brewster

MR HAPPY INSTALLATION MAN  ringer på BREWSTERS dörr en fredagseftermiddag.

MR HAPPY INSTALLATION MAN: "Hej, jag skulle ominstallera bredbandet i din lägenhet idag."

BREWSTER (halvnaken och nyligen uppstigen efter att ha blivit väckt under den dagliga eftermiddagstuppluren): "Eh... jaha.... var det idag? OK, kom in då."

MR HAPPY INSTALLATION MAN: "Tyvärr måste du flytta samtliga möbler i din lägenhet så att de står minst en meter från väggen."

Femton minuter, och mycket hårt arbete, svett och tårar senare

MR HAPPY INSTALLATION MAN: "Nej, det funkar inte, vi får tyvärr återkomma angående bredbandet. Dessutom fungerar inte ditt telefonjack länge, så du borde kontakta Telia om det."

BREWSTER: "#£$¤%&!!!!"

Någon skrek till efter mig när jag vandrade nerför Fredsgatan häromdagen: "Men du! Vänta! Det är ju du!" Jag vände mig om och efter mig rusade Sofia- Sofia som jag inte sett på tio år, Sofia som var den jag höll hårt i handen när jag flyttade hemifrån för tolv långa år sedan, DEN Sofia. Och det var kul att se henne, jag är absolut inte den som skruvar obekvämt på mig när folk från mitt förflutna dyker upp på nytt.  Så vi pratade om allt och inget, och bara för att hon frågade mig om jag hade familj och barn var jag tvungen att fråga henne precis samma utslitna frågor som hon ställde till mig. Men mest av allt förundrades jag över hur vuxen hon såg ut, visst jag hade förväntat mig att hon skulle åldrats, men det där gråkoftade, tantuppklippta, dyrahandväskiga var jag inte beredd på. Vart hade det busiga tagit vägen?

Något liknande tänkte jag när jag såg ytterligare en gammal gymnasiebekant agera valreporter på SVT. Och denna gymnasiebekant som var vild, tuff, farlig och alltsomoftast kunde hittas sovande utanför Tingvallagymnasiet måndag morgon med ett paket filmjölk utsmetat i håret. Och nu sitter hon koftbeklädd och peroxidblonderad i SVT och slickar röv på Gustav Fridolin; visst, jag beundrar att folk tar sig upp, upp och vidare,hon verkar fortfarande mycket sympatisk.  Men, en del av den trettioårskrisande Brewster vill att allt ska vara som det var förut, allt de häftiga och balla på sklolgården fortfarande ska vara det, och framför allt att ingen ska se på mig, tio år senare, och se en koftbeklädd gubbe.

Jag och Tomas sprang runt på bokmässan i söndags. Snåla som vi är passade vi på att sneaka in medan de hade happy hour i entrén. Vi var inte ensamna om den tanken- köerna ringlade sig långa från Svenska Mässan; kulturintresserade är väl i regel inte de som har de allra fetaste plånböckerna. Väl inne villade vi på sedvanligt runt bland stånd, samlandes på oss gratisbroschyrer från alla möjliga och omöjliga småförlag, sippandes på ohemulskt dyrt kaffe. Annars var det den vanliga kändisspottingen som gällde, idel väntade namn: Guillou, Ranelid, Martin Kellerman, Björn Hellberg, Ulf Stark, Katarina Ewerlöf , Ulf Elving och Linda Rosing (min gud, finns det någonting den kvinnan inte tänker försöka sig på? teve, litteratur, politik - termen universalgeni ligger inte långt borta) Jag kände mig ack så kulturell. Tomas stod för större delen av minglandet, medan jag stod för större delen av bokinköpen. Detta blev inköpt:

* Magnus Ljung: Svordomsboken

* The Best Movies of the 80s (Taschen)

* Tove Jansson: Småtrollen och den stora översvämningen

* Det kan inte vara sant och Expressen ljuger och Aftonbladet fantiserar (Kartago)

Det här sammanfattar rätt väl mina (enda?) intressen här i livet: lingvistik, åttiotalsfilm, Mumintrollen och löpsedlar. Faktum är att de två sistnämnda böckerna är de jag värdesätter mest - de jag egentligen borde köpt för länge sedan. För sanningen att säga finns det nog ingenting som fascinerar/roar/äcklar mig så mycket som kvällstidningarnas löpsedlar, och dessa båda böcker innehåller falska löpsedlar som konstruerats av autentiska löp som klippts sönder och samman för att sedan klistras ihop för att bilda nya rubriker. Slutresultatet blir briljant bitande samtidssatir samtidigt som det får mig att skratta mig tårögd. Egentligen skall löpen ses och inte bara läsas, men exempellöp från böckerna är:

                             "LOKETS PAPPA avslöjar allt OM SITT SEXLIV - BILDER"

                             "CAROLA och Runar TAFSADE PÅ KVINNOR på väg till BIBELMÖTE"

                             "Kungen & Silvia: DÄRFÖR ÄR VI MER OTROGNA PÅ VÅREN"

                             "KIKKI Danielsson tvångsintagen på MENTALSJUKHUS EFTER TV-GALAN"

Faktum är att samtliga löp som innehåller namnen KIKKI och Danielsson är hysteriskt roliga. Och de är många. Det mest tragiska är väl egentligen att det fåtal äkta löpsedlar som smugits in i boken ter sig som minst lika bisarra som de falska - "Så lyckades BRIGIT NILSSON hålla sin DÖD HEMLIG I 16 DYGN" - och att många av de falska inte verkar alltför långt borta från det vi kallar verklighet. Köp, läs, skratta, gråt!

Och efter att ha raderat och besvarat och raderat lite till hade jag till slut inga obesvarade meddelanden kvar i inkorgen på Qruiser. Jag kan andas ut och genast kändes livet lite mindre stressande. Nu får det räcka på ett tag. Karaktärsfasthet har ju aldrig varit min starka sida, men jag ska, om inte hålla mig från Qruiser för all framtid, så iallafall inte vara speciellt aktiv där ett tag. Böglivet får inskräknas till gs2h en gång i månaden. Hösten borde fyllas med andra, mycket mer harmoniserande och mindre kvävande saker. Såsom sömn, New York Tendaberry, kaneliste, brevskrivande, lövsparkarpromenader, pirogbak och ytterligare ett Woody-maraton. Något mer? Idag blir det bokmässa. Vilket innebär att det här är den första vita helgen jag haft på evigheter, och det känns bra. Mycket bra.

... och bara några dagar efter att Alliansen gått segrande ur valstriden börjar det pratas om "omstruktureringar" och "omfördelningar av resurserna"på jobbet, och jag föreställer mig att dessa omstruktureringar betyder att jag kommer förlora mitt jobb. Visst, det är ett worst case scenario, men nu har tankarna kommit igång i mitt huvud. Och hur kul är det av vara arbetslös i Alliansens Sverige? Och hur lätt kommer det bli att hitta ett nytt jobb när man arbetar inom den offentliga sektorn? Fuck.

Under hela våren och sommaren har jag åkt till Stockholm för att sköta min tvätt. Visst, jag har oftast kommit med andra förevändningar för att åka: goda vänner, Slick, komma bort från Göteborg, men nu kan jag erkänna: det var tvätten som var huvudorsaken. Slick, Daniel, Micke, Kristoffer och alla ni andra, jag älskar er, men ni är snäppet mindre viktiga än min renlighet.  Förbannade vare dessa försvunna tvättstugenycklar!

I fredags var jag iallafall och köpte ut nya nycklar. Jag vandrade in i Bostadsbolagets lokaler, betalade mina pengar, fick nycklar och gick hem. Ska det verkligen vara så enkelt? Vem som helst kan ju köpa ut nycklar genom att bara gå in och uppge en adress. Borde inte Bostadsbolaget ha bättre koll? Mina ondskefulla  grannar kan ju faktiskt ta sig in i min lägenhet rätt lätt om de köper ut nycklar. Hell, eftersom saker och ting försvinner härinne med jämna mellanrum tror jag de redan har tagit sig in här. Nåväl, nu slipper jag iallafall åka mer till Stockholm- åtta tvättmaskinsladdningar kördes igår. Det var välbehövligt-  nu kanske jag kan byta underkläder oftare än en gång i veckan.

Nu blir det röstning och sedan valvakefest på Hisingen.

Det här med partipolitisk tillhörighet igen- kanske jag lägger för stor vikt vi det när jag förhåller mig till andra människor. Kanske lever jag i en skyddad verkstad, eftersom alla i min närmsta bekantskapskrets har ungefär samma partifärg som jag; vänsterpack är vi allihopa. Jag kan förvisso umgås hjälpligt med andra med helt annan uppfattning, även om det tar emot. Maria, min bästa kollega på jobbet, och jag  har egentligen inga problem. Hon vet var jag står och jag vet vad hon står, och det är okej- vi har trots allt helt olika uppväxter och hemförhållanden. Det finns någon sorts tyst samförstånd mellan oss.

Men idag satt två av mina kollegor runt fikabordet och diskuterade det stundande valet. En av kollegorna arbetar jag rätt nära, och henne har jag hittills respekterat. Hell, jag skulle nästa kunna säga att jag tycker om henne... mycket. Jag blev därför fårvånad när hon utbrast att hon minsann skulle rösta på kristdemokraterna, för det hade de alltid gjord- och dessutom hade de så "sunda värderingar". Sunda värderingar, my ass.  Nu ska jag hädanefter hänga med Eva på jobbet, hon är en stentuff kvinna som röstar på FI. Så kanske lägger jag för stor vikt vid partifärg, men det finns faktiskt gränser. Jag kan faktiskt inte hänga med kd-kollegor.

När jag som vanligt vandrade ner från Kortedala Torg mot spårvagnshållplatsen igår morse blev jag stoppad tre gånger. Jag är van vid att kryssa mellan Metros distributörer som förgäves försöker stoppa mitt sömngångaraktiga lunkande genom Brunnsparken varje morgon, men nu måste man undvika nya gratistidningen Citys utdelare också. Som dessutom hittat ut till Kortedala Torg. Jag kan ta en tidning själv. jag kan hantera de där tdiningslådorna som står uppställda vid var och varnnan hållplats, och jag tror de flesta i min bekantskapskrets är kapabla till det också. Tja, jag antar att det håller människor sysselsatta iallafall, denna tidningstävling.

För det känns som en av gratistidingarna kommer dö ut. Finns det egentligen tillräckligt många nyheter i Göteborg för att fylla två tidingar? jag ögnade igenom dem båda på spårvagnen och den stora skillnaden var att City var tunnare än Metro. Men om man tar bort all gratisreklam från teve 3 i form av krönikor av och med Anna Skipper och Charlotta Flinckenber och andra icke-profiler från teve så är de säkerligen lika tunna. De räcker ungefär halvvägs ut till Länsmansgården. Så jag tänker nog plocka både Metro och City imorgon också. Själv.

Jag vill slippa ta med mig jobbet hem. Jag vill inte behöva ständigt ha i tankaran idag vad som ska hända imorgon. Ikväll ringde en av mina elevers hysteriska föräldrar hem till mig - det var faktiskt första gången det har hänt. Jag visste att det skulle hända så småningom, men jag vill ändå ha en skarp gräns mellan det jag räknar som mitt privata liv och det som är jobb. Och jag är lite rädd varje gång den gärnsen överträds.

Om en vecka är det val, and I can hardly wait. Och röstar kommer jag göra av gammal vana. Jag har, som vanligt, lovat att sätta mig in i valrörelsen, men förutom de obligatoriska internettesten har det blivit just ingenting. Som vanligt.

Jag diskuterade attraktion och politik med en bögpolare med totalt motsatt politisk uppfattning. Högermänniskor är få i min bekantskapskrets, men jag gillar en del av dem, jag gillar dem verkligen. Killen ifråga beklagade sig över att han alltid råkade falla för vänsterkillar. Det var ju så jobbigt  att de hela tiden hamnade i meningsskiljaktigheter. 

Tro fan att han faller för vänsterkillar. Jag vet förvisso ett par högerindiebögar, men i mina sterotypier är högerbögarna schlagerlyssnare i välstrukna, blå skjortor. Det känns nästan som om det vetenskapligen går att bevisa att vänstermännen är snyggare. Det sagt måste jag erkänna att jag en gång hade sex med en folkpartist. Men hädanefter kommer jag såklart enbart ragga efter partifärg. Jag lovar.

Någon kommer snart att stjäla mitt största nöje på jobbet- nästa vecka monteras en ny, automatiserad kaffebryggare in i vårt gemensamma arbetsrum, och efter den gjort sitt intrång kommer det kosta mig två kronor per kopp att få min dos uppiggande. Två kronor per kopp kanske kan verka rätt litet, men ponera att jag dricker tio koppar per dag ( det är ingen överdrift) och ni förstår snart att kostnaden uppgår till... till.. hmm... . ja, nu var då aldrig matematik min starka sida i skolan, det ska gudarna veta. Men mycket pengar blir det.

Dgas att göra sig av med rävgiftet en gång för alla. Rensa kroppen. Skippa det svarta giftet. Det oundvikliga har inträffat - det är till sist dags att göra slut. Kaffe, jag kommer sakna dig- tack för allt du gett mig under åren.

Adjö.

En gång i tiden var det rätt hopplöst, men nuförtiden känner jag att jag har rätt mycket kontroll över min livssituation. Jag inbillar mig att jag är rätt nöjd med nuet och att framtiden är någorlunda påverkbar. faktiskt.

Det är värre med det förflutna. Det går inte att komma ifrån det förflutna; hur mycket man än vill radera det så ligger det där, ofta obemärkt, men när det någon gång då och då tar sig upp till ytan igen skapar det obeskrivlig ångest. Men nu vet jag på råd, jag har kommit på att det faktiskt går att göra om sitt förflutna. Allt som krävs är lite världsfrånvändelse och fantasi. Så jag ljuger och justerar, skriver om och reviderar litet som jag vill. Så länge det är min historia har jag väl rätt att förändra den så att det passar mig? Det är skillnad med den delen av mitt förflutna som jag delar med andra. Den vet jag inte riktigt hur jag ska kunna göra mig av med. Men ge mig tid ska jag nog rå på den delen också.

Det ska vara något fett i höst. Strunta i Anna Skippers förmaningar, det är dags att lägga på vinterhullet, nu. Kanelbullar, mascarponeglass och pannkakor indränkta i sirap; allt är tillåtet. Själv kommer jag köra hårt med panerad ost, stekt potatis och tartarsås på söndagarna- det är den optimala bakfyllematen. Tidigare har jag alltid ätit på den eminenta restaurangenKrakow, men det finns ju ett nästan fullgott alternativ: Café Hängmattan.

Om man dessutom ser till att gå dit varannan söndag kan man avnjuta osten med lite estradpoesi. Poetry Slam drar igång på riktigt den 17:e september och kommer fortsätta med jämna mellanrum hela hösten. Dessutom arrangerar Forum För Poesi och Prosa poseikvällar på onsdagar, också det på Hängmattan. Fet mat går hand i hand med kulturupplevelser.

Jag vet att det är lite sent nu, men jag hade ju faktiskt lovat att bildblogga från England. Sedan fastnade fotografierna någonstans mellan Mickes digitalkamera och datorn, men nu kommer iallafall någon sorts bildbevis på att vi faktiskt befann oss i London/Brighton i slutet av Juni i år.

Vårt hotellrum i Brighton var kanske inte det lyxigaste, men med utsikt över piren och stranden var det ett toppenläge. Snåla som vi är förfestade vi alltid hemma. Micke blev såklart frustrerad över att tvingas förfesta till sport jämt och ständigt (här Wimbledonsändningarna på BBC). Jag dricker fesljummen Stella.



Ytterliagre ett exempel på vår snålhet; vårt matkonto räckte bara  till en ständig diet av sallad, tonfisk och senapssås instoppat i pitabröd. Bra bukfylla.



Brighton är fullt av onda fiskmåsar. Här en skrämmande närgången en:



Om man inte har släppt loss på Dynamite Boogaloo eller druckit en milkshake från Shake-away har man aldrig varit i Brighton, fick jag höra när jag bodde i Brighton. Så efter en hård shoppingdag i The Lanes kan man sätta sig med en iskall mjölkdryck i handen utanför Paviljongen och bara njuta av barnvagnarna, duvorna, fiskmåsarna och tondöva gatumusikanter.



Brighton måste ha en av världens vackraste biografer. Inte minst för de supersexiga benen som sparkar upp från taket.



Handling på ASDA är alltid spännande. Speciellt sprithyllan.



Jag hittar genast det jag söker efter:



Micke håller sig till salladshörnan, på Anna Skippers inrådan.



Vädret var hett, hett, hett. Här posar Micke på strandpromenaden- på väg mot nudiststranden.



Homosexuella änder i Hyde Park.



Jag och Micke med matchande tröjor i Hyde Park.



Kirsty MacColls minnesbänk på Soho Square.



Jag och Micke lunchar på Soho Square.



Den dynamiska duon med utsikt över Themsen.



Vårt Londonrum hade hemska kulörer på väggarna.



Brighton Pier.



North Laine, the place to be in Brighton. Här hittar man allt det man vill ha i sko-, skiv- kläd- och bokväg. Dessutom en hel del sjyssta barer och caféer.



... samt en vegetarian-pub (?) som blev vårt stammishak.



North Laine.



North Laine.



Mitt favoritfik i Brighton. The Mad Hatter, med Alice i Underlandet-tema.



Mickes gigantiska och blytunga väskor var vårt ständiga resesällskap



Fula, skitiga och elaka på ASDA:s bilparkering.



"Micke, om du kör upp den där jävla digitalkameran i ansiktet på mig en gång till kommer jag ge dig en fet käftsmäll."