I love pop
Jag har aldrig förstått de som obehindrat går fram och snackar med sina favoritartister. Jag är inte speciellt blyg, det är inte där skon klämmer, men varför vill man skapa en relation till dem? Owen Pallet var ett par gånger på närmare en en meters avstånd från mig igår kväll; ja, någon gång snuddade han till och med vid mig när han passerade. Men vad ska man klämma ur sig, förutom ett par tomma fraser? Musiken är väl det som är grejen, det som jag är intresserad av- jag är oftast inte speciellt fixerad eller ens intresserad av att umgås med dem som privatpersoner.
Jag hade hoppat att Owen skulle spelat ett par covers. Det gjorde han inte, men väl This is the dream of Win and Regine. Det var kanske för mycket från den senaste plattan för att jag skulle kunna ta till mig det helt. Men det var bildspel! Stråkloopar! Sånger om de åtta magiskolorna i Drakar och Demoner. Och jag grät floder. Maken till vacker musik har jag nog inte hört sedan Antony var här för något år sedan. Jag köpte en band-t-tröja och lever fortfarande på glädjeruset.
Merz var för mycket oljud och dissonans för att passa min musiksmak. Hans bästa ögonblick under kvällen var när han släppte kontrollerna för en stund, och en bit av Laurie Andersons O Superman tog över hans egen låt, och förminskade Merz till en liten fluglort. För det blir inte större än O Superman. Om man inte räknar in This is the dream of Win and Regine då.
Förstår vad du menar. Mina tonårstjejer brukar typ dö i soffan när de hör att "första pris" är att få träffa sina idoler, "men guuuud så pinsamt". Där har man en fördel som journalist, man har helt enkelt ett alibi för kontakten, om man lyckas behärska rollen och inte bli för devot. Har ju kollegan som skulle äta middag med den store författaren, delade en och en flaska vin till och glömde bort allt han sagt i rena fascinationen... Och sen har vi ju Hilton förstås som tackade nej till en öl med Rufus W av professionella skäl, he he... Själv smider jag allvarliga planer just nu om en väldigt speciell intervju. Men medan gräset växer dör väl antagligen kon!
Ja, det skulle kunna var skönt att ha journalistiken som alibi- det skulle underlätta umgänget en hel del att kunna luta sig mot färdigplanerade frågor och sedan smyga in mer personliga samtalsämnen. Det är att enbart umgås som privatpersoner som inte riktigt lockar mig. Tror lätt att man faller in i rollerna som Idolen respektive Det underlägsne fanet, vilket skulle vara det värsta jag kan tänka mig. Kanske är det mina sociala brister som hämmar mig, inte vet jag.