brewster

Filmfestivalsodyséen fortsätter.

Paprika är hjältinna i den tecknade japanska filmen med samma namn. I en inte alltför avlägsen framtid har ett gäng neuropsykologer utvecklat en maskin som kan spela in människors drömmar. Naturligtvis är inte den tekniska utvecklingen enbart av godo, utan någon eller några utnyttjar naturligtvis maskinvaran på "fel" sätt och styr människors drömmar till den grad att de förvandlas till viljelösa grönsaker.
Jag gillar de få japanska filmer jag sätt, och jag är ju en sucker för science fiction, så det här var rakt upp på min bakgård. Snygg, fantasieggande, detaljrik, med fantastiskt japanskt popsoundtrack. Lägg därtill ett visst djup med tankar kring motsättningen mellan verklighet och fiktion, drömmar och vårt vakna jag, och jag utnämner den till bästa filmen hittills i årets festivalfält.

Och jag måste erkänna att det enbart var för Laura Linneys skull jag bokat biljett till Driving Lessons. Brittisk dramakomedi enligt formulär 1A: ni vet, vilsen tonåring träffar bedagad skådespelerska/skygg litteraturprofessor/udda universalgeni och finner, efter en hel del strapatser, sig själv och blir MAN (alternativt KVINNA). Driving Lessons var väl inte dålig, Julie Walters kämpar det bästa hon kan mellan klicheerna, men britterna kan bättre än såhär.

Imorgon blir det The Best of Joanna Quinn och Hollywoodland.

...och ikväll gick filmfestivalen över från godkänt till snäppet bättre. Fast Food Nation visste jag inte speciellt mycket om, förutom att den byggde på en bok av Erik Schlosser, regisserats av Richard Linklater och behandlade den amerikanska snabbmatsindustrin.

Det visade sig vara en ensemblefilm: rolig, välskriven och mycket välspelad. Precis som de flesta av Linklaters filmer. Jag gillar hans sätt att berätta med små medel- i andra händer hade kanske historien om ett hamburgerföretag, en PR-ansvarig för nämnda företag, en grupp mexikanska flyktingar och en idealistisk tonårstjej, blivit alltför Hollywoodskt sentimental - men Linklater vräker inte på med sirapsindränkta stråkar i filmens nyckelscener, inte. Det är i stort sett bara i slutet som regissören riskerar att skriva publiken på näsan, att hamra in budskapet lite för våldsamt, men jag tycker han håller en välbehövd distans nästan hela filmen ut. Till och med djurrättsaktivisterna förlöjligas- se Avril Lavigne jaga en förskrämd skock kossor i en av filmens roligaste scener.

Nu vet jag inte när jag gick på hamburgerrestaurang senast (kanske var det med Micke i Brighton i somras), men det dröjer nog väldigt länge innan jag sätter min fot inne på ett sådant ställe igen.

Imorgon blir det Paprika. Anime!!!
...och sedan Poetry Slams vårpremiär på kvällen. Mumma!

Så var första festivalkvällen för i år avklarad.

Going to Pieces: The Rise and Fall of the Slasher Film var en godkänd start. Jag är normalt en sucker för cineastdokumentärer; förra året såg jag ju den fantastiska Midnight Movies: From the Margin to the Mainstream  på festivalen, skrattade och fascinerades och kände mig upplyst. Och ja, jag hade väl förhoppningar om om en liknande bioupplevelse ikväll.

Ämnet är ju tacksamt- jag har ju växt upp med de flesta av skräckfilmerna som behandlades, Halloween, Fiday the 13th, A Nightmare on Elm Street et al, och förväntade mig både massor av anekdoter från de som var med under inspelningarna, samt en djuplodande analys av genren. Jag fick helt klart mest av det förstnämnda, speciellt Betsy Palmer (Jasons tokmorsa från Friday the 13th) hade precis rätt blandning av Norma Desmond-galenskap, bitsk humor och äppekindad all-american grandma för att lyckas charma mig. Däremot var det nog bara Amy Holden Jones, och i viss mån Wes Craven, som gav dokumentären någon sorts djup. Att den dessutom var rörigt upplagd - kunde de inte bara valt att visa alltid kronologiskt?- lämnade ute en hel del av historien- det kom faktiskt en hel del slahsherfilmer mellan Psycho (1960) och Halloween (1978)-  och dessutom var rätt ful, drar ner betyget något. Men, sammanfattningsvis en godkänd start.

Imorgon väntar Fast Food Nation. Richard Linklater!!!

Jag fick lust att inte ens nämna Oscarsnomineringarna, som vanligt har jag inte sett någon av de aktuella filmerna, undantaget då av Volver, The Queen och Djävulen bär Prada, och av dem tycket jag egentligen enbart att den förstnämnda var värd något pris överhuvutaget. Kom igen, Oscarsjuryn, ge Jennifer Jason Leigh en chans. Eller Lili Taylor. Hell, t.o.m. Parker Posey nominerades ju till en Golden Globe häromåret, så man kanske inte ska räkna ut henne heller. Var är fantasin, det annorlunda, överraskningarna? Inte ens kalkonpriset Razzies var sig lika. Kanske ska hoppas på en nominering för JJL där istället nästa år.

Min nya morgontidning DN rapporterade idag att Kirsten Dunst är aktuell för en filmatisering av Debbie Harrys liv. Ursäkta, skulle Kirsten Dunst, anorexic waif extraordinaire, 24 år gammal kunna spela fullblodsvampen Debbie, som var närmare 35 när Blondie slog igenom på riktigt? Jag skulle inte tro det va? Kan de inte casta en moget sexig kvinnlig skådis i rätt åldersgrupp istället? Det måste ju finnas massor av aktuella och bättre alternativ... Toni Collette... Kate Winslet...  för att bara nämna två.

Den blev de väntade filmerna som bokades i till filmfestivalen- plus The Best of Joanna Quinn. Jag vet egentligen inegtning om fröken Quinn, men hon verkar begåvad teckningsmässigt iallafall. Jag kände mig lite skyldig efter att inte bokat in tillräckligt många smala filmer inför festovalen- och jag ville passa på att se mer ur festivaltemat, Animania, som tydligen innehåller massor av fint tecknat. Också Paprika, som verkar lovande och är inbokad.

Kom in i en rätt het diskussion angående festivalen. Min diskussionsmotståndare ansåg att festivalen framställde sig som en alltför smal och kulturell händelse, han ansåg att man skulle införa fler jippon under festivalveckan och visa bredare filmer för att locka till sig en yngre och större publik. Alltså, jag vet ingenting om marknadsföring eller PR, men är inte själva meningen med filmfestivalen att man ska kunna se alla små, smala filmer som i vanliga fall inte får biodistribution? Om man vill se jippobetonde visningar av Göta Kanal 2 kan man väl gå till VIP-avdelningen på nya Bergakungen? Kidsen får sitt på annat håll, låt smalare filmer få bubbla upp till ytan åtminstone en vecka per år.

Och på något sätt kopplar jag ihop detta med min senaste vandring på Hemköp i Kortedala, då jag på müslihyllan fick se Finax nya tillskott på frukostflingehimlen: Da Müsli, komplett med några hiphop-stajlade förortskids på förpackningen. Har försäljningssiffrorna för müsli dalat så mycket, eller vadan detta försökt att göra fågelfröblandning coolt? Är det inte meningen att müsli ska vara för hälsomedvetna tanter av alla kön och alla åldrar, inget som de coola kidsen ska knapra på mellan graffittimålandet och skateboardåkandet? Varför måste man utmåla müslin som något det faktiskt inte är? Müsli är ju torrt, halvnyttigt frukosttillbehör, inget annat.

Kan inte filmfestivalen bara få vara en filmfestival, och kan inte müsli bara få vara müsli? Jag må vara konservativ, men det här luktar bara tom kommersialism.

När jag för nästan fem år sedan började min närvaro på internetcommunityt Qruiser hade jag ett troligt scenario framför mig. Jag trodde att jag inom en inte alltför snar framtid skulle få meddelanden från människor som passerat mitt liv, gamla bekanta, fiender och vänner, grannar, klasskamrater och dagisfröknar, lumparpolare - ja, massor av homo- eller bisexuella människor jag träffat under min uppväxt, aldrig kommit ut inför,  och som nu antingen skulle förundras: "Du? Brewster? Jag kunde ALDRIG tro att du var homo" eller bekräfta: "Åh, Brewster, jag visste väl alltid att du var pugga!"

Men de där meddelandena kom aldrig. Jag verkar aldrig ha träffat på homosexuella utanför min snäva homokrets. Konstigt, jag trodde det var därför så gott som hälften av alla qruiseranvändare väljer att inte visa sitt ansikte på sin sida. Man blir igenkänd, utpekad som homo, av alla de där människorna som kryllar på qruiser och kan känna igen dig; flickvännen, snabbköpskassörskan, fabrodern. Det måste ju ske hela tiden. För alla utom mig...

...förrän häromdagen. Det hände också mig. En bekant till en bekant kände igen mig från tio år tillbaka. Tydligen är det inte så stor skillnad på Brewster då och Brewster nu. Han blev inte förvånad, han visste ju redan då. Och jag visste också. Så vi träffades, käkade på Mother India, snackade om gemensamma bekanta, tiden i Karlstad, hur allt var för tio år sedan.

Och jag fick den där återblicken av hur det var att vara nästan utkommen homosexuell artonåring. Äntligen. Nu kan ansiktsbilden tas ner från qruiser, igenkännanden och bekräftelse är inte längre nödvändigt.

Det är konstigt hur mycket uppståndelse det här med lite ansiktsbehåring kan orsaka. Visst, jag har också upplevt hur folk med mustasch till synes fått en helt annan personlighet när de rakar av sig exempelvis mustaschen- blev inte Sven Melander mindre buskis och mer seriös när han rakade av sig sin- men det här är ju löjligt. Sedan jag kommit tillbaka till jobbet har ALLA, såväl elever som vuxna människor, ojat sig över mitt skägg. Och hur mycket jag än älskar uppmärksamhet börjar det bli tröttsamt. Men jag tänker inte vika ner mig, onej, sådant skulle enbart resultera i ännu mer tissel och tssel, nej, skägget får vara kvar och världen får vänja sig vid det. Och hör sedan.

Har dessutom återigen fått kommentarer om hur mycket jag liknar John Travolta (från min chef av alla människor) och om hur trött och sliten jag ser ut (från en välmenande (?) kollega). Det förstnämnda kan jag väl inte göra så mycket åt, det andra funderar jag dock på. Jag borde nog åka någonstans. Till någon kurort någonstans. Ja, det borde jag. Nu.