brewster

Det är knappt en månad till jag och Micke åker till England, men jag har redan resfeber. Jag tänker inte på någonting annat- det dunkar, bultar och sticks. Det är England som pulserar i mitt huvud.

Detta är något av en ny upplevelse för mig. Vanligtvis när jag åker på semester gör jag det utan någon som helst framförhållning; jag bokar en resa och sköter boendet bäst det går när jag väl är på plats. Inte den här gången. Nu är vi vuxna, förutseende, och bokar hotellrum i förväg. Det blir fyra nätter i Brighton och fem i London. Egentligen hade jag känt mig bekväm med fler nätter i Brighton, men allting måste ju passa in på rätt klubbkvällar. Torsdagar är det Dynamite Boogaloo, fredagar Popstarz, lördagar I Heart Pop och Da Doo Ron Ron och POD och... om jag inte behöver en rejäl avgiftning redan innan jag åker till Brighton kommer jag definitivt behöva läggas in när vi kommer hem. Sedan blir det naturligtvis annat också- jag kommer styra kosan till Rottingdean för att smälla i mig Sussex Cream Tea (engelskt gräddte med fruktscones, sylt och tjock, tjock grädde), alla skivaffärer av någorlunda storlek kommer att plundras och dessutom har Micke önskemål om att få vältra sig i sneakers. Det ska vi nog kunna fixa.

Damn, att det ska vara en månad kvar!

...och ett stort tack till Mattias som tipsade mig om briljanta Beirut. "Som en blandning av Rufus, Jens Lekman och en balkanorkester", tror jag att han beskrevs som. Jag känner bara att det behövs en motvikt till all musik med Pipettes och Final Fantasy jag överöst mig själv med den senaste tiden. Lite frisk, fräsch luft är alltid välkommet.

Jag kan naturligtvis inte undgå att nämna melodifestivalen. Att skriva ner Carola känns lite grann som att slå in öppna dörrar, så det ska jag överlämna åt andra med betydligt vassare penna än jag. Jag vill däremot hylla Carolas fascinerande uppladdning inför festivalfinalen. Hon har hunnit med att sexfuska, imitera isländska vulgodrottningen Silvia Night, bryta en tand, bli utbuad vid genrepet, inleda ett psykkrig med grekiska vulgodrottningen Anna Vissi, och sist med inte minst knäckas av en monsterchock. Det är starkt jobbat.

Det jag däremot inte förstår är mitt sällskaps agerande under tevekvällen. Efter att ha först baktalat Carola och smutskastat henne från alla de håll svängde de helt under omröstningen - då skulle man tydligen vara patriotisk och bua åt alla länder som inte förstått att Carola borde få höga poäng. Bestäm er, för bövelen!

Jag är av princip emot traditioner. Att säga att man gör någonting av tradition är nog det sämsta sättet att motivera sina handlingar. Det är något skumt med traditioner; de är meningslösa, omoderna och tar bort mitt älskade kaos till förmån för den förhatliga tryggheten.

...nu finns det dock en tradition jag med  stenhård hand håller fast vid: mina årliga blandband till Sissi. Visst, både Sissi och tekniken har sprungit förbi mig och blandbanden har numera uppgraderats till blandcd:s, men i mina ögon (och öron) är de alltid kassettband. Omsorgsfullt kompilerade, inspelade och med egenhändigt nedplottrade omslag. Och i min lilla musikromantiserade värld betyder de löjligt mycket- de representerar inte bara de låtar jag lyssnat mest på under det senaste året, utan det finns alltid en djupare tematik där. De representerar förlorade kärlekar, åldersångest, sommarfester, nostalgi och allt annat som råkar fylla min hjärna för tillfället. Patetiskt, ja kanske, men det är den enda traditionen jag kan och kommer att ta till mitt hjärta.

Årets blandband överlämnades i helgen. Den som kan gissa vad det handlar om får en guldstjärna och känner mig för väl för sitt eget bästa.

Pet Shop Boys: Left to my own devices
Propaganda: Femme Fatale
Rufus Wainwright: Cigarrettes and Chocolate milk
Vapnet: Kalla mig
Future Bible Heroes: I'm a vampire
Toto Coelo: I eat Cannibals
Architecture in Helsinki: Do the whirlwind
B-52:s: Legal Tender
Final Fantasy: This is the dream of Win and Regine
Rachel Stevens: Some Girls
Sparks: My inner voice
Liza Minnelli: Love pains
The Flirts: Calling all boys
Nellie MacKay: Ding Dong
Cristina: He dines out on death
Magnetic Fields: Take ecstacy with me
Kirsty MacColl: Dear John

Jag är glad att min brors och hans flickvän fick en liten pojke den här gången. Mitt första syskonbarn var en liten flicka, och det orsakade genast problem. Jag försökte vara en god farbor när hon föddes; jag köpte presenter. Jag köpte en bedårande, rosaglittrig Debbie Harry-tröja på Pussy, men det passade inte. Jag köpte en tuff Lilla My-docka, men det passade inte heller.

Min bror och hans flickvän har som princip att förse sin dotter med könsneutrala kläder och leksaker, och det tycker jag är sunt och beundransvärt. Vi har i mångt och mycket samma värderingar och könspolitiska åsikter. Men att bekämpa stereotypa könsroller är en sak, att per automatik undvika allt som har rosa i sig en helt annan. Debbie Harry-tröjan var stentuff och snygg, inte flickig eller äckligt prinsessig. Det är skillnad på Debbie / Lilla My och Pernilla-bloody-Wahlgren, för att ta ett exempel.

Nåväl, nu har min bror fått en son, och jag tror inte jag behöver ett klartecken ens. Idag ska jag ut på stan. Nu ska jag köpa rosa barnkläder och dockor i drivor. Det här ska bli one queer motherfucking baby, om farbror Martin får sin vilja igenom.

Uteservering med Maria, Eva, Georg och Madeleine. Jag är redan dödstrött på nakna, svällande biceps och pilotsolglasögon, men vad gör man? Hur undviker man dem dylika dagar? Inte ens jag är så anti att jag kan motstå vårsolens dragningskraft. Jag stirrar ner i ölen istället.

Jag har blivit farbror, igen. Denna gången blev det en liten Sam. Hooray for babies!

Biljetter till Final Fantasys spelning den 24:e är inköpta. Det var allldeles för länge sedan jag såg pop lajv. Jag har insett att man ju borde fördriva tiden med mellan gs2h-kvällarna med något. Popabstinensen blir för stor i annat fall. Det känns som om har missat alldeles för mycket bra bara för att det varit i Stockholm på vardagskvällar. Visst, om det hade varit Rufus hade nog min arbetsmoral fått ge vika för en Stockholmsresa. Men denna gången slipper jag  - nu är det Göteborg, Pusterviksteatern och Owen Pallet som gäller.