Give me action and drama
Apropå Bananaramas uppträdande på sommarens pridefestival i Stockholm:
Om man studerar min skivsamling upptäcker man snart att Bananarama upptar en icke oansenlig plats i hyllan. Dessutom älskar jag en hel del av Stock, Aitken and Watermans (hädanefter förkortat S-A-W) popörhängen från 80-talet. Hell, jag skulle kunna sträcka mig så långt att jag säger att de varit med och producerat några av de största singlarna inom den moderna rock.- och popmusikens historia. Never Gonna Give You Up, Better the Devil You Know, You Spin Me Round - Ja, ni fattar. Om dina vänner inte får en plötslig lust att dansa när dessa låtar sätts på en skivspelare nära dig, well they ain't no friends of mine.
Men ändå kan jag inte riktigt förlika mig med 'Nanas karriär post-SAW-samarbetet. Det är inte den anonyma discopopen som de gav ut under senare hälften av åttiotalet som var deras mest minnesvärda bidrag till popvärlden, det är deras två första plattor - Deep Sea Skiving och Bananarama - inspelade tillsammans med producentduon Jolley/Swain som mitt hjärta brinner för. Då deras popdängor fortfarande hade charm, spunk, det. Cheers Then och Wish You were Here får mig fortfarande att gråta inombords. Och icke att förglömma, framför allt hade gruppen Siobhan Fahey, det närmaste en säregen röst de någonsin kommit. Men Siobhan hade större popambitioner än SAW kunde tillfredsställa, hoppade av gruppen, gifte sig med Dave Stewart från Eurythmics, bildade egna projektet Shakespears Sister och blev galen. Ungefär i den ordningen.
Så kommer Siobhan till pridescenen och sjunger Young at Heart, The State I'm In och Cheers Then, ja då kommer jag också vara där, på stört. Utan det känns Bananarama, och Pridefestivalen, högst umbärlig.
Om man studerar min skivsamling upptäcker man snart att Bananarama upptar en icke oansenlig plats i hyllan. Dessutom älskar jag en hel del av Stock, Aitken and Watermans (hädanefter förkortat S-A-W) popörhängen från 80-talet. Hell, jag skulle kunna sträcka mig så långt att jag säger att de varit med och producerat några av de största singlarna inom den moderna rock.- och popmusikens historia. Never Gonna Give You Up, Better the Devil You Know, You Spin Me Round - Ja, ni fattar. Om dina vänner inte får en plötslig lust att dansa när dessa låtar sätts på en skivspelare nära dig, well they ain't no friends of mine.
Men ändå kan jag inte riktigt förlika mig med 'Nanas karriär post-SAW-samarbetet. Det är inte den anonyma discopopen som de gav ut under senare hälften av åttiotalet som var deras mest minnesvärda bidrag till popvärlden, det är deras två första plattor - Deep Sea Skiving och Bananarama - inspelade tillsammans med producentduon Jolley/Swain som mitt hjärta brinner för. Då deras popdängor fortfarande hade charm, spunk, det. Cheers Then och Wish You were Here får mig fortfarande att gråta inombords. Och icke att förglömma, framför allt hade gruppen Siobhan Fahey, det närmaste en säregen röst de någonsin kommit. Men Siobhan hade större popambitioner än SAW kunde tillfredsställa, hoppade av gruppen, gifte sig med Dave Stewart från Eurythmics, bildade egna projektet Shakespears Sister och blev galen. Ungefär i den ordningen.
Så kommer Siobhan till pridescenen och sjunger Young at Heart, The State I'm In och Cheers Then, ja då kommer jag också vara där, på stört. Utan det känns Bananarama, och Pridefestivalen, högst umbärlig.
Kommentarer
Postat av: Annaa M
"Ni fattar"? Nä!
Postat av: Brewster
Nä, man kanske måste vara en flammande homosexuell för att fatta. Eller bara gilla fjollpop. Hursomhelst måste nog den mest idoge popmotståndare erkänna att inom plastpopgenren är nog ändå S-A-W giganter. Tror jag.
Trackback