brewster

 
Miss Marple (Joan Hickson): It's very dangerous to believe people - I haven't for years!

Sleeping Murder, 1987

Jag är ledsen att behöva tjata, men min Miss Marple-vurm bara håller i sig. Sedan jag köpte BBC:s utomordentliga dvd-box med samtliga Marple-filmer som spelades in mellan 1984 och 1992 har jag plöjt Marple, andats Marple, tänkt Marple. Jag såg ju alla filmer när det begav sig på 80-talet, men det är inte bara av nostalgiska själ jag njuter av dem idag: bättre Marple har inte skådats. Det ska sägas: själva filmerna är inga mästerverk, de är egentligen löjligt långsamma, bokstavstrogna och de genomsyras av en egendomlig brist på spänning för att vara krimialhistorier. Men det är ju precis så de ska vara. Joan Hickson är disträ, sitter och dricker te i prästgården, löser ett och annat mord i förbifarten, och dricker lite mer te. Precis som det ska vara. 

Joanie dearest är den ultimata Miss Marple. Margaret Rutherford var komisk men hopplöst fel, Geraldine McEwan fasansfullt usel och inte ens Angela Lansbury har någonting att sätta emot den formidabla Miss Hickson.

Kanske kan jag härleda min anglofili till Agatha Christies böcker och senare filmatiseringar, som jag vältrade mig i på 80-talet. Det måste ju varit då någongång det tog fart. Kanske är det därför någonting av det bästa jag vet är att ta buss nummer 12 från Brighton till lilla byn Rottingdean, gå in på ett av de puttinuttiga caféerna och beställa in en Sussex Cream Tea med fruktscones och Clotted Cream. Och bli serverad av en jovialisk Joan Hickson-klon-  och låtsas att någonstans bakom de fördragnaspetsgardinerna i huset intill ligger ett oupptäckt lik; ett mordfall som bara väntar på att få lösas.