Tickets, money, passport! Tickets, money, passport!
Brighton, Brighton, Brighton.
Det är bara en dryg månad kvar tills jag och Micke beger oss i väg på en ny englandsresa, det är läskigt lite tid. Så många saker som ska hända innan dess- jag ska ta mitt pick och pack och flytta till Majorna, och Micke kommer återigen befinna sig på Söder. Och idag var det dags att skaffa nytt pass. Det var länge, länge sedan sist. Så länge så att det känns som om en epok går i graven. På den stundande Brightonresan kommer jag inte längre resa som den unga, slanka, släthyade, nittonårige ynglingen med snedlugg jag var då det förra passet togs. Jag är numera, enligt mitt pass, en lätt plufsig, orakad, trettioårig man med grånande tinningar. På en enda dag har jag åldrats över tio år. Inte för att jag trivs sämre med min nya självbild egentligen, det är bara att det blev en sådan plötslig omställning.
Jag tror faktiskt att mitt nya jag kommer trivas precis lika bra i England som han den där gamla. Även om det kommer kännas smått underligt att inte ha honom med mig längre.
Det är bara en dryg månad kvar tills jag och Micke beger oss i väg på en ny englandsresa, det är läskigt lite tid. Så många saker som ska hända innan dess- jag ska ta mitt pick och pack och flytta till Majorna, och Micke kommer återigen befinna sig på Söder. Och idag var det dags att skaffa nytt pass. Det var länge, länge sedan sist. Så länge så att det känns som om en epok går i graven. På den stundande Brightonresan kommer jag inte längre resa som den unga, slanka, släthyade, nittonårige ynglingen med snedlugg jag var då det förra passet togs. Jag är numera, enligt mitt pass, en lätt plufsig, orakad, trettioårig man med grånande tinningar. På en enda dag har jag åldrats över tio år. Inte för att jag trivs sämre med min nya självbild egentligen, det är bara att det blev en sådan plötslig omställning.
Jag tror faktiskt att mitt nya jag kommer trivas precis lika bra i England som han den där gamla. Även om det kommer kännas smått underligt att inte ha honom med mig längre.
Pornography
Att betala dubbla hyror i två månader påverkar min ekonomi negativt., det är ingen överdrift. Jag jagar göteborgs gator runt i jakt på gratisnöjen, eller iallafall aktiviteter som är nästintill gratis. I helgen var det Textival - Göteborgs alternativa bokmässa. Jag betalade tjugo kronor i inträde och fick mingla med, om inte Göteborgs kulturelit, så en hel del unga, vänsterchica ungdomar. Och inte köpte jag någonting heller, mycket mer prisvärt nöje än så får man sig inte ofta.
Jag förvillade mig in på ett seminarium rörande en nyutkommen seriebok- Liv Strömqvists Drift- som är den första i en planerad serie med feministisk erotik i seriform. Författarinnan själv var inte där, men väl tecknaren och förläggaren. Samtalet var rätt intressant, det behandlade inte bara bokseriens feministiska manifest, utan också mödan att som nybliven förläggare och oerfaren tecknare försöka få ut sin första bok. Det sistnämnda var nog det jag själv fick ut mest av, det kändes som om författarinnan själv skulle varit närvarande och förklarat tanken med boken.
Jag bläddrade lite i boken i mässhallen, och trots att boken hade ett kvinnligt perspektiv- det var mannen som objektifierades istället för kvinnan- och jag diggar serier fann jag inte serierutorna det minsta upphetsande. Det funkar nog inte för mig. Någonstans inom mig har jag en känsla av att man måste vara serietidningsnörd i en Kevin Smith-film för att uppskatta serieerotik till fullo. Och ska det inte vara mer underground och tabu än såhär? Men grabbarna på seminariet förklarade att boken under de första veckorna sedan utgivningen sålt mer än vad de vågat hoppats på, så ge dem ett par år och några andra publikationer så kanske serieporrsvågen är här.
Jag förvillade mig in på ett seminarium rörande en nyutkommen seriebok- Liv Strömqvists Drift- som är den första i en planerad serie med feministisk erotik i seriform. Författarinnan själv var inte där, men väl tecknaren och förläggaren. Samtalet var rätt intressant, det behandlade inte bara bokseriens feministiska manifest, utan också mödan att som nybliven förläggare och oerfaren tecknare försöka få ut sin första bok. Det sistnämnda var nog det jag själv fick ut mest av, det kändes som om författarinnan själv skulle varit närvarande och förklarat tanken med boken.
Jag bläddrade lite i boken i mässhallen, och trots att boken hade ett kvinnligt perspektiv- det var mannen som objektifierades istället för kvinnan- och jag diggar serier fann jag inte serierutorna det minsta upphetsande. Det funkar nog inte för mig. Någonstans inom mig har jag en känsla av att man måste vara serietidningsnörd i en Kevin Smith-film för att uppskatta serieerotik till fullo. Och ska det inte vara mer underground och tabu än såhär? Men grabbarna på seminariet förklarade att boken under de första veckorna sedan utgivningen sålt mer än vad de vågat hoppats på, så ge dem ett par år och några andra publikationer så kanske serieporrsvågen är här.
They say I'm crazy- I really don't care
Kristoffer hänger på, det vet jag, men jag vill ha bredare konkurrens. Midnattsloppet, någon?
Oh, quand donc pour moi brillera le soleil?
Nicklas ser fransk film och blir sugen på parisare. Jag ser fransk film och blir inspirerad till att inreda min lägenhet.
Jag vill bo som Françoise Dorleac och Catherine Deneuve i Les Demoiselles de Rochefort. Jag vill ha en pastellig lägenhet i vitt, rosa och guld. Visst, marmorn kan bli svårt att fixa, men Engelska Tapetmagasinet kan nog fixa allt det andra.
Sedan tror jag den där dansante franske sjömannen kommer uppenbara sig som ett brev på posten.
Jag vill bo som Françoise Dorleac och Catherine Deneuve i Les Demoiselles de Rochefort. Jag vill ha en pastellig lägenhet i vitt, rosa och guld. Visst, marmorn kan bli svårt att fixa, men Engelska Tapetmagasinet kan nog fixa allt det andra.
Sedan tror jag den där dansante franske sjömannen kommer uppenbara sig som ett brev på posten.
A Sound that could kill someone from a distance
I fredags ösregnade det i Göteborg igen, som det har en tendens att göra. Jag och Johanna befann oss i Majorna, så vi passade på att använda min andra lägenhet (bara lyxen att ha två lägenheter!) som tillflyktsort. Det är rätt öde därinne- det finns inte mycket att göra än så länge, förutom att sitta på golvet, äta glass och titta igenom en gammal GP som jag har råkat glömma kvar där.
Mellan mitt och Johannas ganska sporadiska snackande trummade renet mot fönsterrutan i vanlig ordning, men vi hörde också andra ljud. Mindre trevliga ljud. Någon av mina grannar spelade knappt nämnvärd musik, väldigt högt, så att basgången nästan överröstade oss. Låten heter Glassigt. Jag vet inte mer om vare sig låten eller vem som sjunger, men jag vet att den är vedervärdig. Hemsk. Och att någon som bor i nära anslutning till mig i Majorna kommer spela sådan musik, säkerligen rätt ofta.
Annars har mina nuvarande Kortedalagrannar varit rätt skonsamma mot mina öron- visst, jag har den förhatliga barnfamiljen mitt emot vars ungjävlar verkar ta kål på varandra vildsint varje lördagmorgon. Jag brukar ändå vara rätt bra att överrösta dem med min popindietrashdisco. Men musikaliskt har vi en av mina grannar som alltid verkar ha de mest musikaliskt fulländade fester- Pipettes, The Jam, Smiths- ja, till och med LeSports Tell No-one about Tonight. Jag vill komma, om inte för att festerna är kul, så för att kolla in skivsamlingen. Och visst, det är inte kul att ligga sömnlös, men jag ligger hellre sömnlös till bra musik än till Glassigt.
Å andra sidan, vem vet vad Glassigt-människan kommer säga när jag spelar The Dreaming på högsta volym?
Mellan mitt och Johannas ganska sporadiska snackande trummade renet mot fönsterrutan i vanlig ordning, men vi hörde också andra ljud. Mindre trevliga ljud. Någon av mina grannar spelade knappt nämnvärd musik, väldigt högt, så att basgången nästan överröstade oss. Låten heter Glassigt. Jag vet inte mer om vare sig låten eller vem som sjunger, men jag vet att den är vedervärdig. Hemsk. Och att någon som bor i nära anslutning till mig i Majorna kommer spela sådan musik, säkerligen rätt ofta.
Annars har mina nuvarande Kortedalagrannar varit rätt skonsamma mot mina öron- visst, jag har den förhatliga barnfamiljen mitt emot vars ungjävlar verkar ta kål på varandra vildsint varje lördagmorgon. Jag brukar ändå vara rätt bra att överrösta dem med min popindietrashdisco. Men musikaliskt har vi en av mina grannar som alltid verkar ha de mest musikaliskt fulländade fester- Pipettes, The Jam, Smiths- ja, till och med LeSports Tell No-one about Tonight. Jag vill komma, om inte för att festerna är kul, så för att kolla in skivsamlingen. Och visst, det är inte kul att ligga sömnlös, men jag ligger hellre sömnlös till bra musik än till Glassigt.
Å andra sidan, vem vet vad Glassigt-människan kommer säga när jag spelar The Dreaming på högsta volym?
Let's spend the night together
Yey! Gs2h har sin sista klubb innan sommaruppehållet i juni, och gaffamannen ska spela lajv. Ska jag vara ärlig har jag aldrig hört gaffamannens musik, vet än mindre vem han är, men det känns ändå som om jag ser fram just emot hans lajvset mest av allt den kvällen. Såhär ligger det till:
Mitt andra nick på gamla bögsajten Sylvester var nämligen just "gaffaman". Mitt första nick var "misantropen", men jag drog till mig alldeles för många kvasideprimerade tonåringar för mitt eget bästa (hey, jag var också nitton) så jag bestämde mig för att byta. Jag kan inte säga att jag är mer stolt över det andra, men det fick hänga med ett par år. Det blev gaffaman, förleden hämtades från Kate Bushs Suspended in Gaffa, och efterleden skulle på något sätt låta påskina att jag förvandlats från pojke till man. Boy, was I wrong!
Sedan skaffade jag en hotmailadress i namnet gaffaman, bytte så småningom både nick och bögcommunity, och tänkte väl inte mer på just det förrän det började dimpa ner underliga mail i hotmailinkorgen. De behandlade turneplaner, förslag på flyers och jag fick intrycket att jag inte riktigt var den förväntade mottagaren. Och således upptäckte jag den andre gaffamannen. Artisten. Dumt nog har jag aldrig kommit mig för att lyssna på hans musik- jag har fått intrycket av att det ska vara rätt omelodiös elektronika, inte riktigt min grej- men det känns ändå på tiden att vi två möts.
Hey, gaffaman, det är du och jag den andra juni! På Respekt!
Mitt andra nick på gamla bögsajten Sylvester var nämligen just "gaffaman". Mitt första nick var "misantropen", men jag drog till mig alldeles för många kvasideprimerade tonåringar för mitt eget bästa (hey, jag var också nitton) så jag bestämde mig för att byta. Jag kan inte säga att jag är mer stolt över det andra, men det fick hänga med ett par år. Det blev gaffaman, förleden hämtades från Kate Bushs Suspended in Gaffa, och efterleden skulle på något sätt låta påskina att jag förvandlats från pojke till man. Boy, was I wrong!
Sedan skaffade jag en hotmailadress i namnet gaffaman, bytte så småningom både nick och bögcommunity, och tänkte väl inte mer på just det förrän det började dimpa ner underliga mail i hotmailinkorgen. De behandlade turneplaner, förslag på flyers och jag fick intrycket att jag inte riktigt var den förväntade mottagaren. Och således upptäckte jag den andre gaffamannen. Artisten. Dumt nog har jag aldrig kommit mig för att lyssna på hans musik- jag har fått intrycket av att det ska vara rätt omelodiös elektronika, inte riktigt min grej- men det känns ändå på tiden att vi två möts.
Hey, gaffaman, det är du och jag den andra juni! På Respekt!
I know it's over
Jag kanske inte kom, sprang och segrade, men jag slog iallafall Lotta Engberg.
Halvmaraton var en helt ny upplevelse. Solen strålade över mig och mina bröder när vi ställde upp oss vid Slottsskogsvallen på lördagseftermiddagen. Tidningarna skulle säkerligen kalla det folkfest, jag tycker det mest är jobbigt när fan och hans moster ska trängas på små ytor. Påfallande ofta finns det många barnvagnar på samma trånga ytor. Och igår, vart man än vände sig, trängdes det män i femtioårsåldern med tajts. Några kvinnor i tajts också, vilket är nästan lika illa. Jag kände mig inte riktigt hemma, men anpassade mitt beteende till kluingan runtom mig. Jag stod och joggade på stället, spottade på lyktstolpar och stretchade mot staket, precis som alla andra gjorde. Jag lär mig fort, och igår, för en enda dag, skulle jag uppföra mig som en riktig långdistanslöpare.
Startskottet gick, folk började springa, annat folk vid sidan av klappade händerna. Jag joggade lugnt genom Slottsskogen, tittade på pingvinerna, kollade runt lite i mina framtida bostadskvarter i Majorna, beundrade utsikten från Älvsborgsbron. Faktum är att jag det fram till Frihamnen var en rätt behaglig utflykt. Men sedan kom de tajtsbeklädda farbröderna och tanterna likt stoppklossar farande mot mig, och sista fem kilometerna kändes mer som en mil på grund av all det besvär jag hade när jag försökte kryssa mig genom folkfesten, vada genom en tjock gröt av bortslängda tvättsvampar och nedsmälta vattenmuggar.
Men i mål kom jag, med tunga ben och en Karin Boye-prydd medalj. Jag är inte bara sportig, utan också litterär. Det är vägen som är mödan värd, etc. Men målen gav också en viss tillfredsställselse. Jag klarade mitt tidsmål och jag kom före min yngre bror. Alla är nöjda och glada, och jag kan nu dra mig tillbaka från min karriär som halvmaratonlöpare.
En sak återstår emellertid: att ta igen alla den kalorierna jag gått miste om de senaste månaderna, i form av sprit, läsk, glass, chips och bakverk. Asketliv no more, nu är det dags att ta tillbaka all den njutning som gått förlorad.
Halvmaraton var en helt ny upplevelse. Solen strålade över mig och mina bröder när vi ställde upp oss vid Slottsskogsvallen på lördagseftermiddagen. Tidningarna skulle säkerligen kalla det folkfest, jag tycker det mest är jobbigt när fan och hans moster ska trängas på små ytor. Påfallande ofta finns det många barnvagnar på samma trånga ytor. Och igår, vart man än vände sig, trängdes det män i femtioårsåldern med tajts. Några kvinnor i tajts också, vilket är nästan lika illa. Jag kände mig inte riktigt hemma, men anpassade mitt beteende till kluingan runtom mig. Jag stod och joggade på stället, spottade på lyktstolpar och stretchade mot staket, precis som alla andra gjorde. Jag lär mig fort, och igår, för en enda dag, skulle jag uppföra mig som en riktig långdistanslöpare.
Startskottet gick, folk började springa, annat folk vid sidan av klappade händerna. Jag joggade lugnt genom Slottsskogen, tittade på pingvinerna, kollade runt lite i mina framtida bostadskvarter i Majorna, beundrade utsikten från Älvsborgsbron. Faktum är att jag det fram till Frihamnen var en rätt behaglig utflykt. Men sedan kom de tajtsbeklädda farbröderna och tanterna likt stoppklossar farande mot mig, och sista fem kilometerna kändes mer som en mil på grund av all det besvär jag hade när jag försökte kryssa mig genom folkfesten, vada genom en tjock gröt av bortslängda tvättsvampar och nedsmälta vattenmuggar.
Men i mål kom jag, med tunga ben och en Karin Boye-prydd medalj. Jag är inte bara sportig, utan också litterär. Det är vägen som är mödan värd, etc. Men målen gav också en viss tillfredsställselse. Jag klarade mitt tidsmål och jag kom före min yngre bror. Alla är nöjda och glada, och jag kan nu dra mig tillbaka från min karriär som halvmaratonlöpare.
En sak återstår emellertid: att ta igen alla den kalorierna jag gått miste om de senaste månaderna, i form av sprit, läsk, glass, chips och bakverk. Asketliv no more, nu är det dags att ta tillbaka all den njutning som gått förlorad.
Babies
Jag och Sissi satt på Lejonet och Björnen vid Stigbergstorget och åt glass och stekte oss i solen. Som tur är har vi båda lika helvetiskt hudpigment, vilket gör att vi bränner oss ungefär samtidigt och kan säga åt varandra att det faktiskt får vara nog efter en halvtimme. För nog fick det vara- nog med glass eftersom jag, efter två kulor kände mig lätt illamående av dåligt samvete, precis som efter en öl på fredagskvällen. Jag har fått ungefär samma relation till kalorier som en nykter alkoholist har till en flaska tequila. Är det detta som kallas ätstörning?
Sissi går i motsatt utveckling - hon sväller. Eller, det är väl hennes mage som växer, det mesta av det andra Alla som passerade oss ner mot Allmäna vägen såg ungefär ut på samma sätt. Det var välutbildande thirtysomethings med glasstrut i ena handen och en barnvagn framför sig. Jag vet inte om barnafödande är en trend, eller om det berodde på att vi satt i Majorna eller.. jag vet inte, folk kanske har fått barn i alla tider. Det är barn överallt. Och om det inte är barn är det tjocka magar. Min bror och hans fru ska få ett till ättelägg senare i år- den tredje på nästan lika många år.
Och jag undrar om alla de här långa förmaningarna om att använda preventivmedel som jag fick från mina föräldrar flera gånger efter att jag kommit ut som homo hade någon sorts motsvarighet hos mina heterosexuella bröder. För de skulle nog behöva det bättre än jag, de där heterona verkar ju vara ena promiskuösa och sexgalna typer. Och jag önskar att Kristoffer kunde åka till min brors hem i Torshälla för att dela ut gratiskondomer och inte bara undervisa om sexuellt överförbara sjukdomar, utan också om barnbegränsning och familjeplanering. Jag tror han skulle göra det alldeles galant.
Sissi går i motsatt utveckling - hon sväller. Eller, det är väl hennes mage som växer, det mesta av det andra Alla som passerade oss ner mot Allmäna vägen såg ungefär ut på samma sätt. Det var välutbildande thirtysomethings med glasstrut i ena handen och en barnvagn framför sig. Jag vet inte om barnafödande är en trend, eller om det berodde på att vi satt i Majorna eller.. jag vet inte, folk kanske har fått barn i alla tider. Det är barn överallt. Och om det inte är barn är det tjocka magar. Min bror och hans fru ska få ett till ättelägg senare i år- den tredje på nästan lika många år.
Och jag undrar om alla de här långa förmaningarna om att använda preventivmedel som jag fick från mina föräldrar flera gånger efter att jag kommit ut som homo hade någon sorts motsvarighet hos mina heterosexuella bröder. För de skulle nog behöva det bättre än jag, de där heterona verkar ju vara ena promiskuösa och sexgalna typer. Och jag önskar att Kristoffer kunde åka till min brors hem i Torshälla för att dela ut gratiskondomer och inte bara undervisa om sexuellt överförbara sjukdomar, utan också om barnbegränsning och familjeplanering. Jag tror han skulle göra det alldeles galant.
I've seen the future and it's getting better all the time
Och det var först när jag stod utanför lägenhetsdörren och darrande pressade in nyckeln i låset som jag kände den där pirrande, förväntansfulla "nu-är-det-banne-mig-dags-för-flytt"-känslan. Och det var ännu en av de där varma, soliga, vackra vårdagarna vi blivit så bortskämda med i Göteborg. Och när jag klev in i lägenheten försvann med ens alla mina farhågor om att lägenheten skulle vara för mörk, dyster och glåmig- solen lyste in och det var fågelsång och blommor och nyutsprungna knoppar vart man än såg utanför fönstret. Och det luktade såpa och nystädat i varje rum, och jag kände med ens att jag var så patetiskt lycklig att jag satte mig på golvet och ringde Micke och pratade av mig. Och trots att tapeterna är hiskeliga och fläckiga kände jag att här är ett ställe där allt, precis allt, kommer att bli bra.
Rufus Wainwright i Göteborg i juli, gs2h imorgon kväll. Det känns som om det kan bli ännu bättre.
Rufus Wainwright i Göteborg i juli, gs2h imorgon kväll. Det känns som om det kan bli ännu bättre.
Frame us on a video
Jag önskar att jag kunde lägga in videosnuttar här, men jag tror inte det går på blogg.se. Kanske är jag för förvirrad för att förstå hur. Men det blir väl till att länka istället - Rufus har nämligen släppt en ny video!
Videon är regisserad av Sophie Muller, som jag alltid haft en liten crush på. Ja, en stådan stort crush jag någonsin kan få på en anonym videoregissör, då. Men jag har gillat henne ända sedan hennes samarbete med Eurythmics på 80-talet, via Shakespears Sister, Björk, Sophie Ellis Bextor och fram till dagens Mika. Vet inte vad det är jag uppskattar i hennes videos, vad som är hennes signum. Det är någonting med bildspråket, någonting med färgerna, och ofta rätt rejäla undertoner av svart humor som gör att jag ständigt fastnar för dem; även när hon gjort videor med rätt kackiga låtar och artister (ja, Pink, det är dig jag pratar om nu).
Rufusvideon är snygg, snygg, men vid en första anblick lite tråkig. Tur att det finns en fantastisk låt bakom och att Rufus polisonger är intakta. Men jag är svag för de tre nattmarorna (?) bakom Rufus. Men, slutsatsen blir ändå att April Fools är det mest fulländade samarbetet hittills mellan Mr Wainwright och Ms Muller.
Videon är regisserad av Sophie Muller, som jag alltid haft en liten crush på. Ja, en stådan stort crush jag någonsin kan få på en anonym videoregissör, då. Men jag har gillat henne ända sedan hennes samarbete med Eurythmics på 80-talet, via Shakespears Sister, Björk, Sophie Ellis Bextor och fram till dagens Mika. Vet inte vad det är jag uppskattar i hennes videos, vad som är hennes signum. Det är någonting med bildspråket, någonting med färgerna, och ofta rätt rejäla undertoner av svart humor som gör att jag ständigt fastnar för dem; även när hon gjort videor med rätt kackiga låtar och artister (ja, Pink, det är dig jag pratar om nu).
Rufusvideon är snygg, snygg, men vid en första anblick lite tråkig. Tur att det finns en fantastisk låt bakom och att Rufus polisonger är intakta. Men jag är svag för de tre nattmarorna (?) bakom Rufus. Men, slutsatsen blir ändå att April Fools är det mest fulländade samarbetet hittills mellan Mr Wainwright och Ms Muller.