brewster

När jag var ung kunde jag uppskatta artister med stor bredd. Sådana som var i ständig musikalisk förnyelse, gärna också stilmässig utveckling. Under mina tidiga tonår var Eurythmics en av mina största favoriter. Under åttiotalet släppte de åtta skivor, alla med vitt skiljda inriktningar- det fanns i stort sett en Eurythmics-platta för varje humör. Ville jag ha svettig syntdisco lyssnade jag på Sweet Dreams, medan Revenge bjöd på antiseptisk arenarock och favorit-lp:n Savage innehöll allting däremellan. Att kritikerna sablade ner Dave och Annie hade jag svårare att förstå. Hur kunde man kalla de populistiska och integritetslösa, när de i själva verket visade upp en musikalisk mångsidighet i mitt dåvarande tycke utan like. Kanske tilltalande schizofreni mitt dåvarande rätt identitessökande tonårspsyke, kanske är orsaken kring min tidiga musiksmak svårare att spåra än så.

Idag ser jag annorlunda på musik. Hidden Cameras nya platta Awoo har fått kritik för att bandet rör sig i exakt samma musikaliska spektrum som på de två tidigare fullängdarna. Och visst, jag håller med, man känner igen vissa melodislingor, texterna är likaså snarlika, men idag kan jag uppskatta Joel Gibbs musikaliska vision mer än vad jag kunde då. Är musikalisk utveckling egentligen nödvändigt? Kate Bush senaste alster är också egentligen mer bakåtsträvande. Hon tycks ha fastnat i sitt eget musikaliska unversum i stället för hennes tidigare, mer progressiva alster, exempelvis Hounds of Love och The Dreaming. Men vad gör det när jag nu vant mig och trivs ganska bra där?

Jag trivs ju rätt bra med Joel Gibb också. Awoo, Learning the lie och Fee fie är utomordentligt fina poplåtar som kommer göra sig utmärkt när bandet spelar i Göteborg om några månader. Kommer jag vara där? Kommer jag tokdansa? Kommer det bli årets konsertupplevelse? You bet.