Talk about- Pop music!
På grund av min kroniska brist på alla former av planering hamnade jag på Göteborgståget from hell i söndags. Ska en tågresa från Stockholm till Sveriges framsida verkligen ta sex och en halv timme? Jag hoppas någon stackare tackar SJ för att de valde att lägga tågrutten till västkusten via Säffle. Vad kan man göra förutom att fördriva tiden med sömn och diverse musikmagasin.
Den numera rätt kackiga tidingen Q listade i sitt senaste nummer Guilty Pleasures - 115 Records it's OK to Love. De listade alla de där skivorna som normalt göms undan i skåp eller sätts längst ner i skivhyllan så att de inte ska synas så bra. Själv har jag aldrig förstått varför man ska försöka upprätthålla en air av cool musiksmak när det är de där älskade rötäggen som ger samlingen karaktär och liv. Jag brinner och älskar dem och sätter de längst fram i samlingen. Jag har rätt många av plattorna på listan- Cyndi Lauper, The Bangles, Eurythmics - även om jag fortfarande hävdar att Savage är en betydligt bättre skiva än Revenge. Jag har redan avhandlat min eviga kärlek till Bananarama, men det finns mer, betydligt mer i min Guilty pleasures-hylla.
Något som är min egen personliga guilty pleasure är Belinda Carlisle. Jag älskade Go-Go's, inte bara för Belindas skull utan också Jane Wiedlin (är hennes Rush Hour den ultimata 80-tals singeln eller inte? Förmodligen inte, men den är attans bra). Faktum är att det mesta Belinda gjorde fram till, säg, Live your life be free, är förstklassig girlgrouppop. På senare rid har hon förlorat sig själv i alltmer desperata försök att gräva sig än djupare ner i mainstreamsfåran när det är pop-Belinda alla vill höra. Senast var hon tydligen deltagare i en matlagningsdokusåpa i engelsk teve. Jag lyssnar på Our lips are sealed och minns Belinda som hon ska vara. Rultig, sockersöt, powerpoppig och alldeles, alldeles underbar.