brewster

Jag promenerade längs kajkanten i Eriksberg idag och blickade upp mot husfasaderna. Det är fina hus; jag gillar speciellt husfasaderna av tegel och de där assymetriska balkongerna med vinklar och vrår som egentligen inte tjänar något syfte förutom att konfundera en. Kanske ska man ställa alla sina balkongväxter där. Vem vill bo i Eriksberg? Svinrika pensionärer. Jag vill inte bo där, det finns inte ens en ordentlig sunkpub, ingen skivaffär heller, det finns några flashiga restauranger och ett puttinuttigt konditori. Synd på så fina balkonger.

Hotellet i Eriksberg är inrett i karmosinrött. Är det bara jag, eller får man inte en stark bordellkänsla av just den färgen? De bjuder på dignande fruktskålar med vindruvor och choklad. Män i kostymer strömmar ut från hissdörrar och till lunch bjuds vi någon sorts fiskrätt som är byggd på höjden. Gott, men jag gillar i allmänhet inte designad mat. Jag känner mig inte bekväm. Och tänker mer på saker runtomkring än på den konferens som jag egentligen är där för att bevista.

Som genom ett under var det skivmässa i Stockholm samtidigt som jag missade Göteborgsmässan. Men jag gick ändå inte - det fick räcka med ett par besök på Pet Sounds. Resten av helgen är som ett enda feberrus. Någon sade att jag såg ut som Travolta, och en tjej skrek högt och gestikulerade vilt inne på Linos toalett. Jag blandade förrädisk bål och Micke slängde i badankor. Ett gammalt spöke klappade en polishäst på mulen. Det måste ha varit kul.

Det är så typiskt att det ska vara skivmässa i Göteborg just den helgen som jag befinner mig i Stockholm. Jag borde ju stödja denna utdöende. Det känns ju som om det är kört- folk med samlarmani kommer väl alltid att finnas, men efter den elektroniska musikspridningen slutligen tagit död på det materiella skivköpandet kommer nog skivmässorna föra en alltmer tynande tillvaro.

Förr i tiden var det ju en stor grej, och jag inbillar mig att det inte var så enbart för mig. Om inte annat så var det nog likadant för Karolina. Vi var partners in crime förr i tiden. Jag bevistade min första skivmässa i Västerås hösten 1991. Jag och Karolina åkte dit en gråmulen lördag, två stackars vilsna tonåringar utan någon som helst aning om vad som väntade på oss i Västerås. På den tiden var det Storstaden. Vi irrade från Västerås centralstation ut till Rocklundahallen, tänk hur en sådan kort bit kan ställa till så stora problem, och vi häpnade över den nya värld som öppnade sig för oss när vi steg in: rader och åter rader av vinylbackar, suspekt rökluft och äldre män i skinnjackor. Filtmatta, vita plastpåsar och söndertvättade hårdrockst-tröjor. Det fanns ett par stånd som innehöll cd-skivor, men för oss var det LP som gällde. Jag lyckades hitta The Kick Inside med Kate Bush för bara 20 kronor, dessutom köpte jag U2:s The Joshua Tree åt min storebror. Mer än så behövdes inte. Min övriga tid tillbringade jag mest med att hjälpa Karolina leta efter Pink Floyd-skivor och gå och trängas med skinnjackorna. Vi sprang tillbaka till centralstationen för att inte missa sista dagståget till Eskilstuna, men lyckades inte hinna dit, utan fick vänta en timme sittandes på en kall och hård bänk i Västerås. Det gjorde förvisso ingenting eftersom vi kunde roa oss med att beundra våra respektive inköp. Det här var på den tiden då musiken på skivorna inte nödvändigtvis var det intressantaste, utan omslagen och texttranskriptionerna kunde vara minst lika intressanta. Kates söndertrasade klänning och trånande blick på omslaget. Heathcliff, it's me, Cathy.
Det blev flera besök på Västerås skivmässa, men efter ett par år lades den ner. Andra, större skivmässor väntade, både i Sverige och utomlands, men tja, ni fattar, ingenting kommer riktigt nå upp till den där första känslan en riktig samlarnörd upplever då han kommer in i ett rum fullt av leksaker. Och jag stödbesöker alla skivmässor bara för sakens skull, bara för att jag vill att de alltid ska finnas där. Därför gör det lite ont att andra saker, som egentligen ganska obetydliga stockholmsresor, ska komma mellan mig och mina skivmässor.

Bengans ska öppna filial i Stockholm. Det blir svårare och svårare att motivera sitt val att bo kvar i Göteborg.

Tre dagar kvar, sedan befinner jag mig i huvudstaden igen! Där ska jag ta mig genom det sedvanliga schemat:

* Förväntansfull tågresa med Attitude, Uncut och Word
* Fredagsöl med Micke och Kristoffer
* Alldeles för lite sömn
* Lördagsvandring runt söder
* Förlustelser på Pet Sounds
* Kaffe, falafel, ginseng
* Fruktvin, bål och gräl om förfestmusik
* Dans, barhäng, toalettköer
* Minnesluckor, bakfylletåg, sömn

Förutsägbart, kanske, men ack så underbart.

När allting känns som mörkast är det bra att kunna hänga upp sitt liv på sin skivsamling. Senast tillskottet, och säkerligen det som kommer rädda många långa och ensamma vårkvällar, är One kiss can lead to another: Girl group sounds. Massor av sockrig popkonfekt förpackad i en sminklåda, med cd-konvolutet utformat som en dagbok och cd-skivorna som små fickspeglar. Visst,  det är en fantastisk yta, men när det matchas med innehåll också... oj oj oj. Hur ska ska en cd-box som innehåller The Tammys euforiska Egyptian Shumba kunna vara annat än oumbärlig? Suck.

På ett av mina favoritantikvariat, det där på Haga Nygata där den trevlige skäggige mannen allid sitter och skrockari kassan, fanns en gång en kokbok för popcornälskare. Den beskrev med avancerade recept och glossiga bilder hur man kunde använda dessa snacks i sin matlagning, i röror och sallader, både till vardag och fest. Jag är egentligen inget stort popcornfan, det är på tok för fettsnålt för att jag ska älska det, men jag funderade på att köpa boken på grund av dess totala bisarrhet. Ett av de mest tilltalande recepten innehöll såväl popcorn som marmite. Hur kommer någon ens på att blanda popcorn med marmite? Så när jag svängde förbi antikvariatet häromdagen var boken borta. Någon hade insett bokens storhet, någon annan än jag hade tyckt att receptet på marmitepopcorn känts underligt lockande. Det finns visst böcker för alla.

..eller inte. Ända sedan jag flyttade till Göteborg har det på nämnda antikvariat funnits en bok med Momus samlande låttexter. Den finns fortfarande i hyllorna, och kommer nog göra så i många år framöver. Har Momus ens en publik i Sverige? Jag kan annars komma på en handful poppoeter som också förtjänar att få sina alster publicerade i en snygg bok, och inte bara i ett skivkonvolut: Joel Gibb från Hidden Cameras, Kirsty MacColl, Stephin Merritt, Laura Nyro, Rufus Wainwright. The Smiths texter finns redan i någon bok va? Och det är väl för mycket att be om att få Liz Frasers texter snyggt paketerade i bokform.

Tänk, på dagens poesiläsning på Hängmattan hade ett gäng diktgroupies uppenbarat sig- de skanderade och applåderade; läste med i dikterna och gjorde allmänt väsen. Var det poetry slam eller hockeykväll med grabbgänget vi hade hamnat på? Det var tydligen inte bara jag som aspirerar till att bli poetstalker. En rejäl portion panerad ost till lyrikuppläsningen och de vilda poesifansen, och min söndagkväll var gjord. Egentligen är jag emot alla former av traditioner, men jag kan tänka mig att göra detta till en livslång vana.

När allt känns som mörkast behövs en dos av Miss Universum. Författarcentrum Väst hade poesikväll, så efter lite sushi och fika gick jag dit med Elaine och Johanna. Catti Brandelius gjorde mig glad och fick mig att skratta. En ny, trevlig bekantskap var Jarl Hammarberg, som läste nonsensdikter med sin danska fru på scen. Han hade varit tillsammans med Sonja Åkesson, och det är ju en merit i sig. Sonja Åkesson är fantastisk. Sedan så var det någon experimentell ljudkonstnär där som enbart fick mig att må dåligt, vilket kanske var hans syfte också. Tur att avslutningen var så bra... Om bara Catti kommer tillbaka till Göteborg någon mer gång är jag där igen.

Jag har också hunnit lyssna in mig ordenltigt på min Cristina-skiva de senaste dagarna. Folk har tjatat om detta i evigheter, men jag har aldrig förstått det förrän nu- varför låter min vinylskiva så mycket klarare och så mycket  bättre än samma låtar på cd? När jag enbart hade What's a girl to do på cd var jag rätt förlåtande- jag förstod ju att låten var inspelad analogt från början och att man inte kan ställa samma krav på den plattan som en som inspelats digitalt idag. Men oj, oj, oj, den här vinylen låter utmärkt!