brewster

Idag damp det äntligen ner genom brevinkastet: ett stort kuvert märkt 'Göteborgsvarvet'. Det är snart dags- min väntan är över, mitt hårda slit ska äntligen bära frukt. Det är halvmaratondebut i luften.

Om jag helt abrupt slutar blogga om några veckor och inte heller är inloggad på qruiser, då är det dags att bli oroliga, kära människor, för då kanske jag inte överlevt. Jag vet inte riktigt på vilket sätt ett halvmaraton kommer ta död på mig, men det har säkert sina sluga sätt. Långlopp är lömska. Nedtrampad vid startens tumult och trängsel, uttorkad vid Göta Älvsbron- jag ser faror överallt.

Dagens post innehöll, förutom det obligatoriska startkortet och information om loppet, en hel massa reklam. På något sätt känns all denna reklam missriktad. Den skulle gått till en betydligt mer löpintresserad person, är det verkligen meningen att människor som jag ska delta i sådana här saker?

Nej, jag vill inte prenumerera på Runner's World,
Nej, jag vill inte bli förmånskund hos vare sig Adidas eller Inter Sport.
Och Nej, jag vill inte gå på löparträff på Liseberg.

Sist men inte minst fick jag också med Göteborgsvarvets egna magasin Varvet. Och jag undrar stilla om jag ska finna artiklarna om kosttillskott eller parträning ("Spring, Älskling! Jonas och Annika tävlar mot varandra i varvet.") intressanta eller meningsfulla för min uppladdning.

Jo, förresten, Varvet innehöll faktiskt ett reportage som jag läste med stor iver. Kulturminister Lena-fucking- Adelsohn-Liljeroth berättar om sin löparkarriär, delger oss sina träningstips, och poserar i sin lila, 80-talististiska träningsoverall över fyra sidor mitt i tidningen. Och helt plötsligt föll den sista pusselbiten på plats- jag har fått en klar och konkret målsättning inför Göteborgsvarvet: jag ska spöa fru kulturministers tid med hästlängder. Watch out, L.A.L, 'cause I'm gonna kick some right wing ass! Ha!

Allt har inte bara varit pre-påsk och familjeliv i Eskilstuna. Jag har även hunnit med att åka upp till Stockholm i veckan en snabbis för att träffa Daniel och gå på Pet Sounds.

Att släppa in mig på Pet Sounds måste vara lite som att släppa in en bulimiker på ett konditori. Jag dreglar över skivdiskarna, bokstavligt talat. Visst, jag älskar Bengans, som är lite större, lite billigare- men också en hel del svennigare. Pet Sounds har de där lite mer svåråtkomliga sakerna. Där Bengans tar in Markoolio och Marie Lindberg, har Pet Sounds istället valt att importera något obskyrt band från Alaska som spelar den ruffigaste Americana du någonsin hört. Visst, jag har själv hopplös koll och skulle inte köpa Pet Sounds obskyra Americana i första taget, men det är ambitionerna jag applåderar. Bokavdelningen! DVD-avdelningen! Vinylhörnan!

Jag fingrade långt och länge på soundtracket till La Planète Sauvage, som jag hittade i en av vinylbackarna, men kom hem utan det. Behöver jag egentligen ännu mer snygga vinylskivor som jag egentligen aldrig lyssnar på?

Istället köpte jag med mig nyutgåvan av Rachel Sweets Fool Around. Apropå snygga vinylskivor jag aldrig lyssnar på har jag den redan som Picture Disc och på vit vinyl, men det här är första gången på cd. Skivan är lika bra som alltid, även om jag tycker man kunde kostat på sig fler extraspår och snyggare booklet. Var en ynka liten hundraordstext av någon musikjournalist det enda de kunde uppbringa? Är det remastrad nyutgåva ska den väl också vara påkostad och snygg, kan man tycka. Picture disc:en är fortfarande långt snyggare.

Kom också hem från Pet Sounds med Talking Heads Talking Heads 77 och Fear of Music. Det här var musik jag lyssnade mycket på i övergången från högstadiet till gymnasiet, och jag borde naturligtvis köpt in dem på cd för länge sedan. Nej, inte av nostalgiska skäl, utanför att jag fortfarande innerligt älskar mycket av musiken på de här plattorna, även om jag inte lyssnat på dem i sin helhet på säkert tio år. Och skivorna låter lika bra i min cd-spelare idag som de gjorde på min vinylspelare i mitt pojkrum. Jag fascineras fortfarande mest av texterna, att många av dem, exempelvis Air och Heaven, kan låta lika relevanta och talande i en femtonårings öron som i en trettioårings. Andra texter kan jag se helt nya saker i idag, som jag inte kunde se då.

Sedan hade jag en lång diskussion med Daniel angående tycke och smak, om huruvida den förändras i takt med att man själv förändras som människa, hittar nya vägar eller i vissa fall kanske musiklyssnandet stagnerar. Och jag vet inte om jag ska vara stolt eller oroad över att den musik som fortfarande berör mig och fascinerar mig mest är samma musik som gjorde det när jag var femton. Har jag inte kommit länge än så? Jag antar att vissa saker aldrig förändras.

Jag har bloggat dåligt, väldigt dåligt. Men jag har varit sjuk- riktigt knäsvag, illamående och självömkande. Såsom jag alltid är i sjukdomstider.

Sedan har jag åkt till Eskilstuna- en händelse som framkallar ungefär liknande känslor av knäsvaghet, illamående och självömkande. Såsom jag alltid känner mig vid eskilstunavistelser. Japp, det är dags för påskfirande igen. Den här gången blir dock plågan förhållandevis kort. Det blir ägg, middag, godis och familjebaluns ikväll. På fredag bär det av på nytt, denna gång till huvudstaden, där det "riktiga" påskfirandet kommer ta sin början. This is beginning to look like a tradition.

Fredag blir det 90's. Jag har aldrig varit där tidigare, men jag är på förhand litet skeptisk. Nittiotalsmusik kan vara så bra, så bra, men också så smärtsamt dålig, kräkframkallande, och framförallt laddad med så mycket ångest. Jag är rädd för att de ska spela Pandora, Haddaway, 2 Unlimited. Allt det där jobbiga, tunga, discopumpandet som inte var bra då och ingen eurodiscorenässans i världen kommer få mig att känna varmt för de låtarna. Nej, snälla DJ's, ge mig Saint Etiennes "Kiss and Make Up" eller Popsicles "Hey princess" så kanske jag kan erkänna att nittiotalet hade sina bra sidor också. Kanske.

Lördag blir Mika-spelning och 80's. Jag måste erkänna att jag inte är så pepp på Mika längre. Jag tyckte han bara var erbarmligt pinsam i Nöjesguidens intervju, och skivan har inte växt med tiden, snarare sjunkit och sjunkit. Känns som att Mika visade alla sina ess i rockärmen på tok för tidigt. Det sagt ska det ändå bli en upplevelse att gå på spelning igen, och efter det följer förhoppningsvis fylleslag och tokdans på 80's. Kanske det är att hoppas för mycket, men jag skulle vilja ha lite mer pop och lite mindre synt på Marie Laveau på lördag, men det känns fel att klaga på en redan bra klubb. Jag står ut med tre Depeche-låtar i rad. Kanske.

?och om jag inte känner mig alltför gammal och sliten och alkoholförgiftad på söndagen blir det Patricia. Gamla, goa Pattan. Kanske.