The Meaning of my life is She

Mina ständigt återkommande nostalgiattacker berör, med ytterst få undantag, enbart 80-talet. Nittiotalet framkallar nästan inga känslor alls hos mig. Mina vänner som är yngre än jag har ett helt annat förhållande till detta årtionde; i min värld är det bara grunge, gymnasium och klassfester i Forshaga. Inget att hetsa upp sig för egentligen. Men det finns såklart undantag, 90-talsföreteelser som får mig att le suckande och drömma mig bort till svunna tider. TV-serien Daria är ett bra exempel. Titelkaraktären dök från början upp hos supernollorna Beavis och Butthead, som en enda, starkt lysande kvinnlig ljuspunkt i en annars rätt grabbidiotisk serie. När sedan Beavis och Butthead gick i graven levde Daria vidare, och hennes öden och äventyr förgyllde tillsammans med sockerkakssmet mången deppig kväll i min studentlägenhet i Karlstad. Daria var som alla Janeane Garofalos nittiotalsroller ihopbakade till en pretzel med extra sälta. Dessutom såg hon ut som Velma i Scooby Doo, och sådant kan ju aldrig vara fel. Jag tror det var från Daria jag fick idén om sarkasm som överlevnadsstrategi och kängor ersatte gymnastikskor som fotbeklädnad de rigeur.

Daria

Efter att ha sökt med ljus och lykta har jag fortfarande inte hittat serien på DVD. Den finns på en handfull VHS-kassetter, och två långfilmsavsnitt finns att tillgå på DVD. Men jag vill ha allt, rubbet; den fulllständiga, ultimata Daria-upplevelsen. Så jag ska fortsätta lobba för en Dariaboxen. Fram till den kommer nöjer jag med datorspelet: Daria's Inferno. Där kan jag själv kämpa mot The Fashion Clubs dumhet och ha Jane som bästa vän. Det kanske är lite sent nu, men äntligen har det hänt. Jag har uppnått mitt högsta mål- Jag har blivit Daria.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback