brewster

Jag vacklade upp ur sängen i morse med en träningsverk av sällan skådat slag. Haltade fram till kylksåpet, men var tvungen att ge upp då jag kommit halvvägs in till köket. det gick inte längre- mina leder sade stopp. Det är sådant som sker när man tokdansat till Hidden Cameras dagen innan.Ty det var det jag, Tomas, Patrik och Göteborgs övriga bögpoppojkar som samlats på Sticky Fingers för att se lite homopop. Och mycket homopop blev det. Tokdans! Och öl!

Det känns som en så typiskt yttrande för en homosexuell man, men förra gången jag såg Hidden Cameras blev jag rätt kär i xylofonisten Maggie MacDonald. Jag föll handlöst. Jag vill sätta på alla killarna i bandet och vara de kvinnliga medlemmarna. Maggie verkar omåttlig cool. Hon dansar, bankar på keyboards, pratar obsceniteter på svenska, och allting med ett ofattbart stort leende på läpparna. Dessutom ser hon ut som om Parker Posey och Molly Ringwald skaffat sig ett kärleksbarn. Nämnde jag att hon dessutom gett ut en bok?

Tomas, den lycklige djäveln, fick krama om Maggie på slutet. Och jag gav honom en kraftig omfamning också, det var så nära en beröring från Miss MacDonald jag kunde komma.



Åh, Maggie, när ses vi igen?