This is the Year, part 2
2006 var:
Jobb, jobb, jobb, gs2h, badkar, bakning, fyllekäk, filmfestival, bokmässa, födelsedagsfest med Micke och Kristoffers egna sammanfattning av mitt 2005, barnafödande, Tomas i Böglobbyn, Six Feet Under-samlingen komplett, keso + kaviar + knäckebröd.
Slicksommar, Stockholm, Gotlandsgatan, fruktvin, flatfester, allsång i kön, "Det här är min pojkvän Ulf, han är orsaken till att vi aldrig hånglat", nattbad, hångel, söderpromenader, tågresor, store starke grymme Micke, Defekt, den natten i Åkeshov då jag blev utelåst från Gotlandsgatan och missade tåget hem, möte med Sylvia,
Brighton, London, Andy Potters återkomst, Dynamite Boogaloo, Dolly Rocket, These Boobs are made for Wobblin', solbränna, ASDA-sprit, Mickes väskor, Retro Bar, Popstarz, Pull Shapes, den där tjejen i prickiga klänningen som kunde alla Spice girls-danssteg, allsång till Wuthering Heights.
Grekland, bröllop, språngmarcher, missade bröllop, läderslips.
Rom, spanska trappan, italiensk schlager, Alperna från flygplansstol, croissant och latte-frukost, second hand-shopping, engelska boklådor.
Vi ses 2007!
I've paid my money, so I'm going to see the whole of the movie
Don't forget the songs that made you smile, and the songs that made you cry
5 Album
The Pipettes: We are the Pipettes
Regina Spektor: Begin to Hope
Final Fantasy: He poos clouds
Hidden Cameras: Awoo!
Joanna Newsom: Ys
I och med att den förträffliga Kate Bush inte släppte något album under året var väl fröknarna Spektor och Newsom så nära man kunde komma- Regina gjorde sin bästa och mest lättillgängliga platta, medan Joanna gjorde ett komplicerad, svårtillgängligt konceptalbum. Hidden Cameras gjorde samma sak som alltid, lättrallad indiegaypop. Final Fantasy tror jag inte jag greppat riktigt än, men när en platta innehåller så mycket vacker musik som He poos Coluds gjorde, ja då måste den finnas med här. Och årets fynd var The Pipettes, tre trallande jäntor från Brighton (var annars?) vars platta nog skulle avfärdas som billig pastisch om den inte hade varit så fullspäckad med klockrena melodier, vardagsglimrande poplyrik och, framför allt, kärleksfull attityd.
4 Singlar
Sugababes: Red dress
The Pipettes: Your kisses are wasted on me
Nelly Furtado: Maneater
Camera Obscura: Lloyd, I'm ready to be heartbroken
..för de fick mig att vilja dansa. Micke jagade Brighton och London runt på jakt efter Pipettesmusik. Sugababes och Nelly behövde vi knappt jaga- de var överallt.
3 Spelningar
Final Fantasy, Pusterviksteatern, Göteborg 24 maj
Hidden Cameras, Sticky Fingers, Göteborg 20 oktober
The Pipettes, Debaser Medis, Stockholm 28 oktober
Overheadprojektorer, prickiga klänningar och Tomas på tamburin var gimmickar som gjorde sig utmärkt på scen i år.
1 Film
Volver, av Pedro Almodóvar
Penelope Cruz är Mildred Pierce.
Maybe this Christmas
Så istället för alternativt firande blev det den sedvanliga hemfärden till familjehemmet i Eskilstuna dagen före dopparedagen. Kanske hemfärd inte var helt fel beslut ändå. Tågförseningar och bussresa under sista sträckan på färden får mig att börja tvivla.
Det fortsätter dock bättre än vanligt: Istället för de obligatoriska kommentarerna kring min vikt, klämmande både här och där, och ett upptvingande på badrumsvågen när jag kliver in genom ytterdörren fick jag den här gången höra "jaja, du är iallafall inte lika tjock som förra julen". Och från mina föräldrar är det en av de mest värmande komplimanger som ges, så det gäller att ta åt sig. Det börjar onekligen bra.
Annars såg väl julaftonen ut som den brukar:
Hela den Brewsterska familjen ger sig ut i löparspåret på morgonen för en uppfriskande språngmarch. Nåde den som vågar banga! Efter fem avverkade kilometer springer jag in på andra plats genom målgården på Årbyskogens motionsentral. Hey, en placering bättre än förra året! Det här kanske är startskottet på mitt nya, träningsstinna liv! En bättre människa 2007!
Julmiddag framför teven. Eurosport visar årets snyggaste fotbollsmål och vi förundras alla över att Ingvar Oldsberg lyckas sitta upprätt och till synes spiknykter i SVT:s studio. Än är miraklens tid inte förbi. Mor Brewster har lagat surkål och Rosolje, estnisk rödbetssallad. Familjen Brewster öser i sig som om domedagen vore nära och vi inte ätit sedan förra julsammankomsten. Far Brewster börjar genast diskutera julens kommersialism under middagen, och när jag på frågan vilken klass jag tycker jag tillhör svarar "medelklassen" tänds genast den röda varningslampan. Fel Svar! Från och med den stunden kallar han mig 'medelklassherrn', istället för det vanliga epitetet, 'akademikern'. Nästa jul får jag se till att mirakulöst förvandlats tillbaka till proletärunge igen. När så lillebror Brewster får för sig att vi ska se på Kalle Ankas julafton är måttet rågat. Har far Brewster närt en kapitalist vid sin barm?!
Det blev lugn och små julklappar trots allt. Jag fick fikonmarmelad och kardemummakaffe. Passar utmärkt till de kommande, ensamma vinternätterna. Kortspel avslutar en förhållandevis otraumatisk julafton, även om vissa i familjen Brewster inte är lika goda förlorare som andra.
Jag genomled årets värsta dag också 2006. Nu gäller det att vila ett tag och sedan förbereda sig för julen 2007 och allt vad den kan föra med sig. Jag ska vara redo. Jag ska vara redo!
Once a year, let's have the past
Betygen är satta, jobbet är över för det här året, väskorna är packade, glöggen är uppdrucken, tvätten är ren och torkad, julklappar är införskaffade, vännerna är avtackade, tågbiljetten uthämtad, Uncut och Word inköpta.
Kan jag få den julen jag förtjänat nu, snälla?
Andrew Ridgley drew the map, that rescued me, took me to paradise
Jag önskar att jag kunde säga att jag varit en dedikerad läsare av Smash Hits under hela min uppväxt. Någonstans i ett parallellt universum finns en Brewster, född några år tidigare än vad jag egentligen är, som är uppväxt med Smash Hits och har en skivsamling grundad på Bros, Sinitta och Brother Beyond. Den riktiga Brewster gick in i sin prettofas på tok för tidigt och började läsa Melody Maker på Eskilstunas stadsbibliotek när han var 12. Och fick för sig att Richey Manic var en betydligt mer betydelsefull popstjärna än Kylie Minogue och Jason Donovan tillsammans. Ah, tänk vad annorlunda mitt liv kunde varit om ödet velat annorlunda.
Men jag har bättrat mig. På äldre dagar har jag tagit igen allt jag missat, och nu när Smash Hits ofrånkomligen lagts ner (kidsen behöver inte popmagasin för att hålla koll på artisterna längre, nätet är så mycket mer lättillgängligt) har det bästa ur tidningens glansdagar getts ut i en väl tilltagen samlingsvolym. Och needless to say, så älskar jag den. Här finns allt det viktigaste från 80-talspopen: texten till Toto Coelos I eat cannibals, Kirsty MacColls shoppinglista, Bananaramas test av Boomboxes, Kim Wilde berättar om sin golfspelande mamma, och, bäst av allt, en gigantisk poster med George Michael och Andrew Ridgeley!
Bara en fråga: När släpper Okej sin samlingsvolym?
Well I'm not the world's most masculine man
Jag brukar vanligtvis kritisera och baktala julrush, ha-begär, konsumtionssamhället, kapitalism och allt som hör den därtill. Men det ska erkännas, jag har ju mina svaga punkter jag också. Visst, jag imponeras inte speciellt mycket av prylar och den senaste tekniken, men det finns andra saker som får mina ögon att tindra, min mun att dregla och mina imaginära rikedomar att sina.
Så nu önskar jag mig ändå, trots att jag som alltid sagt att jag inte önskar mig något, en bioduk med projektor och tusentals filmer därtill.
Och att det var Jacques Demys Lola som visades i just denna lägenhet just denna kväll gjorde ju inte saken sämre precis.
Reports from a disaster area
Men det var mest vått. Vått, men annars rätt likt Mölndal som det brukade se ut. Kanske lite fler måsar än vanligt, då.
Jennifer, with her golden hair
We rule the school
Nu när terminen snart är till ända och mina kids har jobbat arslet av sig i ett par månader är det dags för mig och mina kollegor att våndas och svettas och rannsaka oss själva i tre dagar. Äntligen är det dags att sätta betyg. Och tro mig, det blir inte ,som jag trodde när jag påbörjade min yrkesbana, lättare med mer erfarenhet- för mig är det femte gången jag bettygsätter och det orsakar lika mycket huvudbry som första terminen. Vem ska premieras? Vem ska sänkas? Finns det egentligen någon absolut rättvisa? Vem är värd ett betyg- den elev som är så svag, så svag, men som kommer varje gång, kämpar enträget och visar små, små steg mot förbättring, eller den elev som skiter i allt, dyker upp bristfälligt, men som jag som lärare ändå misstänker klarar betygskriterierna för ett G?
Det är ett tufft jobb, men jag måste göra det. Ikväll sitter jag och pluggar skolverkets litteratur, kollar igenom uppsatser, gamla prov, minnesanteckningar. Om en vecka är de ödesdigra betygsdokumenten utdelade och underskrivna. Jag tror både jag och kidsen mest av allt önsklar att allt vore över. Smärtfritt.
"Heroes"
Ju mindre sagt om helgens alkoholkonsumtion desto bättre. Det kanske räcker med att säga att jag numera är glad över att det mestadels finns folk runtomkring mig som kan se tilll att jag kommer hem och i säng välbehållen efter ett hårt fylleslag. Men det var något annat stort som inträffade under lördagens förfest: en av Gotlandsgatans (d v s Brewster, Micke och Kristoffer) stora myter sprack. En grundläggande hörnsten på vilken vi stöttat allt det vi tror på; En enda bild har fått stå som symbol för Slicksomrarna, inte bara det som sker inne på (och strax utanför) Kägelbanan varje lördag, utan vårt sorglösa beteende som helhet, det ok vi bär med oss under vinterhalvåret som släpper under sommarmånaderna och den glädje som ersätter det. Andra kanske skulle kalla det dekadens, vi kallar det snarare livsglädje.
Bilden föreställer en kraftig amazonkvinna iklädd leopardbikini, med rikligt med buskar under armarna, vilt svallande hårman, lika vilda ögon och en pose där hon dels visar upp sina icke oanseliga muskler, dels verkar säga "du skulle bara våga mucka med mig!" Och just den bilden är därifrån vi hämtar en stor del av vår inspiration.
Well, den bilden blev i mångt och mycket nedsvärtad under lördagens förfest, då det visade sig att den praktmadam som näst intill blivit en helig ko för oss, i själva verket visar sig vara en bekant till några av gästerna. Dessa beskriver henne som en aggressiv och synnerligen otrevlig manshatare, mest känd för att en gång använde sig av sin kombos handduk som tampong. Visst, det bilden symboliserar finns på ett sätt kvar, men till nästa år blir det nog ändå dags att byta ikon för vår hedonism.... Något förslag?
On a happier note: Just nu blir jag otroligt glad när jag läser Gary Mulhollands bok från pärm till pärm. För varje rapalbum jag liksom inte kan förmå mig att engagera mig i finns det alltid någon gömd diamant som herr Mulholland har visheten att dra fram ur popobskyriteten igen. Och det värmer mer inombords än årets första glögg när man upptäcker att han gillar samma saker som en själv. Det är den där pubertala uppenbarelsen all over again: 'Jag är inte ensam! Det finns någon annan som digger samma saker som jag!'
Jag visste redan att författaren uppskattar Kate Bushs The Dreaming som det mästerverk det är, men när han också beskriver Cristinas Is that all there is? som en av världens bästa singlar någonsin, och också insett att Seen and Not Seen faktiskt är den sanna höjdpunkten på Remain in Light, det är då jag börjar spinna ordentligt. Nu ska jag hem och plöja ytterligare ett årtiondes album, och kanske lyssna lite på Young Marble Giants samtidigt.
Fear of Music
Jag har säkert bloggat tidigare om Gary Mulhollands förträffliga bok This is Uncool, men kunde naturligtvis inte hitta just det inlägget. Det är en musikodyssé från punkens genombrott fram till idag, där varje års händelser får representeras av de (enligt Gary Mulholland) mest betydlesefulla popsinglarna. Nu är då inte This is Uncool enbart en vanlig bok med poplistor (vilket förvisso hade varit nog för att få mig i extas) , utan det genialiska ligger i att Mulholland sätter in singlarna i någon sorts sammanhang, både ett personligt och samhälleligt - vilket på något sätt får musiken att framstå som mer betydelsefull, om det nu är berättigat eller inte tar jag inte ställning till här.
Men anledningen till att jag stod och svettades i kassakön inne på Akademibokhandeln idag är att Gary Mulholland släppt en ny bok, Fear of Music. Denna gång är det dock inte singlar, utan de senaste trettio årens bästa fullängdsplattor, som avhandlas. Perfekt läsning på tågresan hem med andra ord, och ett obligatoriskt inköp. Författaren och jag delar inte precis musiksmak, men när man är så skicklig essäist som han spelar det mindre roll. Och någon som placerar in Kate Bushs The Dreaming som ett av sina absoluta favoritalbum kan ju inte helt vara ute och cykla, eller hur?
För övrigt såg jag Kristoffer Lundström stiga in på NK idag. Inget kan få mig så knäsvag som Kristoffer och hans ögonbryn. Ah.
Still ill
Det här med att vara småsjuk är en knivig sak. Vad är bäst- att gå och snörvla, hosta och läcka snor på arbetsplatsen, eller att ligga hemma och kurera sig själv men känna att man egentligen borde sitta på jobbet?
Så jag masar mig upp varje morgon, utan att bli varken friskare eller sjukare, och inser att detta beteende riskerar att spoliera min Stockholmsresa. För även om Micke tillbringade en göteborgsvistelse förra hösten med att ligga sjuk hemma i min soffa har inte jag lust att göra detsamma i Stockholm i helgen. Jag vill dricka glögg, gå på gaystudenternas pub, hänga på Pet Sounds och flanera på söder, inte hulka snor dagarna i ända.
Fan ta denna förkylning!
Ch-ch-ch-changes
1) Raka av mig håret.
2) Börja träna.
3) Säga upp mig från jobbet.
Things have an end but feeling is infinite
Pratade med Kristoffer lite senare om ålder, både om diskriminering på grund av den och fixering vid den. Att bli äldre är nog ett av mina favoritämnen att diskutera- förmodligen för att vi ofrånkomligen funderar över vårt åldrande. Och jag kom fram till under diskussionens gång att, ja, jag är nog en åldersdiskriminerare. Eller jag skulle snarare kalla mig en åldersanpassare. Min moster är en vän, men jag pratar inte med henne som jag skulle göra med mina yngre vänner. Hey, jag pratar nog inte på samma sätt med mina vänner i 20-årsåldern som jag gör med de runt trettio. Naturligtvis är det skillnad mellan individer, men jag tror också att de är generationsskollander och skillnader mellan olika livsstadier. Jag kan och har nog egentligen ingen avsikt att behandla alla lika. Om jag behöver hjälp går jag nog först till en person som är äldre, erfarnare och visare än jag. Ålder spelar roll. För mig.
Och via Nicklas fick jag äntligen höra Moneybrothers version av favvo-Kirstys They Don't Know- möjligtvis den bästa låten någonsin. Och den låter finfint nu också, som om det vore möjligt att förstöra den Låten. Och herr Wendin har vist nog tagit bort Kirstys "Baby". Det gick liksom inte att toppa.