brewster

Jag ids inte gå och se den nya versionen av John Waters Hairspray. Enbart risken att få se en av mina favoritfilmer massakreras gör att jag håller mig borta. Visst, recensionerna har inte varit dåliga alls, men jag skulle inte vilja se Michelle Pfeiffer, John Travolta och what's-her-name försöka sig på de roller som legendarerna Debbie Harry, Divine och Ricki Lake spelade i ursprungsfilmen. Och, precis som alla andra, kan jag inte alls förstå varför rollen som Edna Turnblad (spelad av Divine första vändan) spelas av en man! Travolta dessutom!

Under min gymnasietid fanns en kort men lycklig period då jag såg Hairspray en gång per dag. Jag överdriver inte. Jag hade den på ett gammalt videoband, ty detta var på den tiden då begreppet DVD inte fanns i var man mun. Idag tar jag fram filmen då och då och tittar. Ikväll sänds filmen på SVT, då kommer jag sitta bänkad igen. Det hoppas jag ni också kommer att göra.



Innan filmen börjar kommer jag lyssna vidare på St. Vincents nya skiva Marry Me. Den damp ner i brevlådan häromveckan och jag har inte kunnat ta ut den ur skivspelaren sedan dess. För det är så här jag egentligen ville att Kate Bushs combackplatta skulle låta. Eller Bat for Lashes debut för den delen. Det är vackert, skevt och skruvat, änglakörer och yviga gitarrer om vartannat och fullständigt omöjligt för mig att sluta lyssna till.  Kvällens musik- och filmintag är således spikat.