte hjälpa det: jag gillar att köpa julklappar. Och i år har jag startat rekordtidigt. Jag springer runt i affärer och köper både det ena och det andra- jag paketerar och slår in, strör glitter, lackar inslagspapper, krullar presentbanden och funderar ut rim. Och det är bara november! Var ska detta sluta egentligen?

Jag trodde precis att jag såg Louise Lasser på Kortedala torg. Men det var säkerligen enbart en sliten, halvt alkoholiserad förtidpensionstant.

Jag vill ha tjärpastiller. Men var finns de att få tag på? Underligt om en stad av Göteborgs storlek inte kan frambringa ett paket eller två... annars får man väl göra som jag gör med dvd-filmer och skivor- importerar. Det här suget börjar bli olidligt.

Imorgon släpper Kate Bush sitt första album på tolv år i Sverige. Jag är egentligen för gammal för dylik idoldyrkan men när det gäller mig och Kate och vår speciella relation faller jag gång på gång tillbaka till pubertal besatthet. Man kan egentligen inte beskriva det som annat än regression till något slags tonårsstadie: Ingen annan gillar Kate som jag gör! Ingen annan började lyssna på Kate innan jag gjorde det- alla andra är bara opportuna vindflöjlar som vill hänga på den nya vurmen för Kates musik som kommit det senaste året! Hon är min! Jag är speciell!

Jag upptäckte Kate när jag var tio år. Vi hade precis fått kabelteve och som pausunderhållning i listprogrammet Chart Attack på gamla Super Channel visades Wuthering Heights: en video som redan då måste känts smått antik. En storögd Kate dansade in i softat ljus med vit spets och skrek ut sin passion som vore hon besatt. Men den som blev besatt var istället en tioårig pojke i Eskilstuna. Vem var denna flicka? Hur kunde hon sjunga med den Rösten? Och Låten sedan- det lät inte alls som något samtida- åttiotals plinketiplonk- och inte heller som någon äldre musik jag visste om. "Äldre musik" måste då i min uppfattning  inskränkt sig till Beatles och Stones. När sedan The Sensual World släpptes året därpå fick jag återigen se den galna tanten i långklänning- lite äldre, lite rundare, men fortfarande lika drömskt vacker. Just den vinylskivan var en av de första jag inhandlade helt själv, för 99 kronor på Domus skivavdelning. Förälskelsen hade bara tagit sin början.

Och nu sexton år senare kommer jag springa till skivbutiken så fort jag bara hinner imorgon för att få lägga mina händer på den efterlängtade dubbel-cd:n. Kanske inte riktigt lika musikaliskt förälskad som förr. Men likväl kommer jag svära åt alla yngre fans som står bredvid mig i butiken. De ska fan inte tro att de gillar Kate lika mycket som jag.

Fråga vem som helst som känner mig och jag tror inte de skulle kalla mig en lättretad person; ni får gärna rätta mig om jag har fel. Därför känns det lite missvisande att starta med ett någorlunda koleriskt inlägg, men de senaste veckorna har jag fått en rad obehagliga känslor i kroppen när jag är ute och handlar - frustration, irritation, magont. Dessa kryper sig på mig, till en början obemärkt, när jag går in på den lokala hemköpsbutiken. Det slår liksom aldrig fel. Och dessa frågor stälelr jag mig gång på gång medan jag går och muttrar för mig själv:

Varför hittar man aldrig det man vill ha? Vilken vettvilling är det som planerat affären egentligen? Varför ringlar sig köerna alltid genom butiken, till synes i flera kilometer? Varför finns det knappast några veggoalternativ att få tag på i utbudet- t.o.m. Willys är bättre (och billigare också för den delen). Och vilka är de äckliga människorna i stomatolleenden som försöker kränga telefonabbonemang, ständigt blockerandes utgången? Är det en sista utpost av helvetisk terror innan man kommer ut i den riktiga, något trevligare, världen? VARFÖR, HEMKÖP, VARFÖR?

Jag tror jag har blivit en surkärring. Och jag tror jag tycker om det.