Maybe this Christmas
Så istället för alternativt firande blev det den sedvanliga hemfärden till familjehemmet i Eskilstuna dagen före dopparedagen. Kanske hemfärd inte var helt fel beslut ändå. Tågförseningar och bussresa under sista sträckan på färden får mig att börja tvivla.
Det fortsätter dock bättre än vanligt: Istället för de obligatoriska kommentarerna kring min vikt, klämmande både här och där, och ett upptvingande på badrumsvågen när jag kliver in genom ytterdörren fick jag den här gången höra "jaja, du är iallafall inte lika tjock som förra julen". Och från mina föräldrar är det en av de mest värmande komplimanger som ges, så det gäller att ta åt sig. Det börjar onekligen bra.
Annars såg väl julaftonen ut som den brukar:
Hela den Brewsterska familjen ger sig ut i löparspåret på morgonen för en uppfriskande språngmarch. Nåde den som vågar banga! Efter fem avverkade kilometer springer jag in på andra plats genom målgården på Årbyskogens motionsentral. Hey, en placering bättre än förra året! Det här kanske är startskottet på mitt nya, träningsstinna liv! En bättre människa 2007!
Julmiddag framför teven. Eurosport visar årets snyggaste fotbollsmål och vi förundras alla över att Ingvar Oldsberg lyckas sitta upprätt och till synes spiknykter i SVT:s studio. Än är miraklens tid inte förbi. Mor Brewster har lagat surkål och Rosolje, estnisk rödbetssallad. Familjen Brewster öser i sig som om domedagen vore nära och vi inte ätit sedan förra julsammankomsten. Far Brewster börjar genast diskutera julens kommersialism under middagen, och när jag på frågan vilken klass jag tycker jag tillhör svarar "medelklassen" tänds genast den röda varningslampan. Fel Svar! Från och med den stunden kallar han mig 'medelklassherrn', istället för det vanliga epitetet, 'akademikern'. Nästa jul får jag se till att mirakulöst förvandlats tillbaka till proletärunge igen. När så lillebror Brewster får för sig att vi ska se på Kalle Ankas julafton är måttet rågat. Har far Brewster närt en kapitalist vid sin barm?!
Det blev lugn och små julklappar trots allt. Jag fick fikonmarmelad och kardemummakaffe. Passar utmärkt till de kommande, ensamma vinternätterna. Kortspel avslutar en förhållandevis otraumatisk julafton, även om vissa i familjen Brewster inte är lika goda förlorare som andra.
Jag genomled årets värsta dag också 2006. Nu gäller det att vila ett tag och sedan förbereda sig för julen 2007 och allt vad den kan föra med sig. Jag ska vara redo. Jag ska vara redo!
ojsan, det låter hemskt. kanske mest för att det ska vara en fråga om liv och död om jag ska springa tror jag...
1.Jisses, är det sant???
2.Varför åker du dit?
3.Du är inte fet!
4.Du får gärna fira jul med oss nästa år! (Fast vi tänkte visst göra det i Dingle, Co Kerry)
Fucking. Hell. Vilka fascister! Om mina föräldrar skulle försöka tvinga mig att springa så skulle jag fått världens vredesutbrott. Jag. Springer. Inte.
Nu ska man inte ta och glömma att Martin är gammal friidrottsstjärna och massa åkande rike runt för att kolla på sin son hoppandes i en grusgrop kan sätt lite konstiga tankar i huvudet på en - ja som vad normalvikt är samt vad man ska syssla med på julaftonmorgon.
Och jag antar att om det är så att du avancerade en placering i år så kommer du stå som segrare nästa år. Heja heja!
Men du är väl inte fet?
Fan vad jobbigt att springa sådär förresten. Men nyttigt förstås.
Nej, nej, ni missförstår. Jag har inga som helst invändningar mot språngmarcher med familjen, det var inte jag som försökte slingra mig ur. Det är en av mina framtida hobbies. Jag ska bli ny och frisk och hurtig. Och ja, Micke, för dig som redan tycker att jag uppfyller detta- jag ska bli nyare och friskare och hurtigare.
Jag vet mycket väl att jag inte är fet, nuförtiden sticker det bara till av irritation att behöva höra det. Jag åker dit för jag har någon form av pliktkänsla; minst en gång per år bör man nog träffa sin familj. Sedan kanske det inte är det allra bästa för min självkänsla, men jag har ju som sagt resten av året på mig att läka.
Åh. Jag har ju märkt att det är någonstans vi inte alls möts, du och jag, Martin. Nu börjar sanningen gå upp för mig. Hela det där levernet som du beskriver och som låter fullständigt normalt för mig, det utövar du lätt skamset i skuggan av att du egentligen borde ha mer svikt under fötterna i arla morgonstunder, inte bara på julafton. Det är därför dina beskrivningar av det ljuva livet ibland låter så ansträngda, så nästan tillgjorda med fylla och tokdans och alltihop! Det verkliga du är någon helt annan! Med reflexer, vindställ, formpressade löparskor och kinderna blossande av helt annan upphetsning är den simpla syndens.
Guuud vad ni är känsliga. Jag tyckte det lät som en trevlig jul jag. Folk har väl haft det värre.
Annaa: Ja, det kanske är dags för mig att komma ut ur garderoben nu. Friluftsfrämjandet och Tunavallens IP är mina rötter, jag blev fostrad till idrottsman och tidigt införlivad i den sekt som kallas sportens värld. Det har inte varit det lättaste att bryta sig ut. Sorgligt att säga, men det här med alkohol, dans och dekadent leverne är nog enbart en fas jag går igenom. Man kan inte komma undan sitt rätta jag, den man egentligen är ämnad att bli, eller hur?
Tomas: Ja, jag kan tänka mig betydligt värre julfiranden. Inte en enda person skrek eller fällde tårar här. Lever alla andra så perfekt, eller?
Alltid lika facinerande att höra om andras jultraditioner. Tänk att det kan bli tradition att bli viktgranskad!