brewster

Någon skrek till efter mig när jag vandrade nerför Fredsgatan häromdagen: "Men du! Vänta! Det är ju du!" Jag vände mig om och efter mig rusade Sofia- Sofia som jag inte sett på tio år, Sofia som var den jag höll hårt i handen när jag flyttade hemifrån för tolv långa år sedan, DEN Sofia. Och det var kul att se henne, jag är absolut inte den som skruvar obekvämt på mig när folk från mitt förflutna dyker upp på nytt.  Så vi pratade om allt och inget, och bara för att hon frågade mig om jag hade familj och barn var jag tvungen att fråga henne precis samma utslitna frågor som hon ställde till mig. Men mest av allt förundrades jag över hur vuxen hon såg ut, visst jag hade förväntat mig att hon skulle åldrats, men det där gråkoftade, tantuppklippta, dyrahandväskiga var jag inte beredd på. Vart hade det busiga tagit vägen?

Något liknande tänkte jag när jag såg ytterligare en gammal gymnasiebekant agera valreporter på SVT. Och denna gymnasiebekant som var vild, tuff, farlig och alltsomoftast kunde hittas sovande utanför Tingvallagymnasiet måndag morgon med ett paket filmjölk utsmetat i håret. Och nu sitter hon koftbeklädd och peroxidblonderad i SVT och slickar röv på Gustav Fridolin; visst, jag beundrar att folk tar sig upp, upp och vidare,hon verkar fortfarande mycket sympatisk.  Men, en del av den trettioårskrisande Brewster vill att allt ska vara som det var förut, allt de häftiga och balla på sklolgården fortfarande ska vara det, och framför allt att ingen ska se på mig, tio år senare, och se en koftbeklädd gubbe.