Bitter Mommie, New York
Både Mommie's at the hairdresser's och Bitter and Twisted var okej. En duo dysfunktionella filmfamiljer, alltså.
Den förstnämnda var vacker att se på och i filmen återkom Françoise Hardys underbara La maison òu j'ai grandi flera gånger, men det fattades något. Perspektiv på familjens barn i all 'ära, men jag skulle velat haft mer fokus på föräldrarna och någon form av insikt i deras handlande.
Också i australiensiska B&T hade jag hellre sett mer av mamman, suveränt spelad av Noni Hazlehurst, den långt intressantaste karaktären i filmen. Ändå en bra debut av unge regissören Christopher Weekes. Någon sorts Mike Leigh light.
...men höjdpunkten på festivalen hittills måste ändå vara Charlie Kaufmans Synecdoche New York. det är svårt att ge filmen en rättvis beskrivning, men under de två timmar jag satt inne på Draken gick jag från lätt besvikelse i början, till förvåning i mitten till fullständig förundran någonstans i slutet. Under de sista minutrarna köpte jag allt som skett på bioduken rakt av, och jag har knappt tänkt på någonting annat än filmen sedan jag gick ur salongen. Skulle jag klaga över någonting så var det väl att det var på tok för lite av Jennifer Jason Leigh i filmen. Se den- den får vanlig biodistribution den 6:e februari. Men förvänta er inte något lika bitterljuvt som Eternal sunshine of the spotless mind. Ah, bliss!
Den förstnämnda var vacker att se på och i filmen återkom Françoise Hardys underbara La maison òu j'ai grandi flera gånger, men det fattades något. Perspektiv på familjens barn i all 'ära, men jag skulle velat haft mer fokus på föräldrarna och någon form av insikt i deras handlande.
Också i australiensiska B&T hade jag hellre sett mer av mamman, suveränt spelad av Noni Hazlehurst, den långt intressantaste karaktären i filmen. Ändå en bra debut av unge regissören Christopher Weekes. Någon sorts Mike Leigh light.
...men höjdpunkten på festivalen hittills måste ändå vara Charlie Kaufmans Synecdoche New York. det är svårt att ge filmen en rättvis beskrivning, men under de två timmar jag satt inne på Draken gick jag från lätt besvikelse i början, till förvåning i mitten till fullständig förundran någonstans i slutet. Under de sista minutrarna köpte jag allt som skett på bioduken rakt av, och jag har knappt tänkt på någonting annat än filmen sedan jag gick ur salongen. Skulle jag klaga över någonting så var det väl att det var på tok för lite av Jennifer Jason Leigh i filmen. Se den- den får vanlig biodistribution den 6:e februari. Men förvänta er inte något lika bitterljuvt som Eternal sunshine of the spotless mind. Ah, bliss!
Kommentarer
Trackback