I know what boys like, I know what guys want
Jag skulle egentligen skriva någon sorts sammanfattning av englandsresan, men det kommer bli näst intill omöjligt. Först och främst var det något av det intensivaste jag varit med om. Jag och Mikael avverkade två städer, tre uteställen, ett antal pubar och pints med öl på knappt fyra dagar. Såhär i efterhand var det kanske rätt bra att jag gick på smärtstillande under hela resan så jag orkade med allt. Stackars Micke fick ont i sina arma fötter av alla serietidningsbutiker jag tvingade honom att springa runt mellan.
Några spridda tankar:
*Jag är fortfarande, efter alla dessa år, förälskad i Simon Amstell. Numera presenterar han Never Mind the Buzzcocks, en rätt kackig tv-show, men han är fortfarande så underbart fräck, kvick och sexigt rolig så jag får dåndimpen. Dessutom är han homosexuell, såklart. All good men are.
*En ny förälskelse var Charley i engelska Big Brother. Enbart en platonisk sådan, men ändå.
*Hur kan det komma sig att varje skivbutik i england fortfarande tillhandahåller vinylskivor, medan i Sverige är de i stort sett utrotade? Hell, i Sverige är skivbutiker överhuvudtaget utrotningshotade. Det är inte konstigt att jag får tokspel när jag går in på HMV i en förhållandevis obetydlig håla som Brighton och gladeligen handlar på mig varor för över 200 pund. Hade en svensk butik kunnat förse mig med samma utbud så hade jag säkerligen lagt ut sådana pengar här också.
*...För att inte tala om klubbarna. Jag vill bosätta mig på Dynamite Boogaloo i Brighton, med Dolly Rocket som min adoptivmor och Boogaloo Stu som min plastpappa. Och DJ Dynamite Sal som gubben i lådan. Det finns helt enkelt ingenting bättre på denna jorden. De Londonska klubbarna har jag inte riktigt lika bra koll på. Popstarz var som det alltid varit, och WigOut var en kul ny, om än rätt ordinär upplevelse. Men visst, jag blir också som tokig när de spelar Mutyas Song 4 Mutya för femtionde gången på en kväll, men i längden kanske det blir lite trist att uppleva vecka efter vecka. Och Retrobar är lika trevligt gång på gång - någon gång ska jag fria till han som spelar skivor där; jag menar, kan man kombinera Raffaella Carràs Do it, do it again med Waitresses I know what boys like, ja, då är man ett geni i min värld. Och ständigt denna Mutya.
Nu ska jag leva vitt fram till fredagens Nineties. Och sannerligen inte spendera mer pengar på varken skivor eller dvd-boxar. Önska mig lycka till.
Några spridda tankar:
*Jag är fortfarande, efter alla dessa år, förälskad i Simon Amstell. Numera presenterar han Never Mind the Buzzcocks, en rätt kackig tv-show, men han är fortfarande så underbart fräck, kvick och sexigt rolig så jag får dåndimpen. Dessutom är han homosexuell, såklart. All good men are.
*En ny förälskelse var Charley i engelska Big Brother. Enbart en platonisk sådan, men ändå.
*Hur kan det komma sig att varje skivbutik i england fortfarande tillhandahåller vinylskivor, medan i Sverige är de i stort sett utrotade? Hell, i Sverige är skivbutiker överhuvudtaget utrotningshotade. Det är inte konstigt att jag får tokspel när jag går in på HMV i en förhållandevis obetydlig håla som Brighton och gladeligen handlar på mig varor för över 200 pund. Hade en svensk butik kunnat förse mig med samma utbud så hade jag säkerligen lagt ut sådana pengar här också.
*...För att inte tala om klubbarna. Jag vill bosätta mig på Dynamite Boogaloo i Brighton, med Dolly Rocket som min adoptivmor och Boogaloo Stu som min plastpappa. Och DJ Dynamite Sal som gubben i lådan. Det finns helt enkelt ingenting bättre på denna jorden. De Londonska klubbarna har jag inte riktigt lika bra koll på. Popstarz var som det alltid varit, och WigOut var en kul ny, om än rätt ordinär upplevelse. Men visst, jag blir också som tokig när de spelar Mutyas Song 4 Mutya för femtionde gången på en kväll, men i längden kanske det blir lite trist att uppleva vecka efter vecka. Och Retrobar är lika trevligt gång på gång - någon gång ska jag fria till han som spelar skivor där; jag menar, kan man kombinera Raffaella Carràs Do it, do it again med Waitresses I know what boys like, ja, då är man ett geni i min värld. Och ständigt denna Mutya.
Nu ska jag leva vitt fram till fredagens Nineties. Och sannerligen inte spendera mer pengar på varken skivor eller dvd-boxar. Önska mig lycka till.
Kommentarer
Postat av: patrik
låter som om du haft det fint. trots mutya. hehe.
Postat av: Micke
Ja men det var ju Mutya som var vårat soundtrack. Om man inte hörde någon musik i en skivaffär, ja då hörde man Martin just nynna på panic panic panic...
Postat av: Brewster
Snälla, kan någon säga en bättre diskopopsrökare för sommaren än Mutyas nya singel, säg det snarast! Jag behöver något för att få den försvinna ut ur mitt huvud!
Trackback