We hate it when our friends become succesful
1: Någon ska ha barn. Visst, min bror har barn, ett par stycken. Och andra människor i min inte alldeles omedelbara närhet har ju små telningar. Men det här är nog första gången någon riktigt nära ska få barn. Och tro det eller ej, det känns bra. Ingen svartsjuka här inte. Jag menar, jag kommer aldrig älska små telningar, och de kommer aldrig älska mig.
2: Någon annan ska flytta ihop med sin pojkvän. Vilket egentligen inte innebär någonting livsomvälvande för mig, förutom att jag hoppas de skaffar sig något stort, som lämpar sig för massiva fester. Dit jag är bjuden
Och så jag, som fortfarande har som största nyhet att jag ska byta bostad. Det smäller inte så högt längre. Det duger inte som dramatiskt avslöjande. Tror fan att Fröken Gravid och Fröken Sambo beslutat sig för att föröka sig och flytta ihop enbart för att bräcka mig. Ja, så måste det vara. Eller så hänger allting på Café Hängmattan. Någonting måste jag göra för att bli the centre of attention igen.
La Belle Vie
Det gäller att ha kontakter. Idag var jag och eleverna på skolbio (Förortsungar, riktigt bra film, faktiskt) och jag passade på att byta ut gratismiddagen i Skolbespisningen mot riktig lunchrestaurang innan biobesöket. Äta på riktig restaurang, sådant som normalt folk gör - ja, de som inte har med sig små Tupperwarelådor med gårdagens rester, förstås.
Marias pojkvän Joakim tillhör det flådiga folket, så han fixade in oss på SE-Bankens egen restaurang. När det behövs passerkort både för att komma in genom ytterdörrarna och att komma ut ur byggnaden, ja då vet man att stället är exklusivt. Jag känner mig alltid lite bortkommen i slutna sällskap. Och jag det var länge sedan jag kände mig så annorlunda som idag.
Här satt män i kostymer och kvinnor i dräkter. Alla hade de med portföljer. Och när jag överblickade lokalen noga, riktigt noga, kunde jag enbart se en man med invandrarbakgrund. Och allt var så nytt för mig: En dignande salladsbuffe med allehanda grönsaker, rotfrukter och inlagd strömming! Tre huvudrätter! Och denna tystnad!
Själv hade jag ingen portfölj, och ingen kunde mista min klädsel för något som liknade en kostym. Men strömmingen var god. Och imorgon blir det tillbaka till mitt normala liv, bland förortsungarna i en skrikig skolbespisning. Och inte en enda kostym i sikte.
Moi, j'me promene sur Ste Catherine
Sedan fotograferade jag både uppför och nerför Karl Johansgatan. Och utanför Bengans. Lekplatsen utanför Café Zenit. Mariaplan.
Jag fotograferar egentligen skamligt lite. Det är sällan jag får för mig att avbilda min vardag. När jag flyttade från Göteborg till Brighton gjorde jag någonting liknande: Jag åkte runt på Göteborgs Spårvägar och fotograferade alla de platser i Göteborg jag inbillade mig att jag skulle sakna- Andra Långgatan, Stadsbiblioteket. Seriebutiken på Eklandagatan.
Men det fungerade aldrig riktigt. Göteborg och allt det gamla kändes vare sig angeläget eller oumbärligt i Brighton. Så denna gång är fotografierna inte tillbakablickande, utan framåtblickande. Det är hit jag ska: Zenit, Bengans, promenader längs Karl Johan. Jag behöver egentligen inga kort för att minnas det förflutna, det jag behöver är att se fram mot det som komma skall.
Let's move away together, go interplanetary
Min längtan efter Dolly Rocket blev för stor. Micke och jag satt och gjorde upp en reseplanering igår kväll- flygbiljetter, hotellrum, var man ska befinna sig vilken kväll för att inte missa det bästa klubbarna. Och vi kom fram att det blir bäst att köra samma upplägg som förra året, förutom att vi flyger från Stockholm istället för Göteborg.
Det blir alltså Brighton, London, tonfisk i pitabröd, second hand-shopping och Dynamite Boogaloo. Och en hel del sprit, kan jag gissa på. Varför ändra ett vinnande koncept?
Hello Dolly!
Alla gillar ju Dolly. Jag menar, what's there NOT to like?
Det stora Håret! De, om möjligt, ännu större Brösten! Den sensuella, smekande Rösten!
Ja, jag VET, jag har redan skrivit ett inlägg om Dolly tidigare. Men nu är hon återigen aktuell, så det är dags för en ny, fin bild. Ladies and gentlemen, here's Miss Dolly Rocket:
Och, ja, det var någon annan Dolly som var här och spelade i Sverige nyligen också. Fredrik Strage har, i vanlig ordning, skrivit en bra artikel om henne.
He said the time had come for him to make a move away
Facts are lazy and facts are late
1) Jag har en någorlunda framgångsrik idrottkarriär på elitnivå bakom mig, med ett knippe SM-medaljer och landslagsuppdrag på juniornivå som topp. Förut försökte jag dölja det för omvärlden. ( i mina postgymnasiekretsar var idrott någonting skamligt för folk som inte hade vett att använda sig av sin tankeförmåga) Idag har jag förlikat mig med mitt idrottsförflutna.
2) Min far är svensk, men min mor kommer från Estland. När jag var liten gick jag i Estnisk skola, men nuförtiden kan jag inte säga någonting förutom ett par standardfraser som sitter kvar.
3) Om jag inte utbildat mig till lärare hade jag velat bli bagare eller serietecknare.
4) Tycker det är vansinnigt snyggt med pojkar som röker, men tycker alltid det smakar fruktansvärt äckligt när jag försöker själv.
5) Jag har en del smått autistiska drag, bland annat kan jag inte sitta med ryggen vänd mot en dörr. Eller längst fram i ett klassrum, för den delen.
6) I den lägenhet jag bor nu har jag bott i exakt två år. Det är det överlägset längsta jag stannat på ett ställe sedan jag flyttade hemifrån för tretton år sedan.
Om någon känner sig sugen på samma sak kan ni ju skriva sex fakta om er själva. Lycka till!
The Asphalt Jungle
Lägenhetsletande fortsätter. I veckan har jag varit på två nya visningar i Majorna. Två! Familjebostäder älskar mig, I tell you. Problemet är väl bara - för det finns ju alltid ett problemmed i bilden- att båda lägenheterna hade rätt sunkiga tapeter. Tja, den första var rätt sunkig överlag.
Lägenhet ett visades av en trevlig finlandssvensk pensionärska. Hon insisterade på att jag inte skulle ta av mig mina rätt leriga kängor när jag klev in i dimman. Ty dimma var det. Pensionärskan hade rökt inomhus under hela hyrestiden. Hon hade dessutom haft kattor som klöst på väggar, ingen spisfläkt och en toalett som lämpat sig mer för antikrundan än användning. Så det luktade rökt katt på alla 63 kvadratmeter. Hon kompenserade för mina ständiga hostningar genom att bjuda på kaffe och ge mig boktips från sitt digra bibliotek. Mer sånt!
Lägenhet två uppvisades att en uppsminkad trettioåring, och själva planlösningen var fin, men tapeterna! Tapeterna! Rödflammiga tapeter i vardagsrummet, turkosrandiga i sovrummet, blommigt i köket- nej, såhär skulle jag faktiskt inte kunna bo. Inte dåligt gjort alls, men inte mina preferenser, inte på långa vägar. En snabb blick i bokhyllan /Stephen King, Liza Marklund) och cd-hyllan (Lisorna Ekdahl och Nilsson) bekräftade att vi nog var helt olika som personer, lägenhetsviserskan och jag. Jag fick en brutal lust att riva ner, ner, ner, för att sedan sätta upp, upp, upp.
Nu sitter jag och grubblar över vilken jag ska välja av dem- för välja måste jag göra. Jag kommer inte kunna få dem båda. Ska jag välja den jag måste renovera helt själv, vilket är ett stort projekt för någon så opraktisk som jag, eller den jag förmodligen kommer få omgjord i viss omfattning? I morgon måste jag ha fattat beslutet. Rätt beslut. Vojne!
Give me action and drama
Om man studerar min skivsamling upptäcker man snart att Bananarama upptar en icke oansenlig plats i hyllan. Dessutom älskar jag en hel del av Stock, Aitken and Watermans (hädanefter förkortat S-A-W) popörhängen från 80-talet. Hell, jag skulle kunna sträcka mig så långt att jag säger att de varit med och producerat några av de största singlarna inom den moderna rock.- och popmusikens historia. Never Gonna Give You Up, Better the Devil You Know, You Spin Me Round - Ja, ni fattar. Om dina vänner inte får en plötslig lust att dansa när dessa låtar sätts på en skivspelare nära dig, well they ain't no friends of mine.
Men ändå kan jag inte riktigt förlika mig med 'Nanas karriär post-SAW-samarbetet. Det är inte den anonyma discopopen som de gav ut under senare hälften av åttiotalet som var deras mest minnesvärda bidrag till popvärlden, det är deras två första plattor - Deep Sea Skiving och Bananarama - inspelade tillsammans med producentduon Jolley/Swain som mitt hjärta brinner för. Då deras popdängor fortfarande hade charm, spunk, det. Cheers Then och Wish You were Here får mig fortfarande att gråta inombords. Och icke att förglömma, framför allt hade gruppen Siobhan Fahey, det närmaste en säregen röst de någonsin kommit. Men Siobhan hade större popambitioner än SAW kunde tillfredsställa, hoppade av gruppen, gifte sig med Dave Stewart från Eurythmics, bildade egna projektet Shakespears Sister och blev galen. Ungefär i den ordningen.
Så kommer Siobhan till pridescenen och sjunger Young at Heart, The State I'm In och Cheers Then, ja då kommer jag också vara där, på stört. Utan det känns Bananarama, och Pridefestivalen, högst umbärlig.
Life on Mars?
Tevefilmen som gjorts om gängets återförening gjorde mig dock rätt rejält besviken. På nittiotalet var ursprungsserien något av det mest välskrivna man kunde se på teve- i dagens version är rollfigurerna märkligt platta och endimensionella. Flera repliker var konstigt uppstyltade, coh själva inrigen var på samma gång obefintlig och ointressant. Som nostalgitripp funkar det bra, detta är trots allt några av mina bästa tevevänner som återigen syns i rutan, men mestadels önskar jag att författaren och skaparen gjort någonting nytt, tagit karaktärerna till nya ställen, istället för att framställa dem som trötta 30-plussare. Tack och lov håller Anna, formidabelt spelad av Daniela Nardini, stilen.
Nä, nästa projekt blir att se hela serien, från början, som den ska ses. Inte som en blek, fesljummen nostalgiträff, utan på grund av att det är en sjuherrans bra serie.
Take me away from all this death
