I have a dream when I close my eyes: I wish my hair was ten feet high!
Jag ids inte gå och se den nya versionen av John Waters Hairspray. Enbart risken att få se en av mina favoritfilmer massakreras gör att jag håller mig borta. Visst, recensionerna har inte varit dåliga alls, men jag skulle inte vilja se Michelle Pfeiffer, John Travolta och what's-her-name försöka sig på de roller som legendarerna Debbie Harry, Divine och Ricki Lake spelade i ursprungsfilmen. Och, precis som alla andra, kan jag inte alls förstå varför rollen som Edna Turnblad (spelad av Divine första vändan) spelas av en man! Travolta dessutom!
Under min gymnasietid fanns en kort men lycklig period då jag såg Hairspray en gång per dag. Jag överdriver inte. Jag hade den på ett gammalt videoband, ty detta var på den tiden då begreppet DVD inte fanns i var man mun. Idag tar jag fram filmen då och då och tittar. Ikväll sänds filmen på SVT, då kommer jag sitta bänkad igen. Det hoppas jag ni också kommer att göra.
Innan filmen börjar kommer jag lyssna vidare på St. Vincents nya skiva Marry Me. Den damp ner i brevlådan häromveckan och jag har inte kunnat ta ut den ur skivspelaren sedan dess. För det är så här jag egentligen ville att Kate Bushs combackplatta skulle låta. Eller Bat for Lashes debut för den delen. Det är vackert, skevt och skruvat, änglakörer och yviga gitarrer om vartannat och fullständigt omöjligt för mig att sluta lyssna till. Kvällens musik- och filmintag är således spikat.
Under min gymnasietid fanns en kort men lycklig period då jag såg Hairspray en gång per dag. Jag överdriver inte. Jag hade den på ett gammalt videoband, ty detta var på den tiden då begreppet DVD inte fanns i var man mun. Idag tar jag fram filmen då och då och tittar. Ikväll sänds filmen på SVT, då kommer jag sitta bänkad igen. Det hoppas jag ni också kommer att göra.
Innan filmen börjar kommer jag lyssna vidare på St. Vincents nya skiva Marry Me. Den damp ner i brevlådan häromveckan och jag har inte kunnat ta ut den ur skivspelaren sedan dess. För det är så här jag egentligen ville att Kate Bushs combackplatta skulle låta. Eller Bat for Lashes debut för den delen. Det är vackert, skevt och skruvat, änglakörer och yviga gitarrer om vartannat och fullständigt omöjligt för mig att sluta lyssna till. Kvällens musik- och filmintag är således spikat.
Give me back my name
Jag satte mig på stadsbiblioteket och försökte hitta information om Glasgow, läste guidebok efter guidebok och kladdade i mitt kollegieblock ner spridda adresser till pubar, klubbar och skivaffärer samt sevärdheter som jag trots mig motvilja mot dylika faktiskt kan tänka mig att besöka. Sedan frågade jag Javí, som bott i Glasgow en längre tid, vad han tyckte jag skulle göra och med ens kastades mina nynedskrivna planer omkull. Hans åsikter skilde sig diametralt från guidebokförfattarnas. De klubbar böckerna framställer som smaklösa köttmarknader kallade han skojiga och opretentiösa. De klubbar som böckerna kallade ambitiösa och exklusiva kallade han stela och elitistiska. Vem ska man lita på? Egentligen vill jag lita blint på alla som fått förtroendet att skriva en bok- tro att de gjort grundlig research och att de tips som förmedlas är utarbetade av flera olika personer. Javí är, hur mycket jag än litar på hans omdöme, inte författare till resehandböcker. Det är hans egna åsikter och de är ytterst subjektiva. Nu måste jag väga deras ord mot varandra och bestämma vad jag ska hitta på nästa vecka. Eller så strövar jag fritt, helt utan planering och mål. Mitt resesällskap Daniel kanske ska ha ett ord med i laget också.
Den enda boken jag kan känna fullaständigt förtroende för är The Cheeky Guide to Brighton. Där får man veta de allra mest nödvändiga sakerna om Brighton: var man hittar ett bra fik, var man införskaffar sig sprit sent på kvällen, var man köper snygga secondhandkläder, och var man får tag i ett bra medium. Som en blandning av den insatte, personlige vännen och den påläste, mer objektive reseboksförfattaren. Tyvärr har det inte dykt upp någon Glasgowutgåva ännu.
S. har fått barn. Ungen ploppade ut ur hennes sköte i söndags, efter hon gått tre veckor över tiden. Äntligen, utbrister jag. Det jag inte förstår är varför de valde att kalla ungen för Vincent- jag tycker Miranda, som de tänkte från början, var ett mycket bättre namn. Men men, jag vänjer mig väl.
Den enda boken jag kan känna fullaständigt förtroende för är The Cheeky Guide to Brighton. Där får man veta de allra mest nödvändiga sakerna om Brighton: var man hittar ett bra fik, var man införskaffar sig sprit sent på kvällen, var man köper snygga secondhandkläder, och var man får tag i ett bra medium. Som en blandning av den insatte, personlige vännen och den påläste, mer objektive reseboksförfattaren. Tyvärr har det inte dykt upp någon Glasgowutgåva ännu.
S. har fått barn. Ungen ploppade ut ur hennes sköte i söndags, efter hon gått tre veckor över tiden. Äntligen, utbrister jag. Det jag inte förstår är varför de valde att kalla ungen för Vincent- jag tycker Miranda, som de tänkte från början, var ett mycket bättre namn. Men men, jag vänjer mig väl.
Your name was Deborah- DEBORAH!
Jag har en fascination för skådisar. Och jag har en fascination för döden. Så när skådisar dör blir jag alldeles till mig i trasorna. En konstig blandning av vemod och upphetsning. Deborah Kerr var lite av en favorit, så det var tråkigt att damen dog, trots att hon uppnått den aktingsfulla åldern av 86.
Nu blir det frossa i Deborah-filmer. Deborah, för hon var sannerligen ingen Debbie, och ingen Debs heller för den delen. Det är nog för mycket att hoppas på att SVT ska planera in en Kerr-kavalkad i tablåerna, så mina val blir gamla favoriterna Black Narcissus och Night of the Iguana. I den första spelar Deborah en rättrådig nunna i en techoncolorfärgad feberdröm i Himalayas alper. Den senare är ett skruvat Tennessee Willams-drama med bland andra Richard Burton och Ava Gardner. Båda extremt sevärda filmer.
Deborah, jag kommer att sakna dig.
Nu blir det frossa i Deborah-filmer. Deborah, för hon var sannerligen ingen Debbie, och ingen Debs heller för den delen. Det är nog för mycket att hoppas på att SVT ska planera in en Kerr-kavalkad i tablåerna, så mina val blir gamla favoriterna Black Narcissus och Night of the Iguana. I den första spelar Deborah en rättrådig nunna i en techoncolorfärgad feberdröm i Himalayas alper. Den senare är ett skruvat Tennessee Willams-drama med bland andra Richard Burton och Ava Gardner. Båda extremt sevärda filmer.
Deborah, jag kommer att sakna dig.
Dagens Liza
Alyssa Donahue (Liza Minnelli) i The OH in Ohio (2006):
"It's time to discover your vaginas!"
Det är svårt att tycka illa om en film som har Parker Posey, Paul Rudd och Miss Minnelli i rollistan, men The OH in Ohio träffar inte riktigt rätt. Filmen är en konstig hybrid mellan indierelationsdrama (tänk The Squid and the whale)och farsartad sexkomedi (tänk American Pie), men lyckas aldrig riktigt med någon av delarna. Det blir mest... underligt. Det sagt så är Parker Posey lika underbar som alltid, Paul Rudd fet och skäggig men ändå superhet, och jag undrar om inte Liza lånat hela sin utstyrsel från Kikki Danielssons senaste melodifestivalsförsök. Och det är ju alltid sevärt.
Release the stars
Jag är så stolt över att jag klarar av att facebooka och blogga på samma gång; vem sade att män inte hade simultankapacitet? Det som är så bra med facebook är att just som man är på väg att förlora intresset helt hittar man helt plötsligt en ny, festlig applikation. Denna veckan är det 6 degrees som jag roar mig med.
6 Degrees letar upp de närmaste vägarna mellan dig och valfri annan medlem på Facebook. Alltså en helt ny variant på den gamla six degrees of separation/Kevin Bacon-filosofin. Jag tycker det är hur underhållande som helst att leta upp okända länkar mellan dig och de allra största stjärnorna. Se bara på detta:
Facebook klarar alltså också av att leta reda på fiktiva karaktärer, som Eddie Monsoon. Way to go, Facebook! Jag är sju steg från Liza Minnelli, men hela åtta från Rufus Wainwright! Å, detta kommer jag sitta uppe med många sömnlösa nätter, det känner jag redan nu!
6 Degrees letar upp de närmaste vägarna mellan dig och valfri annan medlem på Facebook. Alltså en helt ny variant på den gamla six degrees of separation/Kevin Bacon-filosofin. Jag tycker det är hur underhållande som helst att leta upp okända länkar mellan dig och de allra största stjärnorna. Se bara på detta:
Facebook klarar alltså också av att leta reda på fiktiva karaktärer, som Eddie Monsoon. Way to go, Facebook! Jag är sju steg från Liza Minnelli, men hela åtta från Rufus Wainwright! Å, detta kommer jag sitta uppe med många sömnlösa nätter, det känner jag redan nu!
There's a man works down the chip-shop swears he's Elvis
Mitt internet hemma i Majorna krånglar för jämnan. Kanske betalar jag enbart för halva veckor, eller så har jag helt enkelt äntligen fått smaka på ComHems allmänt utskällda service. Nu förstår jag vad alla andra klagar på! Jag gissar på det sistnämnda, men jag vägrar låta bloggen självdö. Alla andra kan göra det, men inte min- inte ens ComHem kan stoppa mig från att blogga!
Efter att jag gått loss med saxen framför spegeln i helgen har jag nu under kort tid fått höra från två klasser på skolan att jag ser ut som Elvis Presley. Jag hade som vanligt siktat på Rufus Wainwright, men man kan inte få allt, kan man? Jag accepterar. Jag hoppas bara att de menar en ung snygg femtiotals-Presley, inte den fete avdankade Las Vegas-diton. Mer Jailhouse Rock än Suspicious Minds med andra ord. Dessutom är detta en välbehövlig paus från den gamla vanliga John Travolta-liknelsen.
'
Jag har bokat resa till Glasgow nu i slutet av oktober. Någon som vet vad man gör där- jag har själv inte mycket till koll. Tacksam för alla tips!
Efter att jag gått loss med saxen framför spegeln i helgen har jag nu under kort tid fått höra från två klasser på skolan att jag ser ut som Elvis Presley. Jag hade som vanligt siktat på Rufus Wainwright, men man kan inte få allt, kan man? Jag accepterar. Jag hoppas bara att de menar en ung snygg femtiotals-Presley, inte den fete avdankade Las Vegas-diton. Mer Jailhouse Rock än Suspicious Minds med andra ord. Dessutom är detta en välbehövlig paus från den gamla vanliga John Travolta-liknelsen.
'Jag har bokat resa till Glasgow nu i slutet av oktober. Någon som vet vad man gör där- jag har själv inte mycket till koll. Tacksam för alla tips!
You better work!
Mitt internet och min teve ligger nere för tillfället, och det är inte första gången det händer. Tack för det, ComHem! Så nu jobbar jag när jag kommer hem, och är tvungen att facebooka, filmtipsa och blogga på jobbet. Lite omvända världar, liksom.Vem vet, snart kanske jag kommer sitta med bag-in-boxen på jobbet, och sitta och skvallra över ett bord fyllt av bakverk hemma, också.
Till min glädje såg jag också att Kristina Lugn var ett av svaren i DN:s nutidsorientering som genomfördes igår. En glädje lik den då jag själv var med om att en fråga behandlade Carl Barks då jag gick på högstadiet. Och även om det gått cirka femton år sedan dess så är både Carl Barks och Kristina Lugn nu med i vår allmänbildningskanon. Alla bör veta vilka Carl och Krstina är- t.o.m bångstyriga femtonåringar. Hurra!
Till min glädje såg jag också att Kristina Lugn var ett av svaren i DN:s nutidsorientering som genomfördes igår. En glädje lik den då jag själv var med om att en fråga behandlade Carl Barks då jag gick på högstadiet. Och även om det gått cirka femton år sedan dess så är både Carl Barks och Kristina Lugn nu med i vår allmänbildningskanon. Alla bör veta vilka Carl och Krstina är- t.o.m bångstyriga femtonåringar. Hurra!