brewster

För några dagar sedan ondgjorde jag mig över Slicks bisarra kösystem. Det är ibland konstigt hur fort det kan svänga. När jag i söndags begav mig till Stampen i Gamla Stan för att bevista årets enda Defekt (och vilken kväll det blev sedan, men mer om det senare) kändes det som om någonting extremt viktigt saknades: det fanns ingen kö. Var skulle man skråla Smiths-låtar för full hals? Var skulle man pirrigt gömma undan sin medhavda öl för vakterna? Var skulle man nervöst hitta flirtobjekt redan innan man kommit in på klubben? Köandet har förvandlats från någonting förhatligt till en nödvändig del av utgångsritualen. Någonting att se fram emot, för det har visat sig att man kan träffa en hel del riktigt trevliga människor där.

En trevlig flata joinade mig och Kristoffer i den obligatoriska allsången. Tydligen blev hon fascinerad av att jag kunde hela sångtexten och dansstegen till Bananaramas Love in the First Degree. Hey, vilken homosexuell man med självrespekt älskar inte 'Nanas? Deep Sea Skiving håller jag som ett av de största popalbumen från 80-talet och Cheers then måste vara den ultimata brek-down-and-cry-låten.. Men för mig, och för min nyfunna flatvän, är det helt klart att det mest fascinerande med Bananarama varoch är  helt klart Siobhan Fahey, och denna fascination stammar nästan enbart från hennes fullständiga galenskap. Completely bonkers. Hon var till och med galen nog att gifta sig med skäggtoken Dave Stewart i slutet av 80-talet. Köpolaren försökte övertyga mig om att även det Siobhan släppt efter Hormonally Yours 1992 har varit fyllt av guldkorn. Jag hävdade att I Can Drive mest lät som en samlös rip-off på britpopen och senaste försöket Pulsatron framstår mest som en desperat försök att haka på electroclashen. Men vi kom överens om en sak- Siobhan är fortfarande den coolaste kvinnan i kajal. Och alltjämt lika galen.

Vem vet vad som händer nästa Slickkkö? Diskussion om hårspraysikonen Mari Wilsons hår? Vad det än blir så väntar jag med spänning.