When in Rome
Så, hur ska man komma över att man för första gången missar ett gs2h? Jag antar att världen inte kommer gå under, men det är med blandade känslor jag istället beger mig till Rom i helgen. På något sätt känns det som om jag hör hemma mer på gs2h. Visst, det kommer väl vara någon annan stackars bög som fyller mina skor på lördag- någon annan kommer förvirrat raggla upp och ner för trappan,råka missa banduppträdandet och tappa bort alla sina vänner. Fast kommer någon göra det så helhjärtat och passionerat som jag? Jag antar att det är just det här jag behöver- lite distans från Respekt. Det är faktiskt inte hela världen. Det är faktiskt bara den första lördagen i månaden som det betyder allt.
Rom och jag har aldrig träffats, och det är väl just därför jag har massor av fördomar mot staden och dess invänare. Jag förväntar mig att samtliga klubbar ska spela hiskelig, öronbedövande housemusik. Jag förväntar mig att alla affärer ska sälja små, svarta, superdyra klädesplagg. Och jag förväntar mig att italienarna ska vara humorlösa och sexistiska. Men jag blir gärna motbevisad... tills dess skippar jag shopping, klubbar och italienareumgänge och tänker mig en romtillvaro likt Audrey Hepburns i Prinsessa på vift- jag åker runt i 25-gradig höstvärme bakpå en vespa, flanerar runt stadens gator med en glass i handen, eller sitter och dricker utsökt kaffe på någon piazza någonstans- allt eskorterad av min egen Gregory Peck: Daniel. Sedan kommer jag hem och upptäcker att jag inte saknat gs2h ... inte alls.
His latest flame
Ja, ni behöver inte komma med förmaningar och bitska kommentarer- jag vet att det bara gått drygt en vecka sedan jag proklamerade min kärlek till Maggie MacDonald, extraordinär keyboardist i Hidden Cameras, men den här helgen blev jag kär på nytt. Det är en ny kvinna som ockuperat mina hjärtkamrar, en prickig primadonna som får mitt serontonin att flöda fritt. Närmare bestämt Becki från The Pipettes. Eller ja, jag gillar Gwenno och Rose också, men om det var någon som fick mitt hjärta att bulta extra snabbt under spelningen på Debaser Medis i lördags så var det Becki. Eller kanske var det mitt eget tokdansande, eller handklappen från publiken, eller den fantastiska nya låten Baby, don't leave me som höjde min puls till den milda grad- faktum kvarstår: tokleendet finns fortfarande kvar på mina läppar.
Å, Becki, när ses vi igen?
Å, Becki, när ses vi igen?
This town's destroyed more than one friend of mine- Funny that they never leave
Jag pratade igår med en ytlig bekant, mestadels om förhållanden, samboskap och vänskap. Och mestadels rörde det inte någon av oss båda - utan en tredje person som flyttat ihop med pojkvän, skaffat hund och allt, och upptäckt att sambolivet inte var så sött ändå, utan fullt av gräl, smågnabb och hundexkrement. Vad göra? Vilka råd törs man ge? Hur ska man bota dylik förtvivlan?
-Flytta isär, säger jag. Jag förstår inte detta krav på att man måste bo ihop i ett förhållande. Vissa klarar det absolut, men andra par är säkert ämnade att fortsätta vara särbos. Varför tvinga sig in i någonting som inte fungerar? I ett förhållande tillbringar man ju ändå rätt mycket tid tillsammans- så länge man inte producerat små ättelägg fungerar väl ett särboliv alldeles utmärkt? Ytterligare en föreställning om hur man som par måste fungera, en av vårt samhälles oskrivna regler.
Men, det sagt så måste jag ändå erkänna: jag saknar sambolivet. Jag saknar att någon ringer från mataffären och frågar vad som ska köpas hem. Jag saknar någon som sitter uppe och vakar mws mig innan Oscarsgalan, under flera lager av filtar och kuddar i soffan. Jag saknar högläsning, kortspel, spontanutflykter och att någon städar upp när jag ligger utslagen och bakis i min (icke-existerande) soffa. Kanske borde jag skaffa sällskapsdam. Kan man få skatteavdrag för sådant?
-Flytta isär, säger jag. Jag förstår inte detta krav på att man måste bo ihop i ett förhållande. Vissa klarar det absolut, men andra par är säkert ämnade att fortsätta vara särbos. Varför tvinga sig in i någonting som inte fungerar? I ett förhållande tillbringar man ju ändå rätt mycket tid tillsammans- så länge man inte producerat små ättelägg fungerar väl ett särboliv alldeles utmärkt? Ytterligare en föreställning om hur man som par måste fungera, en av vårt samhälles oskrivna regler.
Men, det sagt så måste jag ändå erkänna: jag saknar sambolivet. Jag saknar att någon ringer från mataffären och frågar vad som ska köpas hem. Jag saknar någon som sitter uppe och vakar mws mig innan Oscarsgalan, under flera lager av filtar och kuddar i soffan. Jag saknar högläsning, kortspel, spontanutflykter och att någon städar upp när jag ligger utslagen och bakis i min (icke-existerande) soffa. Kanske borde jag skaffa sällskapsdam. Kan man få skatteavdrag för sådant?
Family Four
Det är höst, det är jävligt, vädret är pissigt och jag är allmänt överarbetad. I våras efterlyste jag intressenter till mitt Woody Allen-maraton, som jag tänkte ha fortlöpande fram till sommaren. Jag hade nästan införskaffat det mesta och bästa ur Woodys filmproduktion. En person anmälde sitt intresse!
Nu har jag köpt in sista säsongen av Six Feet Under på DVD. En samlarsjäl som jag kan äntligen få ro- alla säsongerna finns i min ägo. Typiskt nog har det släppts en box i lyxvariant med samtliga säsonger, som jag naturligtvis skulle vilja lägga vantarna på, men vad fan- man kan ju inte samla på sig allt. Jag tycker hursomhelst att det är dags för lite morbida dvd-maratonkvällar igen denna höst. Någon som känner sig manad? Favoritfamiljen Fisher lämpar sig naturligtvis lika bra för ensamtittande.
...och apropå dvd-boxar så står min This Life-box relativt osedd kvar i hyllan. Förträffliga Imdb listar nu också den omryktade uppföljaren This Life: Ten Years On. (Har det verkligen gått tio år redan?) Jag kan inte riktigt dölja min förtjusning- och har högt uppställda förväntningar. Om allt inte gått vägen för Anna kommer jag ta livet av någon stackars brittisk manusförfattare inom en snar framtid. Men eftersom jag känner Anna, och mig själv, rätt väl anar jag att allting inte kommer vara helt uppordnat i hennes liv.
Nu har jag köpt in sista säsongen av Six Feet Under på DVD. En samlarsjäl som jag kan äntligen få ro- alla säsongerna finns i min ägo. Typiskt nog har det släppts en box i lyxvariant med samtliga säsonger, som jag naturligtvis skulle vilja lägga vantarna på, men vad fan- man kan ju inte samla på sig allt. Jag tycker hursomhelst att det är dags för lite morbida dvd-maratonkvällar igen denna höst. Någon som känner sig manad? Favoritfamiljen Fisher lämpar sig naturligtvis lika bra för ensamtittande.
...och apropå dvd-boxar så står min This Life-box relativt osedd kvar i hyllan. Förträffliga Imdb listar nu också den omryktade uppföljaren This Life: Ten Years On. (Har det verkligen gått tio år redan?) Jag kan inte riktigt dölja min förtjusning- och har högt uppställda förväntningar. Om allt inte gått vägen för Anna kommer jag ta livet av någon stackars brittisk manusförfattare inom en snar framtid. Men eftersom jag känner Anna, och mig själv, rätt väl anar jag att allting inte kommer vara helt uppordnat i hennes liv.
Wake up Maggie, I think I've got something to say to you
Jag vacklade upp ur sängen i morse med en träningsverk av sällan skådat slag. Haltade fram till kylksåpet, men var tvungen att ge upp då jag kommit halvvägs in till köket. det gick inte längre- mina leder sade stopp. Det är sådant som sker när man tokdansat till Hidden Cameras dagen innan.Ty det var det jag, Tomas, Patrik och Göteborgs övriga bögpoppojkar som samlats på Sticky Fingers för att se lite homopop. Och mycket homopop blev det. Tokdans! Och öl!
Det känns som en så typiskt yttrande för en homosexuell man, men förra gången jag såg Hidden Cameras blev jag rätt kär i xylofonisten Maggie MacDonald. Jag föll handlöst. Jag vill sätta på alla killarna i bandet och vara de kvinnliga medlemmarna. Maggie verkar omåttlig cool. Hon dansar, bankar på keyboards, pratar obsceniteter på svenska, och allting med ett ofattbart stort leende på läpparna. Dessutom ser hon ut som om Parker Posey och Molly Ringwald skaffat sig ett kärleksbarn. Nämnde jag att hon dessutom gett ut en bok?
Tomas, den lycklige djäveln, fick krama om Maggie på slutet. Och jag gav honom en kraftig omfamning också, det var så nära en beröring från Miss MacDonald jag kunde komma.
Åh, Maggie, när ses vi igen?
Det känns som en så typiskt yttrande för en homosexuell man, men förra gången jag såg Hidden Cameras blev jag rätt kär i xylofonisten Maggie MacDonald. Jag föll handlöst. Jag vill sätta på alla killarna i bandet och vara de kvinnliga medlemmarna. Maggie verkar omåttlig cool. Hon dansar, bankar på keyboards, pratar obsceniteter på svenska, och allting med ett ofattbart stort leende på läpparna. Dessutom ser hon ut som om Parker Posey och Molly Ringwald skaffat sig ett kärleksbarn. Nämnde jag att hon dessutom gett ut en bok?
Tomas, den lycklige djäveln, fick krama om Maggie på slutet. Och jag gav honom en kraftig omfamning också, det var så nära en beröring från Miss MacDonald jag kunde komma.
Åh, Maggie, när ses vi igen?
Don't beat around the bush
...och på något sätt glädjer det mig oerhört att se att Rufus verkar ha hela könshårsmöblemanget i behåll. Åh Rufus, förändra dig inte! Fortsätt våga vägra ansa!
What shall we use to fill the empty spaces?
Minns ni den där scenen ur St. Elmo's Fire, där en kokainstinn Demi Moore får ett sammanbrott och sitter huttrande i sin tomma, rosamålade lägenhet medan de vita gardinerna fladdrar runt i rummet? Inte? Ni är ursäktade, det är en rätt kackig film, så jag kan förstå att de flesta valt att glömma den. Men faktum är att jag ett tag under gårdagen, i min tomma rosa lägenhet, kände mig litegrann som Demi. Fast jag inte är varken drogberoende eller uselt träig skådis.
Fredrik och Anna begärde nämligen tillbaka sin soffa i helgen, inte mer än rätt eftersom den otillbörligt stått i min lägenhet de senaste två åren. Så i helgen försvann den- och jag satt jag på golvet likt Demi i mitt ekande vardagsrum, ty utan soffa ekade det verkligen tomt. Jag gillar golvsittande, men jag tillbringar faktiskt större delen av min vakna tid i soffan. Jag behöver verkligen min soffa... eller gör jag det?
Jag ställde min säng mitt i lägenheten, där soffan hade stått. Sängen är numera lägenhetens nya pièce de resistance. Det är därifrån jag styr mitt dagliga liv. Om jag flyttar kylskåpet skulle jag aldrig behöva flytta mig därifrån lata och lediga dagar. Jag skulle leva synnerligen dekadent och depraverat. Sängbunden. Och jag är säker på att Demi skulle varit stolt över mig.
Fredrik och Anna begärde nämligen tillbaka sin soffa i helgen, inte mer än rätt eftersom den otillbörligt stått i min lägenhet de senaste två åren. Så i helgen försvann den- och jag satt jag på golvet likt Demi i mitt ekande vardagsrum, ty utan soffa ekade det verkligen tomt. Jag gillar golvsittande, men jag tillbringar faktiskt större delen av min vakna tid i soffan. Jag behöver verkligen min soffa... eller gör jag det?
Jag ställde min säng mitt i lägenheten, där soffan hade stått. Sängen är numera lägenhetens nya pièce de resistance. Det är därifrån jag styr mitt dagliga liv. Om jag flyttar kylskåpet skulle jag aldrig behöva flytta mig därifrån lata och lediga dagar. Jag skulle leva synnerligen dekadent och depraverat. Sängbunden. Och jag är säker på att Demi skulle varit stolt över mig.
Revenge of the Nerds (part 1)
You all know the story: Radiotjänst i Kiruna har fått en aldrig tidigare sådad uppmärksamhet den här veckan; tre nytillträdda ministrar har inte betalat den lagstadgade avgiften och har fått krypa till korset för att bekänna sina synder den här veckan. Och folk har kastat sten som aldrig förr. Ni vet alla vilket ramaskri det blivit vid fikabord och på insändarsidor runtom i Svea Rike- "Varför ska de slippa betala när resten av svenska folket gör det. Tror DE att de är förmer än OSS"? Men betalar verkligen svenska folket sina avgifter?
Jag har alltid fått massor av spott och spe för att jag laglydigt och plikttroget betalar min teveavgift- många jag känner har struntat i det. Vad jag förstår har detta smitande inte varit grundat på ideologiska skäl eller för att personerna ifråga haft mindre pengar att röra sig med än jag. Det har istället varit jag som fått motivera mitt val att faktiskt betala licensen. Hur kan jag vara så dum- det är ju så förbannat lätt att slippa undan!
Jag är en tönt, och jag har nog alltid varit en tönt. Jag fuskade aldrig på skolans prov, jag tränger mig aldrig i köer och jag har alltid betalat mina räkningar. Jag är präktig, gudfruktig, rätt trist och, framförallt, en tönt. En tönt som inte vet sitt bästa och betalar sin teveavgift. Visst jag diggar SVT och public service-tanken också, men framför allt betalar jag för att jag inte vet bättre.
Men nu har töntarna fått sin revanch. Att betala tevelicens har blivit coolt- förra veckan anmälde 6500 nya hushåll sig själva till Radiotjänst. Mona Sahlin kanske till och med skulle kalla det sexigt. Jag smider medan järnet är varmt och går runt och spänner mig på stan. Jag har för en gångs skull lyckats skaka av mig min töntstämpel. Jag är en cool licensbetalare. Men pessimist som jag är, fruktar jag att det hela har gått över om en vecka eller så, och att Greed is Good har blivit dagens motto återigen. Folk glömmer så lätt.
Jag har alltid fått massor av spott och spe för att jag laglydigt och plikttroget betalar min teveavgift- många jag känner har struntat i det. Vad jag förstår har detta smitande inte varit grundat på ideologiska skäl eller för att personerna ifråga haft mindre pengar att röra sig med än jag. Det har istället varit jag som fått motivera mitt val att faktiskt betala licensen. Hur kan jag vara så dum- det är ju så förbannat lätt att slippa undan!
Jag är en tönt, och jag har nog alltid varit en tönt. Jag fuskade aldrig på skolans prov, jag tränger mig aldrig i köer och jag har alltid betalat mina räkningar. Jag är präktig, gudfruktig, rätt trist och, framförallt, en tönt. En tönt som inte vet sitt bästa och betalar sin teveavgift. Visst jag diggar SVT och public service-tanken också, men framför allt betalar jag för att jag inte vet bättre.
Men nu har töntarna fått sin revanch. Att betala tevelicens har blivit coolt- förra veckan anmälde 6500 nya hushåll sig själva till Radiotjänst. Mona Sahlin kanske till och med skulle kalla det sexigt. Jag smider medan järnet är varmt och går runt och spänner mig på stan. Jag har för en gångs skull lyckats skaka av mig min töntstämpel. Jag är en cool licensbetalare. Men pessimist som jag är, fruktar jag att det hela har gått över om en vecka eller så, och att Greed is Good har blivit dagens motto återigen. Folk glömmer så lätt.
All my friends at school, they had never seen the teacher blush, he looked like a fool
Ett efter ett börjar minnena från helgens gs2h komma tillbaka. Tydligen genererar alltid alkoholintag en hjärnfördröjning på sisådär en vecka eller så hos mig. Nu har vissa saker äntrat mitt medvetande, även om minnena fortfarande är riktigt dimmiga.
Jag hittade tre bläckpennor i fickan som jag snott med mig från Respekt. Varifrån kom de?
Gamla bekanta som hånglade med varandra. Hur hände det?
Och jag tycker mig kunna förnimma att en gammal elev kom fram till mig och sade hej. En elev? På bögklubb? Jag har alltid förväntat mig att någon gång träffa på elever på uteställen, men inte trodde jag att det skulle ske SÅ snart. Hur reagerar man? Det är trots allt inte länge sedan jag vande mig vid att vara berusad i mina föräldrars sällskap- och nu ska jag vänja mig vid att supa till med mina elever. Underligt.
Jag hittade tre bläckpennor i fickan som jag snott med mig från Respekt. Varifrån kom de?
Gamla bekanta som hånglade med varandra. Hur hände det?
Och jag tycker mig kunna förnimma att en gammal elev kom fram till mig och sade hej. En elev? På bögklubb? Jag har alltid förväntat mig att någon gång träffa på elever på uteställen, men inte trodde jag att det skulle ske SÅ snart. Hur reagerar man? Det är trots allt inte länge sedan jag vande mig vid att vara berusad i mina föräldrars sällskap- och nu ska jag vänja mig vid att supa till med mina elever. Underligt.
The Gift
Först av allt vill jag påpeka att jag absolut inte betraktar mig som bortskämd. Inte heller skulle jag kalla mig kräsen. Däremot krävande, eller är det samma sak som kräsen? - jag kan sätta min närmaste bekantskapskrets på hårda prov, och aldrig blir det så tydligt när det är dags att ge mig presenter.
Jag har nämligen aldrig skrivit önskelistor. När det är julafton, födelsedagar eller liknande vill jag bli överraskad. Hänförd. Dags för andra att visa sin fantasi- och framför allt, att visa hur väl de känner mig. Jag vill inte bli överbelamrad med dyra saker, inte heller få massor av pråligt rysch-pysch över mig. Jag är inte lagd åt det hållet. Allt jag vill ha är lite omtanke.
Så nu har jag genomlidit födelsedag efter födelsedag där mina föräldrar och mina syskon köpt allt mer underliga och deperata gåvor till mig- minns speciellt en bemärkelsedag då min bror köpt mig ett doftljus, lite rökelse och en bok med aforismer. Vad har de egentligen för bild av mig? Vem tror de att jag är? en artsy fartsy flum-hippie? Är det den bild jag sänder ut till omvärlden? Att vi numera inte firar jul i den Brewsterksa familjen sörjer jag knappast. Sedan måste det nog sägas att jag naturligtvis inte visar min besvikelse öppet tiill presentens avlämnare; jag tackar och tar emot och håller god min- men inuti längtar jag efter annat.
Men det finns saker som värmer. Ett ljus i tunneln. Folk som har fattat. Fick en Pipettes-tröja och jubileumsnumret av Q Magazine (med Kate frigging Bush på framsidan) så snet som i helgen. Någon hade hittat helt rätt. Och kanske har jag lärt mig, kanske har jag blivit tydligare med åren. Eller mindre krävande.
Jag har nämligen aldrig skrivit önskelistor. När det är julafton, födelsedagar eller liknande vill jag bli överraskad. Hänförd. Dags för andra att visa sin fantasi- och framför allt, att visa hur väl de känner mig. Jag vill inte bli överbelamrad med dyra saker, inte heller få massor av pråligt rysch-pysch över mig. Jag är inte lagd åt det hållet. Allt jag vill ha är lite omtanke.
Så nu har jag genomlidit födelsedag efter födelsedag där mina föräldrar och mina syskon köpt allt mer underliga och deperata gåvor till mig- minns speciellt en bemärkelsedag då min bror köpt mig ett doftljus, lite rökelse och en bok med aforismer. Vad har de egentligen för bild av mig? Vem tror de att jag är? en artsy fartsy flum-hippie? Är det den bild jag sänder ut till omvärlden? Att vi numera inte firar jul i den Brewsterksa familjen sörjer jag knappast. Sedan måste det nog sägas att jag naturligtvis inte visar min besvikelse öppet tiill presentens avlämnare; jag tackar och tar emot och håller god min- men inuti längtar jag efter annat.
Men det finns saker som värmer. Ett ljus i tunneln. Folk som har fattat. Fick en Pipettes-tröja och jubileumsnumret av Q Magazine (med Kate frigging Bush på framsidan) så snet som i helgen. Någon hade hittat helt rätt. Och kanske har jag lärt mig, kanske har jag blivit tydligare med åren. Eller mindre krävande.
I got confused, I killed a nun and I can't halp the way I feel
Jag och Javí begav oss i veckan iväg för att se Almodovars senaste, Volver. Det var extra insiktsfullt att se filmen med en spanjor, eftersom han efteråt kunde ge många insiktsfullla kommentarer om allt det som går över huvudet på oss svenskar i Almodóvars filmer. Nu känner jag mig upplyst och betydligt mer Almodóvarsk än jag varit tidigare.
Själva filmen var mycket bra, en liten uppryckning från regissörens sida efter den relativt stela Dålig Uppfostran. Och ja, precis som alla sagt så ÄR Penelope Cruz fantastisk, men efter alla jämförelser med arbetarlatinas som Anna Magnani och Sofia Loren undrar jag om det bara är jag som sett att filmen i mångt och mycket lånat flera teman från den fantastiska femtiotalsmelodramen Mildred Pierce- en Amerikansk Kvinna? Penelope kommer, om den här världen fungerar som den ska, spela uppoffrande och lidande a la Joan Crawford i en lång rad Almodóvarfilmer framöver.
Själva filmen var mycket bra, en liten uppryckning från regissörens sida efter den relativt stela Dålig Uppfostran. Och ja, precis som alla sagt så ÄR Penelope Cruz fantastisk, men efter alla jämförelser med arbetarlatinas som Anna Magnani och Sofia Loren undrar jag om det bara är jag som sett att filmen i mångt och mycket lånat flera teman från den fantastiska femtiotalsmelodramen Mildred Pierce- en Amerikansk Kvinna? Penelope kommer, om den här världen fungerar som den ska, spela uppoffrande och lidande a la Joan Crawford i en lång rad Almodóvarfilmer framöver.
My type hibernate in bedrooms above, composing their songs of love
Ytterligare en gång har jag blivit av med en ny oskuld. Nu har jag blivit bloggutmanad - av Tomas. Let's get to it:
Vad lyssnar du på för sorts musik?
Indipoptrashdisco var termen jag brukar använda mig av förut, och den stämmer fortfarande in rätt bra. Annars brukar jag alltid falla för pianokvinnor på gränsen till nervsammanbrott och indieromantiserande bögar. Men allt med en hyfsat bra popkänsla brukar passa fint.
Favoritartist?
Rufus. Eller Kate. Eller nåt annat.
Låt som gör dig glad?
Standardsvaret är att den mesta musik jag lyssnar på, det vill säga även de mest deprimerade låttexterna, gör mig glad. Men just nu tokdansar jag med ett stort leende på läpparna varje gång jag hör "Pull Shapes" med The Pipettes.
Bästa låten?
Brukar skifta mellan "Wuthering Heights" med Kate Bush, "April Fools" med Rufus Wainwright, och den långa 12-tumsversionen av "He's on the beach" med Kirsty MacColl.
Sämsta låten?
Fömodligen "Achy Breaky Heart" med Billy Ray Cyrus.
Bästa partyhiten?
"Dedicated Follower of Fashion" med Kinks. Hör den inte så ofta nuförtiden, men en gång i tiden var det ett absolut måste på förfesterna.
I din mp3?
Min mp-vad...?
Meet your polyester queen, Francine
Jag har fortfarande inte använt mitt Scratch-and-Sniff-kort som följde med DVD-utgåven av John Waters Polyester. Och den köpte jag för... exakt hur många år sedan? Tre, förmodligen. Kanske fyra. Borde jag kanske bara dags att gnugga och sniffa litet snart och inte bara vänta på att det rätta tillfället ska infinna sig, för de perfekta tillfällena gör sällan det. Hellre förbruka än spara. Och även om jag är lite nervös för vissa dofterna lär jag överleva det mesta, till och med skunkdoften.
Vad hände förresten med gnuggklistermärken? Inte dags för en revival snart, eller har jag redan missat den?
Vad hände förresten med gnuggklistermärken? Inte dags för en revival snart, eller har jag redan missat den?
And I don't believe in magic anymore Jeane
Egentligen har jag ingen lust att skriva mer- Ingenting viktigt iallafall. Egentligen har jag bara lust att rabbla listor, statistik, fakta. Vill låta den här loggen bli som en daglig valrapport. Eller, eftersom de flesta listorna kommer bahandla antingen musik eller film, en av Q magazines förhatliga listnummer- fast utan vare sig Oasis, REM eller Beat-fucking-els. Här kommer en lista med sextiosex låtar (okej, även min ork tryter, jag kom aldrig upp till hundra) som inte brukar finnas med på listor med låtar. De barn som är lite styvmoderligt behandlade men behöver kärlek ändå. Någon mer eftertanke finns inte bakom det här inlägget. Enjoy!
Altered Images: I could be Happy
Aneka: Japanese Boy
Laurie Anderson: O Superman
Fiona Apple: Paper Bag
Architecture in Helsinki: Do the whirlwind
B-52's: Legal Tender
Bananarama: Cheers then
Blondie: Pretty baby
Kate Bush: Houdini
Belinda Carlisle: Heaven is a place on Earth
The Carpenters: Goodbye to Love
Cocteau Twins: Lorelei
Cristina: Is that all there is?
The Crystals: He hit me (and it felt like a kiss)
Bobby Conn: Never get ahead
Jackie De Shannon: The Weight
Fear of Pop: In Love
Final Fantasy: This is the dream of Win and Regine
Flying Lizards: Money
Serge Gainsbourg: Je suis venu que te dire je m'en vais
A Girl called Eddie: People used to dream about the Future
The Go-Betweens: Part company
The Go-Go's: Vacation
Margo Guryan: Someone like you
Françoise Hardy: Traume
The Kinks: Celluloid Heroes
Lene Lovich: Tonight
Kirsty MacColl: Dear John
Magnetic Fields: Busby Berkeley Dreams
MacAlmont & Butler: Yes
Kate & Anna McGarrigle: Complainte pour St. Catherine
Joni Mitchell: California
Giorgio Moroder: Together in electric dreams
Leona Naess: New York Baby
Joanna Newsom: The Sprout and the bean
Nico: These days
Laura Nyro: New York tendaberry
Sinead O'Connor: The Last day of our Acquaintance
Mary Margaret O'Hara: Body in trouble
Yoko Ono: Walking on thin ice
Orange Juice: L.O.V.E. Love
Pet Shop Boys: Nervously
Pretenders: Talk of the Town
Primitives: Crash
Propaganda: Duel
Pulp: Babies
Raissa: Walk right through
Les Rita Mitsouko: Le Petit train
Shangri-las: Past, present and Future
William Shatner: That's me trying
Sandie Shaw: Jeane
Sister Sledge: He's the greatest dancer
Sparks: The Number One song in Heaven
Dusty Springfield: I'd rather leave while I'm in love
Strawberry Switchblade: Since Yesterday
The Sundays: here's where the story ends
Rachel Sweet: Tonight Ricky
Talking Heads: Thank you for sending me an Angel
The Tammys: Egyptian Shumba
Tom Tom Club: Genius of Love
Tracey Ullman: You broke my heart in 17 places
Martha Wainwright: Bloody Motherfucking Asshole
Rufus Wainwright: The Art Teacher
The Waitresses: I know what boys like
Jane Wiedlin: Rush Hour
Mari Wilson: Just What I always wanted
Altered Images: I could be Happy
Aneka: Japanese Boy
Laurie Anderson: O Superman
Fiona Apple: Paper Bag
Architecture in Helsinki: Do the whirlwind
B-52's: Legal Tender
Bananarama: Cheers then
Blondie: Pretty baby
Kate Bush: Houdini
Belinda Carlisle: Heaven is a place on Earth
The Carpenters: Goodbye to Love
Cocteau Twins: Lorelei
Cristina: Is that all there is?
The Crystals: He hit me (and it felt like a kiss)
Bobby Conn: Never get ahead
Jackie De Shannon: The Weight
Fear of Pop: In Love
Final Fantasy: This is the dream of Win and Regine
Flying Lizards: Money
Serge Gainsbourg: Je suis venu que te dire je m'en vais
A Girl called Eddie: People used to dream about the Future
The Go-Betweens: Part company
The Go-Go's: Vacation
Margo Guryan: Someone like you
Françoise Hardy: Traume
The Kinks: Celluloid Heroes
Lene Lovich: Tonight
Kirsty MacColl: Dear John
Magnetic Fields: Busby Berkeley Dreams
MacAlmont & Butler: Yes
Kate & Anna McGarrigle: Complainte pour St. Catherine
Joni Mitchell: California
Giorgio Moroder: Together in electric dreams
Leona Naess: New York Baby
Joanna Newsom: The Sprout and the bean
Nico: These days
Laura Nyro: New York tendaberry
Sinead O'Connor: The Last day of our Acquaintance
Mary Margaret O'Hara: Body in trouble
Yoko Ono: Walking on thin ice
Orange Juice: L.O.V.E. Love
Pet Shop Boys: Nervously
Pretenders: Talk of the Town
Primitives: Crash
Propaganda: Duel
Pulp: Babies
Raissa: Walk right through
Les Rita Mitsouko: Le Petit train
Shangri-las: Past, present and Future
William Shatner: That's me trying
Sandie Shaw: Jeane
Sister Sledge: He's the greatest dancer
Sparks: The Number One song in Heaven
Dusty Springfield: I'd rather leave while I'm in love
Strawberry Switchblade: Since Yesterday
The Sundays: here's where the story ends
Rachel Sweet: Tonight Ricky
Talking Heads: Thank you for sending me an Angel
The Tammys: Egyptian Shumba
Tom Tom Club: Genius of Love
Tracey Ullman: You broke my heart in 17 places
Martha Wainwright: Bloody Motherfucking Asshole
Rufus Wainwright: The Art Teacher
The Waitresses: I know what boys like
Jane Wiedlin: Rush Hour
Mari Wilson: Just What I always wanted