The Last Time
De intressantaste ögonblicken under filmfestivalen inträffar inte nödvändigtvis under själkva visingarna Brittiska animatören Joanna Quinn kom inhastande från flyget, pratade om sina filmer och visade upp sin portfölj med alster och skisser. Själva filmen, The Best of Joanna Quinn, innehöll inte direkt Joannas bästa, utan allt hon framställt, från 1987 och framåt. "Warts and all" som Joanna själv erkände.
Teckningsmässigt är hennes filmer personliga och händelserika, överladdade med streck, krusiduller och blyertskrumbukter. Minimalism it ain't, men i de reklamfilmer hon gjort och i barnfilmen Fred försvinner det personliga och ersätts av konformism. En vacker konformism, visst, men ändock en smula personlighetslöst. I Britannia, en film som spelar upp hela Storbritanniens imperialistiska historia i en bulldogs ögon, och i samtliga historier med den frodiga medelåldershjältinnan Beryl, är det dock skarpt berättat, skruvat humoristiskt och galet.
Amerikanska storfilmen Hollywoodland var dock lika träig som huvudrollsinnehavaren Ben Afflecks och de fruktansvärt obekväma bänkarna inne på Folkan. Jag hade förväntat mig en tragikomisk livshistoria om George Reeves, mannen som spelade Stålmannen i 50-talets teveserier, istället fick jag en tafflig deckare med en usel Adrien Brody i huvudrollen. Att man sedan såg mikrofonstativet i bild konstant under hela filmen förstörde också en hel del för mig, om det nu berodde på en misslyckad filmkopia eller en miss från biografmaskinistens sida vet jag inte. Sämsta filmen hittills under festivalen.
Idag blir det sista filmen, Children of Men. Sedan kan jag pusta ut. Och det ska faktiskt bli lite skönt.