I've seen this happen in other people's lives, and now it's happening in mine

A sad fact widely known
The most impassionate song
To a lonely soul
Is so easily outgrown
But don't forget the songs
That made you smile
And the songs that made you cry
When you lay in awe
On the bedroom floor
And said : "Oh, oh, smother me Mother..."


Det blir ingen Morrisseykonsert för mig i år. Jag tänkte in i det längsta. Funderade, grubblade och vankade av och an,  men kunde till slut inte uppbringa ett riktigt bra skäl till att gå. Jag menar, jag gillade, ja, rentav älskade Maladjusted när den kom, men den senaste plattan kom, lyssnades igenom och bara försvann. Den sade mig inte speciellt mycket och kanske är det så att jag äntligen, ÄNTLIGEN inte är sjutton år längre. Har jag blivit en av dem människor som flygit ifrån den mytiske mannen? Jag vill inte glömma sångerna som fick mig att gråta, och sångerna som räddade mitt liv, och det tror jag inte jag kommer göra heller. Men det kommer inga sådana låtar längre från mannen Moz, inga låtar som kan rädda mig. Inte för mig iallafall. Farväl.

Men... någon gång ska jag lyssna på Paint a Vulgar Picture igen, skruva upp volymen på topp och dansa så att mina ben enbart går ner till knäna. Jag ska se vad som händer. Och kanske, kanske kommer allting vara nästan som det brukade vara.

Kommentarer
Postat av: Annaa M

Hm det är nog för att jag aldrig gråtit över texterna och han aldrig räddat mitt liv, som jag klarar att se/höra honom igen och igen...


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback