brewster

En av mina bästa tevevänner, Eurosport, försvinner inom kort ur ComHems grundutbud. Det är med vemod jag tar farväl. Vi har haft många fina år ihop, Eurosport och jag. Jag minns inte riktigt när vi träffades för första gången, och det var väl inte direkt kärlek vid första ögonkastet, men det har blivit åtskilliga dagar, kvällar och sena nätter tillsammans sedan dess. Och nu finito. No más. Gone.

Häromdagen krånglade kabeln som vanligt och istället för att se Osakasammandraget på SVT24 var jag tvungen att följa Eurosports sändningar från VM. Jag har kastat dynga på SVT:s Anders-Gäsp-Gärderud tidigare, men Eurosport har en långt mycket sämre "expertkommentator" i form av forna storlöperskan Malin Ewerlöf. Fröken Ewerlöfs robotiska röst rabblar upp floskel efter floskel när hon inte repeterar de fraser som de betydligt mer kunniga och analytiska kommentatorskollegorna Olsson och Borgström rapat upp för länge sedan.

Att sedan expertkommentatorer inte enbart behöver vara utav ondo motbevisas av duktiga Maria Strandlund, tenniskommentator också på Eurosport. Jag har följt hennes insiktsfulla, behagliga röst så sent som under veckans sändningar från US Open. Skönt också att kvinnor fått en mer prominent roll på kommentatorsläktaren, istället för att bara få fungera som tröstande barm för Susanna Kallur att gråta ut hos. Även om den rollen fortfarande finns kvar på SVT...

Nej tacka vet jag Erica Johansson.Mer plats åt henne! Även om GP:s Johan Rylander sågade henne jäms med fotknölarna i en krönika häromdagen. Obegripligt!

Så hej då, Eurosport, jag kommer gråta för dig, för alla våra minnen, för en epok som går i graven. Men jag kommer knappast gråta för Malin Ewerlöf.

Ursäkta, men jag kan verkligen inte engagera mig i någonting annat än friidrotts-vm just nu. Jag äter sushi, häller i mig kaffe och sitter sedan uppe hela natten och vakar bara för att Susanna Kallur ska springa häck. Eller ja, egentligen är de svenska "friidrottsstjärnorna" lite för hemvävda för mig. Jag saknar personligheter som ryska kulstötarbutchen Svetlana Krivelyova. Eller arga mångkamperskan Eunice Barber och hennes makalösa hår. Den enda svensken med någorlunda starquality är ju Carolina Klüft, och hon är ju mest Knutby-läskig. Det är till och med så att man borde damma av gamla Ludmila igen, allt går väl att förlåta? Bara inget mer Olsson-Kallur-Bergqvist.



Oh, Eunice...

Ja, jag vet att jag bloggat om detta tidigare, men i augusti varje år upptar det här min hjärna fullständigt. Jag skulle kunna skriva än mer om hur trött jag är på Anders-fucking-Gärderud, om hur rivig Erica Johansson är. Men ja, ni skulle väl alla stoppa mig för att ni har hört den här förut. Fler gånger om.

 
Miss Marple (Joan Hickson): It's very dangerous to believe people - I haven't for years!

Sleeping Murder, 1987

Jag är ledsen att behöva tjata, men min Miss Marple-vurm bara håller i sig. Sedan jag köpte BBC:s utomordentliga dvd-box med samtliga Marple-filmer som spelades in mellan 1984 och 1992 har jag plöjt Marple, andats Marple, tänkt Marple. Jag såg ju alla filmer när det begav sig på 80-talet, men det är inte bara av nostalgiska själ jag njuter av dem idag: bättre Marple har inte skådats. Det ska sägas: själva filmerna är inga mästerverk, de är egentligen löjligt långsamma, bokstavstrogna och de genomsyras av en egendomlig brist på spänning för att vara krimialhistorier. Men det är ju precis så de ska vara. Joan Hickson är disträ, sitter och dricker te i prästgården, löser ett och annat mord i förbifarten, och dricker lite mer te. Precis som det ska vara. 

Joanie dearest är den ultimata Miss Marple. Margaret Rutherford var komisk men hopplöst fel, Geraldine McEwan fasansfullt usel och inte ens Angela Lansbury har någonting att sätta emot den formidabla Miss Hickson.

Kanske kan jag härleda min anglofili till Agatha Christies böcker och senare filmatiseringar, som jag vältrade mig i på 80-talet. Det måste ju varit då någongång det tog fart. Kanske är det därför någonting av det bästa jag vet är att ta buss nummer 12 från Brighton till lilla byn Rottingdean, gå in på ett av de puttinuttiga caféerna och beställa in en Sussex Cream Tea med fruktscones och Clotted Cream. Och bli serverad av en jovialisk Joan Hickson-klon-  och låtsas att någonstans bakom de fördragnaspetsgardinerna i huset intill ligger ett oupptäckt lik; ett mordfall som bara väntar på att få lösas.

Sommaren är officiellt slut nu- jag jobbar igen! Jag bryr mig inte om dem som hävdar att soligt väder kan förekomma långt in i augusti; idag hällregnade det i sedvanlig ordning när jag och mitt car pool-gäng i sakta mak körde över Älvsborgsbron och svor över köerna. Precis såsom det ska vara- nu väntar en lång och mörk årstid. Jag försöker frenetiskt tänka ut ljuspunkter- små ljusglimtar av hopp som får mig att överleva åtminstone fram till jul. Om inget tagit kål på mig dessförinnan lär jag klara en till familjejul i år också.

Löften och saker att se fram emot under hösten:

*Poetry Slam på Café Hängmattan med både gamla idoler och nya, oprövade förmågor. Be there, eller missa höstens bästa gratisnöje. Eller, nåja, gratis och gratis- det är ju faktiskt obligatoriskt att äta en eller annan panerad ost medan man njuter av poesin.

*Friidrotts-VM. Jag vet att finalpassen är förlagda medan jag arbetar, men jag ska nog försöka få tag på en tv under lektionerna och köra min undervisning på engelska med sporttema.

*Ny favvoklubb i Göteborg måste införskaffas nu när gs2hs framtid är osäker. Även om DN i somras lite vagt rapporterade att klubben visst var på väg tillbaka. Man förstår hur stor saknaden är när till och med en huvudstadstidnings pappersupplaga intresserar sig för klubbens vara-eller-icke-vara. Jag måste faktiskt dansa en gång i månaden iallafall.

*Min höft/rygg måste bli bra. J'en ai marre d'en avoir marre!

*Nya band, bra spelningar, nyupptäckta regissörer- gimme names, names, names!

*På den lediga novemberveckan ska jag resa någonstans dit jag aldrig åkt förut. Kanske helst Berlin eller så, men blir det inte det fungerar exempelvis Hagfors också.

*Höstens begivenhet: Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg! Jag låtsas som om jag är finkulturell, minglar i polotröja och dricker alldeles för dyrt rödvin. Och räknar  författarkändisar.

*Att bli lycklig. Well, om inte allt ovanstående hjälper kan man ju försöka att ha det här som helhetsmål

Vi satt utanför Tantolunden och drack vin och diverse petflaskedrycker igår, och jag hörde faktiskt Bananarama inifrån Prideområdet rätt väl. Det lät mest som de körde diskodunkigt upphottade versioner av de senare åttiotalshitsen, Siobhan dök ju aldrig upp, de hade inte ens vett att spela Cheers Then eller The State I'm in. Lika bra att jag inte var där- kommer inte Siobhan kommer inte jag. Bah! Däremot hörde jag Italy versus Helsinki väldigt väl, och den lät förstås fantastiskt. Hur skulle den kunna göra någonting annat?

Två av tre utekvällar är avverkade, nu är det bara sista Defektbomben kvar innan jag lämnar sommarstockholm för det här året. Det blir en veckas bakfyllekoma innan jag förhoppningsvis har hämtat mig så pass att jag kan jobba. Kom gärna förbi och trösta med ett eller ett par paket Skånska Pepparkakor,.