Born of frustration
Mina husnycklar ligger numera i botten av en sopcontainer. Jag är en praktklant, men nu har jag iallafall lärt mig att aldrig hålla nycklarna i ena handen när man har soppåsen i den andra. Jag kan iallafall glädja mig att jag fått två skivor på posten idag, en tolva med Cristina (kärlek!) och en dubbel-cd med B-52's (ännu mer kärlek). En musikaliskt storartad tröst. Jag dansar och gråter.
Om jag hade fått ett slant för varje gång någon sade att jag är lik John Travolta hade jag kunnat köpa mig en lägenhet i Majorna för länge sedan. Det hände idag igen. Kanske skulle börja extraknäcka som look-alike.
Om jag hade fått ett slant för varje gång någon sade att jag är lik John Travolta hade jag kunnat köpa mig en lägenhet i Majorna för länge sedan. Det hände idag igen. Kanske skulle börja extraknäcka som look-alike.
Whoever would've thought the books that you bought were all I loved you for?
Vem kom på den inte så briljanta idén att förlägga den första dagen på bokrean på årets fattigaste dag- den 23:e februari?
Jag hann med två besök på Wettergrens och Akademibokhandlen idag. Morgonbesöket var lugnt, enbart för att reka läget- jag kollade var de böcker jag tänkt köpa var lokaliserade- så att jag på eftermiddagen jag kunde ge mig ut bland förvirrade kulturtanter och vilsna mödrar med barnvagnar, och plocka ut russinen ur kakan förhållandevis smärtfritt. Jag lyckaes väl sådär.
Det fanns inte mycket gott i årets katalog, eller så är det jag som inte har plöjt igenom den fullt så bra som jag kunde, men det blev ändå en del inköpt första dagen: Joyce Carol Oats, Woody Allen, Traci Lords, Kristina Lugn. En brokig samling. Om ett par dagar ska jag våga mig ut igen, med betydligt mer pengar på fickan och vassare armbågar, så jag kan hantera kulturtanterna på rätt sätt.
Jag hann med två besök på Wettergrens och Akademibokhandlen idag. Morgonbesöket var lugnt, enbart för att reka läget- jag kollade var de böcker jag tänkt köpa var lokaliserade- så att jag på eftermiddagen jag kunde ge mig ut bland förvirrade kulturtanter och vilsna mödrar med barnvagnar, och plocka ut russinen ur kakan förhållandevis smärtfritt. Jag lyckaes väl sådär.
Det fanns inte mycket gott i årets katalog, eller så är det jag som inte har plöjt igenom den fullt så bra som jag kunde, men det blev ändå en del inköpt första dagen: Joyce Carol Oats, Woody Allen, Traci Lords, Kristina Lugn. En brokig samling. Om ett par dagar ska jag våga mig ut igen, med betydligt mer pengar på fickan och vassare armbågar, så jag kan hantera kulturtanterna på rätt sätt.
I sing myself to sleep, a song from the darkest hour
Nu har jag vaknat upp klockan fyra på natten utan att kunna somna om två nätter i rad. Spänningar i kroppen eller är det en begynnande trettioårskris som kommit på tok för tidigt? Två zombieartade dagar har det resulterat i, hursomhelst. Arbetet har tagit sig tillbaka in i mitt liv.
Såg på SVT24:s Nöjesnytt, där de rapporterade att Charlize Theron/Ang Lee ska göra film om Dusty Springfields liv. Jag kollade snabbt på imdb.och googlade litet, men kunde inte få det bekräftat. imdb listar fortfarande Kristin Chenoweths projekt. Kanske drömde jag bara ihop det där inslaget av ren sömnbrist. Ikväll blir det sömndekokt.
Såg på SVT24:s Nöjesnytt, där de rapporterade att Charlize Theron/Ang Lee ska göra film om Dusty Springfields liv. Jag kollade snabbt på imdb.och googlade litet, men kunde inte få det bekräftat. imdb listar fortfarande Kristin Chenoweths projekt. Kanske drömde jag bara ihop det där inslaget av ren sömnbrist. Ikväll blir det sömndekokt.
He said the time had come for him to take a holiday
Nu finns det ingen återvändo. Idag bokade jag englandsbiljetter till mig och Micke, så i Juni bär det av över Nordsjön mot det förlovade landet i väst. Det blir väl lite London, mycket Brighton, en hel del fruktvin och massor av Dynamite Boogaloo. Redan nu ska jag börja spara ihop till ett ordnetligt skivkonto. Hurra!
Fick paket från AnnaLena idag också- som inte får öppnas förrän söndag. Hur ska man kunna hålla sig? Hur ska jag kunna vänta till på söndag med att öppna en present. Och hur ska jag göra för att mina englandsdrömmar inte ska gå överstyr innan juni?
Fick paket från AnnaLena idag också- som inte får öppnas förrän söndag. Hur ska man kunna hålla sig? Hur ska jag kunna vänta till på söndag med att öppna en present. Och hur ska jag göra för att mina englandsdrömmar inte ska gå överstyr innan juni?
I've seen this happen in other people's lives, and now it's happening in mine
A sad fact widely known
The most impassionate song
To a lonely soul
Is so easily outgrown
But don't forget the songs
That made you smile
And the songs that made you cry
When you lay in awe
On the bedroom floor
And said : "Oh, oh, smother me Mother..."
Det blir ingen Morrisseykonsert för mig i år. Jag tänkte in i det längsta. Funderade, grubblade och vankade av och an, men kunde till slut inte uppbringa ett riktigt bra skäl till att gå. Jag menar, jag gillade, ja, rentav älskade Maladjusted när den kom, men den senaste plattan kom, lyssnades igenom och bara försvann. Den sade mig inte speciellt mycket och kanske är det så att jag äntligen, ÄNTLIGEN inte är sjutton år längre. Har jag blivit en av dem människor som flygit ifrån den mytiske mannen? Jag vill inte glömma sångerna som fick mig att gråta, och sångerna som räddade mitt liv, och det tror jag inte jag kommer göra heller. Men det kommer inga sådana låtar längre från mannen Moz, inga låtar som kan rädda mig. Inte för mig iallafall. Farväl.
Men... någon gång ska jag lyssna på Paint a Vulgar Picture igen, skruva upp volymen på topp och dansa så att mina ben enbart går ner till knäna. Jag ska se vad som händer. Och kanske, kanske kommer allting vara nästan som det brukade vara.
The most impassionate song
To a lonely soul
Is so easily outgrown
But don't forget the songs
That made you smile
And the songs that made you cry
When you lay in awe
On the bedroom floor
And said : "Oh, oh, smother me Mother..."
Det blir ingen Morrisseykonsert för mig i år. Jag tänkte in i det längsta. Funderade, grubblade och vankade av och an, men kunde till slut inte uppbringa ett riktigt bra skäl till att gå. Jag menar, jag gillade, ja, rentav älskade Maladjusted när den kom, men den senaste plattan kom, lyssnades igenom och bara försvann. Den sade mig inte speciellt mycket och kanske är det så att jag äntligen, ÄNTLIGEN inte är sjutton år längre. Har jag blivit en av dem människor som flygit ifrån den mytiske mannen? Jag vill inte glömma sångerna som fick mig att gråta, och sångerna som räddade mitt liv, och det tror jag inte jag kommer göra heller. Men det kommer inga sådana låtar längre från mannen Moz, inga låtar som kan rädda mig. Inte för mig iallafall. Farväl.
Men... någon gång ska jag lyssna på Paint a Vulgar Picture igen, skruva upp volymen på topp och dansa så att mina ben enbart går ner till knäna. Jag ska se vad som händer. Och kanske, kanske kommer allting vara nästan som det brukade vara.
Don't ask me to stay with you, don't ask to see me home
Jag hatar att dejta. Om nu någon av de få personer jag dejtat under min livstid läser detta hoppas jag att ni inte tar illa upp- det är väl inget fel på er egentligen, ni är fina människor allihopa- det är mest själva fenomenet dejting som jag aldrig gillat. Jag känner mig obekväm med personer jag inte känner, i offentliga miljöer och jag vill framför allt inte bli betraktad som en potentiell pojkvän. Jag vill inte granskas och jag vill heller inte granska andra. De ingångar in i förhållanden som funkat bäst för mig är pang-bom, rakt på sak, utan krusiduller. Vem är dejterna till för egentligen? Vem uppskattar dem? Vem kom på att det är på det sättet man bäst skaffar en partner?
...Och så på senaste tiden har jag blivit inbjuden på två kompisdejter, där jag inte ska beskådas som potentiell pojkvän, utan potentiell polare. När började dejtingkulturen genomsyra vårt samhålle så mycket att det blev ett sätt att skaffa nya vänner? Jag trodde man skaffade nya vänner i studiecirklar, på jobbet, i toalettkön eller rökrutan, inte på någon fikadejt. Nä fy fan, nu ska jag börja dejtvägra.
...Och så på senaste tiden har jag blivit inbjuden på två kompisdejter, där jag inte ska beskådas som potentiell pojkvän, utan potentiell polare. När började dejtingkulturen genomsyra vårt samhålle så mycket att det blev ett sätt att skaffa nya vänner? Jag trodde man skaffade nya vänner i studiecirklar, på jobbet, i toalettkön eller rökrutan, inte på någon fikadejt. Nä fy fan, nu ska jag börja dejtvägra.
Two lovers entwined pass me by, and Heaven knows I'm miserable now
Det känns ganska förutsägbart av mig att spy massa galla över den där Alla Hjärtans Dag, så det skippar jag. Jag ska däremot berätta om hur glad jag blev när ett stort, robust paketerat kuvert damp ner genom m brevinkastet idag. Det var min picture disc med Tracey Ullman som äntligen behagade komma fram. Så snygg, så vacker, så bra! Vem fan behöver hjärtevänner när man har Ebay?
Psycho killer, que'est que c'est?
"Din arbetskamrat kan vara psykopat" smäller Expressen upp som löpsedel idag. Det medföljande testet ska tydligen visa vem av dina kollegor som har en grav personlighetsstörning. Fan- jag visste det. Snart kommer jag vara avslöjad. Eller... tja... vet inte alla om redan att de flesta människor är lite halvpsykotiska i allmänhet, och de flesta försöker inte dölja det heller. Jag kan nog vara ganska lugn ett tag till.
Poet's problem
Jag hängde med Elaine och Johanna på Poetry Slam ikväll. Hängmattan i Majorna för första gången. Borde gå dit fler gånger. Gott kaffe och fullkomligt subjektiv poängbedömning av människor som står och lämnar ut sitt innersta på scen är en oslagbar kombination.
Ganska oväntat var det betydligt fler tjejer som vågade ställa upp just den här vintersöndagen- fem stycken kvinns mot en enda man i startfältet. Jag trodde det var betydligt vanligare för killar att våga visa upp sig på det här sättet. Men om jag blev smått överraskad av det var tjejernas diktval betydligt mer förväntade- det var mycket självutlämnande, relationer och förhållandeshit. Inget ont om det egentligen, men jag blir alltid smått besviken när mina fördomar visar sig vara sanna.
Den ensamme killen körde sitt politiska och religiösa manifest. Han pratade högt och långsamt och atrikulerade väldigt väl. En av tjejerna pratade som Joanna Newsom sjunger. En annan tjej stod ut från mängden; dels var hon över trettio och därmed gissningsvis tio år äldre än resten av tjejgänget, dels spelade hon ut vildsint på scen och berättade på ett definitivt opoetiskt (men bra!) sätt om sina åsikter kring arbetsmarknad, kvinnoideal och sin egen diskbänksvardag. Jag gillade henne mest av alla och ska heja på henne i vårfinalen. Jag har alltid velat vara ett fan av en vildsint, kvinnlig poet.
Ganska oväntat var det betydligt fler tjejer som vågade ställa upp just den här vintersöndagen- fem stycken kvinns mot en enda man i startfältet. Jag trodde det var betydligt vanligare för killar att våga visa upp sig på det här sättet. Men om jag blev smått överraskad av det var tjejernas diktval betydligt mer förväntade- det var mycket självutlämnande, relationer och förhållandeshit. Inget ont om det egentligen, men jag blir alltid smått besviken när mina fördomar visar sig vara sanna.
Den ensamme killen körde sitt politiska och religiösa manifest. Han pratade högt och långsamt och atrikulerade väldigt väl. En av tjejerna pratade som Joanna Newsom sjunger. En annan tjej stod ut från mängden; dels var hon över trettio och därmed gissningsvis tio år äldre än resten av tjejgänget, dels spelade hon ut vildsint på scen och berättade på ett definitivt opoetiskt (men bra!) sätt om sina åsikter kring arbetsmarknad, kvinnoideal och sin egen diskbänksvardag. Jag gillade henne mest av alla och ska heja på henne i vårfinalen. Jag har alltid velat vara ett fan av en vildsint, kvinnlig poet.
Vacation, all I ever wanted
Äntligen! Nio dagars ledighet framför mig, och jag ska njuta av dem i allra högsta grad.
"Men- vad ska du göra egentligen? Alla dina vänner erbetar ju!" säger den skeptiske sällskapsberoende, men jag viftar bara bort det. Jag ska fylla mina dagar med omsorg. Först och främst finns det ju OS; fjorton dagar av sport, sport, sport. Jag sitter bänkad vid teven. Till det ska läggas till brevskrivning- jag har försummat mina vänner på annan ort alldeles för länge nu, planering av bokrean- jag sitter och prickar för i katalogerna som om jag vore tant på bingorunda, och sömn- det finns saker som man inte vet om hur mycket man saknat förrän man faktiskt gör dem.
Sen, om det skulle finnas någon som mot förmodan inte är upptagenmed jobb eller partner eller så, är jag alltid tillräckligt ledig för att ta en sushi eller liknande.
"Men- vad ska du göra egentligen? Alla dina vänner erbetar ju!" säger den skeptiske sällskapsberoende, men jag viftar bara bort det. Jag ska fylla mina dagar med omsorg. Först och främst finns det ju OS; fjorton dagar av sport, sport, sport. Jag sitter bänkad vid teven. Till det ska läggas till brevskrivning- jag har försummat mina vänner på annan ort alldeles för länge nu, planering av bokrean- jag sitter och prickar för i katalogerna som om jag vore tant på bingorunda, och sömn- det finns saker som man inte vet om hur mycket man saknat förrän man faktiskt gör dem.
Sen, om det skulle finnas någon som mot förmodan inte är upptagenmed jobb eller partner eller så, är jag alltid tillräckligt ledig för att ta en sushi eller liknande.
I paid my money, and I'm gonna see all of the movie
Filmfestivalen är slut, länge leve filmfestivalen. Den kom mitt i vintermörket, lyste upp min mörka vardag och nu är det jakten på den avlägsna sommaren som jag istället siktar på. Fan vad mycket bra film och bra fikadejter det varit den senaste tiden. Det jag har sett är, i tur och ordning:
Tristram Shandy- a cock and bull story
Brittiskt så det förslår. Steve Coogan spelar sig själv som förvirrad aktör, såväl som Tristram Shandy och hans far i denna hysteriska metafilm. Hysteriskt rolig var den också; synen av en naken Coogan i en gigantisk vagina måste bli en av årets stora filmgapskratt. Extra kul att se favoriten Ronnie Ancona i en liten bitchig biroll.
Midnight movies- from the margins to the mainstream
Denna odyssé genom 70-talets kultfilmer kanske inte gav mig så mycket ny infomation som jag hade velat, men alla filmer som har någon sorts koppling till John Waters och Pink Flamingos måste ses. Småkul och väldigt snygga grafiska effekter.
Whole New Thing
Söt men bagatellartad kanadensisk film om en ung pojkes sexuella uppvaknande. Många intressanta uppslag, men det gjordes inte mycket av dem. Regissören var där och talade, vilket alltid gör filmen intressantare i efterhand. En liten besvikelse.
The Puffy Chair
Grabbig roadmovie om två bröder som åker till den amerikanska södern för att hämta en stol inköpt på Ebay. Bra skådespeleri, men taskigt skakig independentfilmhandkamera. Rolig och smått rörande- årets positiva överraskning.
Transamerica
Felicity Huffman borde få en Oscar för denna film. Småputtrig roadmoviekomedi (igen!) med lagom mycket djup och tänkvärdheter. Söt pojke, mycket naket. Bra.
Tristram Shandy- a cock and bull story
Brittiskt så det förslår. Steve Coogan spelar sig själv som förvirrad aktör, såväl som Tristram Shandy och hans far i denna hysteriska metafilm. Hysteriskt rolig var den också; synen av en naken Coogan i en gigantisk vagina måste bli en av årets stora filmgapskratt. Extra kul att se favoriten Ronnie Ancona i en liten bitchig biroll.
Midnight movies- from the margins to the mainstream
Denna odyssé genom 70-talets kultfilmer kanske inte gav mig så mycket ny infomation som jag hade velat, men alla filmer som har någon sorts koppling till John Waters och Pink Flamingos måste ses. Småkul och väldigt snygga grafiska effekter.
Whole New Thing
Söt men bagatellartad kanadensisk film om en ung pojkes sexuella uppvaknande. Många intressanta uppslag, men det gjordes inte mycket av dem. Regissören var där och talade, vilket alltid gör filmen intressantare i efterhand. En liten besvikelse.
The Puffy Chair
Grabbig roadmovie om två bröder som åker till den amerikanska södern för att hämta en stol inköpt på Ebay. Bra skådespeleri, men taskigt skakig independentfilmhandkamera. Rolig och smått rörande- årets positiva överraskning.
Transamerica
Felicity Huffman borde få en Oscar för denna film. Småputtrig roadmoviekomedi (igen!) med lagom mycket djup och tänkvärdheter. Söt pojke, mycket naket. Bra.
C.R.A.Z.Y.
Ytterligare en kanadensisk queerfilm. Om en pojkes uppväxt i 70-talets Quebec. Egenartad, fascinerande, snygg, fantastisk musik. Hade den bara kortats ner en smula och innehållit ännu fler fantasisekvenser hade den varit klockren.
Ytterligare en kanadensisk queerfilm. Om en pojkes uppväxt i 70-talets Quebec. Egenartad, fascinerande, snygg, fantastisk musik. Hade den bara kortats ner en smula och innehållit ännu fler fantasisekvenser hade den varit klockren.