brewster

Jag gick aldrig på mitt tioårsjubileum för. Visst, jag bodde i England på den tiden, vilket gjorde jubileumsdeltagandet till en omöjlighet, men ärligt-  jag skulle hellre hoppa i en flod full av snor än att gå dit. Jag har ingen lust att ta reda på vad som egentligen hände med alla de som jag inte tyckte vidare värst mycket om från första början. När jag tänker efter fick jag nog aldrig någon riktig inbjudan heller, utan fick höra på omvägar att det skulle anordnas festligheter hemma i Eskilstuna. The Murder Capitol of Sweden. Mina apati för mina gamla skolkamrater visade sig visst ömsesidig.

Idag fick jag jag, återigen på omvägar, höra att det ståndar ett nytt tioårsjubileum. Tydligen gick jag ut Humanistiska programmet på Tingvallagymnasiet för ett decennium sedan. Men jag ska inte gå. Den officiella orsaken är att jag ska springa halvmaraton samma dag som jubiléet äger rum, men det är inte hela sanningen. Pojkar som jag log åt i smyg, flickor som log mot mig men försvann, och allt folk som virvlade runt oss emellan- jag har lämnat dem bakom mig nu. och jag vet inte om jag är redo att släöppa tillbaka dem inpå livet igen.

Eller kanske borde man dra tid? Ta med en polare i en bil - Sissi, c'mon over here, dra upp till Värmeland, stiga in på Stadshotellet i Karlstad och glänsa. Visa upp hur fruktansvärt stilig man blivit, vilken underbar karriär man har, hur fruktansvärt nöjd man är med livet....

...kanske bäst jag inte åker dit ändå.