Now don't come the cowboy with me, Sonny Jim!
Hur beslutar man ens att ta steget från ett konventionellt till ett öppet förhållande?
"Eh.... du, jag vill nog ha sex med andra. Är det okej med ett öppet förhållande?"
Visst, folk får leva som de vill. Gudarna ska veta att jag inte har någonting alls emot promiskuitet, men ni med öppna förhållanden, snälla, lämna kvar några åt oss andra vanliga dödliga också. Okej?
Första tanken är att det är ett sätt för någon att ändå hålla kvar sin notoriskt otrogne partner "det är ok för mig med ett öppet förhållande bara du stannar". Eftersom det nästan alltid när det gäller sånt här är en som vill mest.
Andra tanken är att det är ett steg mot uppbrott. Fast man kanske inte ens sett det själv. Och plötsligt hittar den ene en annan och då blir öppenheten inte alls lika intressant längre.
Men å andra sidan har jag åtskilliga gånger i livet hört män hävda att promiskuiteten egentligen är ett starkt manligt drag, att de flesta män oberoende av läggning egentligen vill ha öppna förhållanden. Var det inte alldeles nyligen det presenterades någon undersökning som visade på stora skillnader mellan män och kvinnor i deras önskningar om att ha flera partner vid sidan av (vilket är en annan sak än öppna förhållanden eftersom det inte alls säger att man tycker det är ok att den andre har andra!)??
Att öppna förhållanden skulle förekomma mer bland bögar än bland andra - vilket väl brukar hävdas - skulle alltså inte ha något med den sexuella läggningen att göra utan helt enkelt med att det är en jävla massa män inblandade. Det som slarvigt kallas för bögkultur är i själva verket en renodlad manskultur. Shit, där fick jag allt till det!
Vad man sen tycker...eller jag. Jo, om par, oberoende av kön och läggning, inte stängde in sig så förbannat i sin parvärld utan levde mer socialt "öppet" så skulle kanske inte behoven av att knulla runt behöva bli så pockande.
Men snälla Annaa, vad parfientlig du är!
Problemet är att det inte är så himla enkelt att ha en parrelation och samtidigt ha kvar samma sociala liv som innan parrelationen!
Vi tar ett räkneexempel:
168 h på en vecka
-65 h arbete (60 h + 1 h lunch/dag)
-56 h sova (8 h/natt, inga sovmorgnar)
-10 h personlig hygien (1,5 h/dag)
- 7 h städa, tvätta, diska
=30 timmar
Jag har alltså 30 timmar per vecka att klämma in socialt liv och en parrelation på. Om vi då leker med tanken att jag vill lägga ner 1 timme om dagen på parrelationen + antingen lördag eller söndag, så minskar utrymmet för socialt umgänge med övriga med cirkus 50%, och då blir du sur för att vi "stänger in oss"...
Brewster: tack för lånet av din blogg, om du tröttnar på min och Annaas diskussion om parrelationer så är det bara att du protesterar så flyttar vi den någon annanstans...
Men som jag redan sagt, det är inte promiskuitet i sig som jag ifrågasätter, det är de som kombinerar sitt runtknullande med en så kallad parrelation. Brukade inte det kallas föra att både vilja äta kakan OCH ha den kvar?
Jag tror faktiskt inte att de flesta bögar jag känner har så otroligt hög sexdrift att en enda partner inte kan tillfredsställa den. Det känns mer som en dålig ursäkt. För mig känns det inte som om man i ett öppet förhållande väljer att ha sex med andra, utan mer som att man väljer bort sex med sin partner.
Rexxie: I mina parrelationer har jag varit med min partner också då jag sovit, bedrivit personlig hygien, städat, tvättat och diskat. Och jag inbillar mig att vi sedan haft massor av tid att gå på konserter, fikat på stan med polare, varit ute och klubbat; både tillsammans och var för sig. Jag tror definitivt man hinner med ett socialt liv utanför relationen. Varför stänga in sig hemma i tevesoffan och ha "mysiga hemmakvällar" för sig själva, vad nu det är.
Självklart är det så att det ena inte utesluter det andra, men jag tror fortfarande att tiden för socialt umgänge med andra än partnern minskar (och då har man med Annas ord "fastnat i det heterosexuella projektet").
Hittills har jag inte sett några öppna förhållanden som överlever i längden. Det brukar oftast sluta med att den partnern som är minst intresserad av ett öppet förhållande tröttnar...
Nej visst M, jag fattade din poäng om att det inte är promiskuiteten i sig du är emot. Och jag håller alltså med dig, förutsatt att man inte har hopplöst olika arbetstider så blir det i de flesta parförhållanden mycket tid tillsammans, även om man bor ihop. Och jag är övertygad om att ett socialt liv i och utanför förhållandet är viktigt för att upprätthålla vitaliteten (och då menar jag alltså inte sexuella relationer). Annars tror jag kraschen riskerar komma fortare än man anat. T ex i form av otrohet eller viljan att ha öppna relationer, hur man nu ska definiera det ena eller andra.
Och, nej, jag tror inte det handlar så mycket om sexualdrift som "kultur".
Och Rexxie, igen, det är inte parrelationer jag är emot, det är det in- och utestängande i par- och familjerelationer jag tycker är sorgligt.
Antar att ni läst, men i alla fall, i majnumret av papperstidningen Qx finns ett långt utdraget reportage som i stort sett går ut på att trekant är enda sättet att vidmakthålla en parrelation mellan män. Skrivet i vanlig totalt okritisk Qx-anda. Det är ju också ett sätt att se på saken.