Is that all there is to a disco?
* för högt ställda förväntningar. nästa gång ska jag försöka tagga ner lite och inte hajpa alltför mycket.
* kass lokal. Jag gillar trängsel och svett. Jag vill inte stå och dansa i vad som känns som en gymnastiksal med airconditioning.
* urusel service i baren. om dansgolvet inte funkar vill jag ha någonstans att hänga och öla. jag vill inte behöva stå en kvart och tigga om uppmärksamhet från bartendern.
* för hipp electromusik på dansgolvet. jag vill ha mina popindietrashdisco-hits, inte obskyr house och electro, tack
Men, men, nu är iallafall årets stora festarvecka i Stockholm inledd. På tisdag blir det Bögjävlarfest på Debaser Slussen. Jag har inte upplevt vare sig klubb eller lokal tidigare, men jag hoppas på ett snäpp uppåt från Slick. Ehrm, jag hoppas inte alltför mycket, förstås. Vi ses där!
Take me up to the top of the city
Roger har träffat Armistead Maupin i Amsterdam. Det har inte jag gjort, men tänkte blogga om det ändå. Ni förstår, jag kunde ha träffat Armistead (för givetvis är vi på förnamnsnivå med varandra) under min resa till London.
Micke och jag har en egen liten bögboklåda i London. Den heter Gay's the word, och ja, man kan väl inte kalla oss stammisar där, men vi passerar den varje gång vi promenerar från Russell Square in till centrala stan och om inte annat så kastar jag alltid en blick mot fönsterskyltningen för att känna mig ajour med vad som händer i litterära queerkretsar. Well, tydligen skulle Armistead signera böcker på Gay's the word just under den tidsperiod jag och Micke befann mig i London! Nåja, lyckan blev kortlivad eftersom besöket ställdes in på grund av flygtrubbel och jag hann lämna Storbritannien före det daturmet signeringen flyttats till. Som plåster på såren fick jag sex stycken gratisvykort med Tales of the City-motiv... och jag menar, vad skulle jag och Armistead ändå ha att prata om!?
Jag läste hela Tales of the City-serien när jag var runt tjugo, och jag tyckte mycket om iallafall de två första böckerna och i viss mån betydde de en del för den rätt nyutkomne bög jag var då. Ingen har väl någonsin kallat dem för stor litteratur, men de är fasligt underhållande, och framför allt är de späckade med tidstypiska referenser som gör allt så mycket mer intressant. Kanske medvetet från författarens sida. Queerhistoria i tantsnuskformat.
Nu har jag läst ut den nya boken i serien, Michael Tolliver lives. Det är, likt det nya avsnittet av This Life som spelades in häromåret, med blandade känslor jag tar mig igenom boken. Visst är det underbart att återse sina gamla vänner- för även om boken kretsar kring Michael och i viss mån även Anna Madrigal, så knyts en hel del lösa trådar ihop och man får veta vad som egentligen hände med Brian, MaryAnn, Mona Ramsey och alla andra. Det får mig att mysa. Men den där sjuttio/tidiga åttiotalscharmen har gått förlorad, och de samtidstypiska detaljerna som finns med- bloggar, sexträffar på internet, SMS- känns rätt ointressanta. Jag gillade den daterade sjuttiotalscharmen från de gamla böckerna betydligt mer än den nya bokens samtidsskildring. Hursomhelst känns Michael Tolliver lives mer som en avrundning av serien, ett bokslut, och jag tror och hoppas att Armistead Maupin låter sina karaktärer leva sina egna liv nu.
Bye, bye, Michael Tolliver, Have a nice life.
My back is broad, but it's-a-hurtin'
Jag har blivit en av dessa tanter. Höjdpunkten på mina sommardagar är då jag får ta mina älskade tabletter. Jag lägger ett par Panodil i handen som jag sedan slukar glupskt. Jag suger länge och njutningsfullt på Dicloflenacen. Ibland unnar jag mig en Voltaren. Men bäst av allt, ja, det är Tradolan! Mmmmm.... Tradolan.
Dessutom pratar jag vitt och brett om mina krämpor, och ja, kan jag inte komma på något nytt att samtala om, ja då tar jag till andras krämpor. Har jag berättat att Micke har slagit sig gul och blå i helgen?
Nu är det dock dags att ditcha tantimagen, imorgon dras det norröver igen. Det är Slick på gång i Stockholm igen, jag ska skrapa min skäggstubb mot mina indiebögfränder och queersystrar på Debaser och låtsas som om jag inte alls är halvt invalid. Men efter det, oj oj, då är det tillbaka till att halta runt på Hemköp och Allsång på Skansen all over again.
I didn't do it!
Martin and Michael's excellent adventure
Trots att vi skippade digitalkamerorna i år så lyckades vi hamna på bild i England i år igen. Jag vet inte vad som är mest skrämmande, min toklyckliga blick efter att ha sett Dolly Rocket sjunga, eller att jag blir smått yr i huvudet av att titta på Mickes jacka.
..och apropå Dolly, här är Hennes Höghet på scenen, tidigare samma kväll:
J'en ai marre d'en avoir marre!
I know what boys like, I know what guys want
Några spridda tankar:
*Jag är fortfarande, efter alla dessa år, förälskad i Simon Amstell. Numera presenterar han Never Mind the Buzzcocks, en rätt kackig tv-show, men han är fortfarande så underbart fräck, kvick och sexigt rolig så jag får dåndimpen. Dessutom är han homosexuell, såklart. All good men are.
*En ny förälskelse var Charley i engelska Big Brother. Enbart en platonisk sådan, men ändå.
*Hur kan det komma sig att varje skivbutik i england fortfarande tillhandahåller vinylskivor, medan i Sverige är de i stort sett utrotade? Hell, i Sverige är skivbutiker överhuvudtaget utrotningshotade. Det är inte konstigt att jag får tokspel när jag går in på HMV i en förhållandevis obetydlig håla som Brighton och gladeligen handlar på mig varor för över 200 pund. Hade en svensk butik kunnat förse mig med samma utbud så hade jag säkerligen lagt ut sådana pengar här också.
*...För att inte tala om klubbarna. Jag vill bosätta mig på Dynamite Boogaloo i Brighton, med Dolly Rocket som min adoptivmor och Boogaloo Stu som min plastpappa. Och DJ Dynamite Sal som gubben i lådan. Det finns helt enkelt ingenting bättre på denna jorden. De Londonska klubbarna har jag inte riktigt lika bra koll på. Popstarz var som det alltid varit, och WigOut var en kul ny, om än rätt ordinär upplevelse. Men visst, jag blir också som tokig när de spelar Mutyas Song 4 Mutya för femtionde gången på en kväll, men i längden kanske det blir lite trist att uppleva vecka efter vecka. Och Retrobar är lika trevligt gång på gång - någon gång ska jag fria till han som spelar skivor där; jag menar, kan man kombinera Raffaella Carràs Do it, do it again med Waitresses I know what boys like, ja, då är man ett geni i min värld. Och ständigt denna Mutya.
Nu ska jag leva vitt fram till fredagens Nineties. Och sannerligen inte spendera mer pengar på varken skivor eller dvd-boxar. Önska mig lycka till.
Urgent!
Dear readers of Brewster's blog,
It is with great regret that I have to inform you that the writer of this blog is currently stranted in Great Britain and unable to get home, due to his excessive shopping the last week. He cannot afford to go home anymore and is in desperate need of money. Apparently, he just had to buy the complete Miss Marple collection on dvd (starring Joan Hickson, of course, not the dreadful Geraldine McEwan who butchered Miss Christie's novels in a BBC series not too long ago) as well as a new pair of shoes, a couple of t-shirts, tons of records (The Soundtrack to Les Demoiselles de Rochefort! Tracey Ullman! Cristina!), books (The complete prose of Woody Allen! Louis Theroux! Chris Ware!) and dvd:s (the Thin Man-collection!). Unfortunatly, Brewster also had to intake a massive amount of beer, booze and alcoholic beverages, and he had to pay a lot of money to see the much-much-larger-than-life Miss Dolly Rocket sing live at the Dynamite Boogaloo. As you probably understand, all this has had a negative influence on Brewster's already stretched economy.
So, if you want to see Brewster back in his home country again, please make sure that he has a sufficient amount of money in his bank account to pay for at trip home. And send a thought to the poor Mikael who is way too hung over to even write in his blog. Shame on him!
Over and out,
Brewster
I might as well rain until September
Vi kanske ses på någon sommarklubb någonstans.
Going to a go-go
Det kanske är lite för tidigt att sia någonting om just hur den här spelningen kommer stå sig i framtiden, men den ligger definitivt på topp tre Rufus-upplevelser hittills. Rufus sjöng som vanligt som en gud, bandet var tajt. Tror Rufus uppskattade spelningen lika mycket som publiken i och med att det dröjde till halv tolv- tolv innan de sista tonerna klingade ut och Rufus tog farväl av scenen.
Min personliga höjdpunkt var de tre Judy Garland-låtarna som framfördes, Get Happy i full 40-talsmundering med Rufus i hatt, dräkt, nätstrumpbyxor och diamantsmycken, och ett smokingförsett band som dansare fick mig golvad. Det var också trevligt att höra Coumplainte de la Butte igen- hade nästan glömt bort den pärlan.
Ska man leta aber så finns det ett par- jag tyckte det var tråkigt att han körde så pass mycket från senaste skivan. Vissa låtar är ju fantastiska (Between My Legs, Release the Stars, Going to a town), andra växte betänkligt live (Leaving for Paris no 2, Sancoussi) medan en del känns direkt överflödiga (Do I disappoint you, Tiergarden och framför allt unkna Tulsa). Jag saknade doaflickorna, men både Martha Wainwright och Joan Wasser har väl egna karriärer att vårda nuförtiden. Och lokalen? Så svettiga som jag var när jag steg ut från Trägår'n har jag nog inte varit sedan någon Slickkväll förra sommaren.
Tomas och jag gick efteråt till Gossip och ölade, pratade om Bögjävlar och bögstereotyper. Innan spelningen stod vi med varsitt glas rött på Trägår'ns uteservering och bockade av alla Göteborgs indiebögar som anlände, ofta två-tre i flock. Och alla de vanliga misstänkta var där. Och jag kände att jag helt plötsligt inte vill göra det förväntade, inte vill följa normen, inte vill vara en indiebögstereotyp i mängden. Så nu har jag rakat av mig skägget och inhandlat Linda Bengtzing-plattor. Allt för att visa lite vänstersida.