Leaf by leaf, page by page, throw this book away
Märkte häromdagen men både förvåning och viss förskräckelse att mitt hotmailkonto raderats. Tydligen försvinner det om man inte loggar in på en viss tid, och eftersom jag inte ägnat mailen speciellt mycket intresse de senaste veckorna är kontot nu borta. Puts väck! Inga mer mappar fulla av sparade mail.
Jag hade haft det mailkontot sedan 1998- vilket verkar som en evighet i internetvärlden. Och jag hade alla möjliga underliga mejlminnen sparade just på detta kontot. Från den underliga tiden jag bestämt mig för att bo i Karlstad och ägnade mig åt någon form av fysisk aktivitet. Och de ännu underligare tio månaderna på P10 i Strängnäs där ajg upplevde manlig gemenskap, infantilism och mordhot. Den sommaren jag var isloerad hemma i mitt föräldrahem och ruinerade dem med min internet- och telefonräkning. Olika konstellation på boenden i Brighton och efterföljande desperata försök att hålla kontakten med englandsvännerna. Vänner som bott i Göteborg, men flygit iväg från oss här för att bilda par någon annanstans. Allt fanns sparat där.
Och ständigt dessa mejlkonversationer; om allt- oviktigt såväl som viktigt. Musik, Livet, Kärleken och kanske ännu oftare bristen på Kärlek. Laura Nyro. Det fanns allt samlat där på en hotmailsida, alla de viktigaste meddelandena. Inte för att läsas om egentligen, mer för känslan att allt fanns bevarat. En känsla av beständighet, inte flyktighet.
Och det kanske är dags att börja om på nytt nu, med ett nytt konto. Jag sörjer egentligen inte- allt det som fanns där kändes ändå så långt borta. Det kommer nya mejl, som kan sparas omsorgsfullt i nya mappar. Jag hoppas bara att saker och ting kommer kännas lika betydelsefulla i framtiden som de kändes då.
Jag hade haft det mailkontot sedan 1998- vilket verkar som en evighet i internetvärlden. Och jag hade alla möjliga underliga mejlminnen sparade just på detta kontot. Från den underliga tiden jag bestämt mig för att bo i Karlstad och ägnade mig åt någon form av fysisk aktivitet. Och de ännu underligare tio månaderna på P10 i Strängnäs där ajg upplevde manlig gemenskap, infantilism och mordhot. Den sommaren jag var isloerad hemma i mitt föräldrahem och ruinerade dem med min internet- och telefonräkning. Olika konstellation på boenden i Brighton och efterföljande desperata försök att hålla kontakten med englandsvännerna. Vänner som bott i Göteborg, men flygit iväg från oss här för att bilda par någon annanstans. Allt fanns sparat där.
Och ständigt dessa mejlkonversationer; om allt- oviktigt såväl som viktigt. Musik, Livet, Kärleken och kanske ännu oftare bristen på Kärlek. Laura Nyro. Det fanns allt samlat där på en hotmailsida, alla de viktigaste meddelandena. Inte för att läsas om egentligen, mer för känslan att allt fanns bevarat. En känsla av beständighet, inte flyktighet.
Och det kanske är dags att börja om på nytt nu, med ett nytt konto. Jag sörjer egentligen inte- allt det som fanns där kändes ändå så långt borta. Det kommer nya mejl, som kan sparas omsorgsfullt i nya mappar. Jag hoppas bara att saker och ting kommer kännas lika betydelsefulla i framtiden som de kändes då.
Kommentarer
Trackback