I might as well rain until September
Nu har jag fått nog, nu drar Micke och jag till metropolen i väst. Brighton, that is. Om jag får min vilja igenom så blir det minst ett besök på något internetcafé någonstans. Då ska jag skriva om Brighton beach. Och om mina shoppingfynd.. Och om Dolly Rocket. Och om allt går åt pipan och hela resan regnar bort så har jag nog en hel del frustration att skriva av mig om hur jag och Micke har blivit ovänner. Igen.
Vi kanske ses på någon sommarklubb någonstans.
Vi kanske ses på någon sommarklubb någonstans.
Going to a go-go
Rufus var naturligtvis underbar igår. Det var sjätte gången jag såg honom, men eftersom det skett med så pass jämna mellanrum blir det aldrig upprepningar. Någon gång spelar han helakustiskt, någon gång med fullt band, en annan gång gör han gemensam konsert med syrran Martha. Och han har alltid, alltid, något nytt och överraskande i bakfickan för oss i publiken.
Det kanske är lite för tidigt att sia någonting om just hur den här spelningen kommer stå sig i framtiden, men den ligger definitivt på topp tre Rufus-upplevelser hittills. Rufus sjöng som vanligt som en gud, bandet var tajt. Tror Rufus uppskattade spelningen lika mycket som publiken i och med att det dröjde till halv tolv- tolv innan de sista tonerna klingade ut och Rufus tog farväl av scenen.
Min personliga höjdpunkt var de tre Judy Garland-låtarna som framfördes, Get Happy i full 40-talsmundering med Rufus i hatt, dräkt, nätstrumpbyxor och diamantsmycken, och ett smokingförsett band som dansare fick mig golvad. Det var också trevligt att höra Coumplainte de la Butte igen- hade nästan glömt bort den pärlan.
Ska man leta aber så finns det ett par- jag tyckte det var tråkigt att han körde så pass mycket från senaste skivan. Vissa låtar är ju fantastiska (Between My Legs, Release the Stars, Going to a town), andra växte betänkligt live (Leaving for Paris no 2, Sancoussi) medan en del känns direkt överflödiga (Do I disappoint you, Tiergarden och framför allt unkna Tulsa). Jag saknade doaflickorna, men både Martha Wainwright och Joan Wasser har väl egna karriärer att vårda nuförtiden. Och lokalen? Så svettiga som jag var när jag steg ut från Trägår'n har jag nog inte varit sedan någon Slickkväll förra sommaren.
Tomas och jag gick efteråt till Gossip och ölade, pratade om Bögjävlar och bögstereotyper. Innan spelningen stod vi med varsitt glas rött på Trägår'ns uteservering och bockade av alla Göteborgs indiebögar som anlände, ofta två-tre i flock. Och alla de vanliga misstänkta var där. Och jag kände att jag helt plötsligt inte vill göra det förväntade, inte vill följa normen, inte vill vara en indiebögstereotyp i mängden. Så nu har jag rakat av mig skägget och inhandlat Linda Bengtzing-plattor. Allt för att visa lite vänstersida.
Det kanske är lite för tidigt att sia någonting om just hur den här spelningen kommer stå sig i framtiden, men den ligger definitivt på topp tre Rufus-upplevelser hittills. Rufus sjöng som vanligt som en gud, bandet var tajt. Tror Rufus uppskattade spelningen lika mycket som publiken i och med att det dröjde till halv tolv- tolv innan de sista tonerna klingade ut och Rufus tog farväl av scenen.
Min personliga höjdpunkt var de tre Judy Garland-låtarna som framfördes, Get Happy i full 40-talsmundering med Rufus i hatt, dräkt, nätstrumpbyxor och diamantsmycken, och ett smokingförsett band som dansare fick mig golvad. Det var också trevligt att höra Coumplainte de la Butte igen- hade nästan glömt bort den pärlan.
Ska man leta aber så finns det ett par- jag tyckte det var tråkigt att han körde så pass mycket från senaste skivan. Vissa låtar är ju fantastiska (Between My Legs, Release the Stars, Going to a town), andra växte betänkligt live (Leaving for Paris no 2, Sancoussi) medan en del känns direkt överflödiga (Do I disappoint you, Tiergarden och framför allt unkna Tulsa). Jag saknade doaflickorna, men både Martha Wainwright och Joan Wasser har väl egna karriärer att vårda nuförtiden. Och lokalen? Så svettiga som jag var när jag steg ut från Trägår'n har jag nog inte varit sedan någon Slickkväll förra sommaren.
Tomas och jag gick efteråt till Gossip och ölade, pratade om Bögjävlar och bögstereotyper. Innan spelningen stod vi med varsitt glas rött på Trägår'ns uteservering och bockade av alla Göteborgs indiebögar som anlände, ofta två-tre i flock. Och alla de vanliga misstänkta var där. Och jag kände att jag helt plötsligt inte vill göra det förväntade, inte vill följa normen, inte vill vara en indiebögstereotyp i mängden. Så nu har jag rakat av mig skägget och inhandlat Linda Bengtzing-plattor. Allt för att visa lite vänstersida.
Finite = Alright
Ett halvår har gått och jag har blivit av med mitt guldmedlemskap på Qruiser. Min okände välgörare ansåg tydligen inte att jag gjort mig förtjänt av ett förnyande. Bummer! Jag har väl varit alldeles för dålig på att skicka små blommor och hjärtan till my fellow qruisers. Jag har inte valt att visa mitt stjärntecken på min presentationssida. Inte heller har jag uppskattat att jag slipper köa. Jag har helt enkelt varit en usel guldmedlem. Fy skäms, man får hoppas att ingen dum person lägger sina pengar på en otacksam och oförståndig jävel som jag igen.
Istället surfar jag runt på Facebook. Behöver jag egentligen ett nytt community med tanke på alla timmar jag tillbringar på qruisern? Nja. Mycket är sig likt. Här kan man också skicka små presenter till de andra communitymedlemmarna. (Eller som jag gör, strunta i att skicka presenter) Jag har faktiskt inte riktigt förstått vad jag ska göra på facebook överhuvudtaget. Jag surfar mest runt mellan andra medlemmar och kollar in deras vänner. Det är nog den stora fördelen, här kan man se personers bekantskapskretsar på communityn, och bara klicka sig runt från den ena vännen till nästa och hans/hennes polare. Fascinerande. Nätverkskartor på internet! Jag spinner, kastar mig från den ena kompissidan till den andra. Hittar ibland vänskapskretsar som jag önskar vore mina, folk som ser trevliga ut. Ibland hamnar man hos vännerna som gud glömde. Annars är folks vänner som folk är mest, men aldrig helt ointressanta för en fluktare som jag.
Istället surfar jag runt på Facebook. Behöver jag egentligen ett nytt community med tanke på alla timmar jag tillbringar på qruisern? Nja. Mycket är sig likt. Här kan man också skicka små presenter till de andra communitymedlemmarna. (Eller som jag gör, strunta i att skicka presenter) Jag har faktiskt inte riktigt förstått vad jag ska göra på facebook överhuvudtaget. Jag surfar mest runt mellan andra medlemmar och kollar in deras vänner. Det är nog den stora fördelen, här kan man se personers bekantskapskretsar på communityn, och bara klicka sig runt från den ena vännen till nästa och hans/hennes polare. Fascinerande. Nätverkskartor på internet! Jag spinner, kastar mig från den ena kompissidan till den andra. Hittar ibland vänskapskretsar som jag önskar vore mina, folk som ser trevliga ut. Ibland hamnar man hos vännerna som gud glömde. Annars är folks vänner som folk är mest, men aldrig helt ointressanta för en fluktare som jag.
Home, home again
Nu sitter jag då här och internetar från Majorna. Ja, det fungerar här också, både datorn och ryggen. Jag överlevde flytten- eller snarare var det väl min rygg som överlevde, men bara knappt. Än så länge, skall sägas. Kanske det är dumt att ta ut någonting i förskott, det ser fortfarande ut som ett smärre slagfält här inne, och det återstår o så många lådor att plocka upp. Plus den förhatliga flyttstädningen i Kortedala.
Så här i efterhand ångrar jag att jag inte målade i hela lägenheten. Tapetserararbetet kanske inte riktigt var lämpligt för en novis som jag- det finns synbara skavanker både här och där. Valet av färger var väl kanske inte klockrent heller; köket blev för mörkt och sovrummet ter sig mer grönt än blått i min ögon. Men måla kan jag tänka mig att göra igen! Alla gånger! Vill någon ha hjälp med något som skall renoveras ställer jag upp. Så länge det inte innefattar tapetklister och våder.
Så här i efterhand ångrar jag att jag inte målade i hela lägenheten. Tapetserararbetet kanske inte riktigt var lämpligt för en novis som jag- det finns synbara skavanker både här och där. Valet av färger var väl kanske inte klockrent heller; köket blev för mörkt och sovrummet ter sig mer grönt än blått i min ögon. Men måla kan jag tänka mig att göra igen! Alla gånger! Vill någon ha hjälp med något som skall renoveras ställer jag upp. Så länge det inte innefattar tapetklister och våder.
You better work!
Imorgon börjar det på riktigt- min värld har nu varit lugnt semestrig i ett par dagar med enbart lite plockande i någon kartong här och någon papperskasse där, men kommer strax att förändras till ett kaos av tapetklister, spännpapper och frustrerade familjemedlemmar. Blod, svett och tårar med andra ord. Så om du ser mig irra runt i majorna de närmsta dagarna med något glasartat i blicken, var varsam med mig.
Helst av allt skulle jag ju bara vilja tillbringa sommarkvällarna med att dricka vin, prata pop, lata mig och se på på dåliga repriseringar. Så som det alltid har varit. Så som det SKA vara. Men det kommer kanske finnas tid till det livet också så småningom.
Helst av allt skulle jag ju bara vilja tillbringa sommarkvällarna med att dricka vin, prata pop, lata mig och se på på dåliga repriseringar. Så som det alltid har varit. Så som det SKA vara. Men det kommer kanske finnas tid till det livet också så småningom.
Moving stranger, does it really matter?
Anna berättade att hon häromdagen suttit på sitt jobbfika och dragit flyttanekdoter, och alla i sällskapet hade delgett sina värsta flyttminnen. Jag kan bara anta att alla hade broderat ut sina historier vitt och brett. Anna berättade om min senaste flytt för två år sedan, och den hade tydligen blivit utsedd till den absolut värsta historien av alla som berättades. Jag vet inte om jag ska känna mig stolt eller inte; helst av allt vill jag inte ens tänka mer på den.
Jag och Sissi började flytta ur min nuvarande lägenhet i lördags. En höggravid kvinna och en smått invalidiserad och självömkande man kanske inte det idealiska flyttparet, men vi var ambitiösa, glada och gjorde det bästa vi kunde trots att ingen av oss egentligen kunde bära någonting. Vi plockade in det absolut finaste och mest nödvändiga jag äger in i Sissis bil- mina vinylskivor, min Joan Crawford-samling, mina tintinfiguriner och min barbapapa-tvålpump och begav oss mot Majorna, trodde vi. Tyvärr hamnade vi i Angered.
Vi kom till majorna tillslut, men då gav vi upp och satte oss mitt i flyttkaoset och åt kinamat istället. Tintin och Haddock är iallafall på plats. Nästa gång Anna och hennes kollegor diskuterar misslyckade flyttar kommer nog Brewsters anno 2007 ligga i topp.
Jag och Sissi började flytta ur min nuvarande lägenhet i lördags. En höggravid kvinna och en smått invalidiserad och självömkande man kanske inte det idealiska flyttparet, men vi var ambitiösa, glada och gjorde det bästa vi kunde trots att ingen av oss egentligen kunde bära någonting. Vi plockade in det absolut finaste och mest nödvändiga jag äger in i Sissis bil- mina vinylskivor, min Joan Crawford-samling, mina tintinfiguriner och min barbapapa-tvålpump och begav oss mot Majorna, trodde vi. Tyvärr hamnade vi i Angered.
Vi kom till majorna tillslut, men då gav vi upp och satte oss mitt i flyttkaoset och åt kinamat istället. Tintin och Haddock är iallafall på plats. Nästa gång Anna och hennes kollegor diskuterar misslyckade flyttar kommer nog Brewsters anno 2007 ligga i topp.
I'd be so proud if you turned Nellie
Jag känner mig som värsta Jimmy Stewart i Rear Window. Jag ligger invalidiserad i min lägenhet medan livet fortsätter att pågå i världen därutanför. Men istället för att, likt Jimmy Stewart, spionera med kikare på mina grannar använder jag Qruiser för att kontrollera omvärlden. Problemet är väl bara att de flesta andra pojkar är ute och badar eller ölar med varandra- inte mycket att spana på just nu på Qruiser, med andra ord.
Men, jag har hittat min första elev på Qruiser. Och eftersom min gaydar inte är helt ur funktion så var det en rätt väntad upptäckt. Jag trodde inte att det skulle ske så snabbt bara... Och han kallar sig själv för heterosexuell i sin presentation. Aw, how cute!
Men, jag har hittat min första elev på Qruiser. Och eftersom min gaydar inte är helt ur funktion så var det en rätt väntad upptäckt. Jag trodde inte att det skulle ske så snabbt bara... Och han kallar sig själv för heterosexuell i sin presentation. Aw, how cute!
Accidents will happen
På fredagens löprunda hann jag med drygt en kilometers jogging innan det small till i ryggen, jag tog några stapplande steg framåt och jag segnade ner på marken. Smärtan! Smärtan! I ryggslutet stack det till så oerhört, och när jag försökte resa mig upp blev det mångdubbelt värre.
Jag är inte van vid att ha ont. Visst, jag har brytit både handen och nyckelbenet i unga år, men detta var värre än någonting jag känt tidigare. Jag förökte resa mig gång på gpng, men efter fyra, fem lönlösa försök gav jag upp. Kanske det skulle gå över. Allt ont brukar väl göra det? Så jag låg kvar.... och låg kvar, och låg. En hundralapp dök upp från ingenstans, kom blåsande mot mig och lade sig ett par retfulla meter bort. Jag försökte sträcka mig mot den, men kunde inte... riktigt... nå den. Var det jag som inbillade mig, eller låg sedeln där och hånskrattade åt mig?
Till slut kom ett ungt par med barnvagn fram, frågade om hur det var med mig och försökte hjälpa mig upp, utan att lyckas. En ambulans ringdes, jag lades upp på bår, folk omkring stirrade (drama!) och jag kördes in till Mölndals Sjukhus. Jag kände mig extremt fånig eftersom jag inbillade mig att det inte var mågon fara med mig, smärtan skulle ju gå över när som helst. Varje gång jag försökte vrida mig blev jag dock plågsamt medveten om att allt det onda satt kvar i kroppen.
Väl inkörd på akuten fick jag ligga på min brits och vänta i korridoren. I timmar, såklart. Rå realism a la Cityakuten, beblandat med sexig glamour a la Grey's Anatomy, eftersom doktor som sedemera undersökte mig var en het hunk. Jag vet inte om jag skulle känna mig mer bekväm med en jovialisk, medelålders kvinna, än en ung, het karl, men jag vet inte när jag hade en mans händer innanför min t-shirt och mina shorts senast, så jag ska inte klaga. Doktorn konstaterade att jag hade i bästa fall råkat ut förkraftig ryggskott, i värsta fall diskbråck. Han gav mig smärtstillande och droger en masse innan han hjälpte mig på fötter och glatt skickade hem mig med nattspårvagnen. Och jag överlevde hela vägen hem, även om det måste tagit mig en halvtimme att rätt groggy ledas ut ur sjukhuset. Jag kunde iallafall kissa i toaletthandfatet dessförinnan.
Så nu ligger jag hemma, invaliserad och ömklig. Jag äter glass, knaprar smärtstillande och sitter på balkongen och tittar på alla unga, friska, vackra, glada människor som går därutanför. Och här sitter jag, ensam och svettig- Jag behöver en personlig assistent, men alla har typ åkt och badat. Damn you!
Vad som hände med hundralappen? En tjej i femårsåldern plockade glatt upp den och skuttade vidare. Visst, hon förtjänade den säkert bättre än jag, men jag hade kunnat behöva litet plåster på såren just nu.
Don't want to be part of your world
Alla prov är rättade, betygen är satta, kuverten omsorgsfullt igenklistrade. Nu återstår bara brännbollsmatch i Slottsskogen, en snabbt avklarad avslutning, och en veckas "fortbildning", vilket mest innebär att vi ska städa våra skrivbord på lärarrummen och lära oss ordbehandla i Word - högre än så brukar ribban aldrig läggas. Ovch sedan är terminen slut, hallelujah.
Och så, icke att förglömma, den årliga avslutningsfesten. Då ska det supas, ätas, samtalas och knytas djupare band lärarkollegiet emellan. De två tidigare år jag jobbat på min arbetsplats har jag helt bojkottat festen. Jag är så dålig på samkväm. Jag orkar inte. Det har krockat med America's Next Top Model. Men i år hade jag faktiskt funderingar på att gå, av ren nyfikenhet på vad som egentligen skedde under dessa fester- ända till jag fick veta att det har det börjat planeras för en alternativ jobbfest. En utbrytargrupp har startats, som jobbar i det tysta med sin egna fest. För gud förbjude att någon annan skulle få reda på vad som sker i lönndom. Och på något underligt sätt har jag hamnat mitt i denna utbrytargrupp.
Jag tänker tillbaka på gymnasiet, då jag och min umgängeskrets hade en alternativ bal i protest till det uppblåsta och, framför allt, svindyra arrangemanget som min gymnasieskola arrangerade på Karlstads stadshotell. Så här i efterhand kan jag inte riktigt minnas om syftet var att protestera, spara pengar, eller bara vara udda och alternativa. Men kul hade vi, om vi nu var femton, eller mer, eller mindre, på festen.
Funderar varför jag alltid dras till utbrytargrupper. Eller kanske har det alltid varit så att det är de motsträviga som dragits till mig.Och om det där med att alltid visa vänstersida verkligen kommer försvinna med åldern eller om det är något som kommer hänga i till döddagar.
Och så, icke att förglömma, den årliga avslutningsfesten. Då ska det supas, ätas, samtalas och knytas djupare band lärarkollegiet emellan. De två tidigare år jag jobbat på min arbetsplats har jag helt bojkottat festen. Jag är så dålig på samkväm. Jag orkar inte. Det har krockat med America's Next Top Model. Men i år hade jag faktiskt funderingar på att gå, av ren nyfikenhet på vad som egentligen skedde under dessa fester- ända till jag fick veta att det har det börjat planeras för en alternativ jobbfest. En utbrytargrupp har startats, som jobbar i det tysta med sin egna fest. För gud förbjude att någon annan skulle få reda på vad som sker i lönndom. Och på något underligt sätt har jag hamnat mitt i denna utbrytargrupp.
Jag tänker tillbaka på gymnasiet, då jag och min umgängeskrets hade en alternativ bal i protest till det uppblåsta och, framför allt, svindyra arrangemanget som min gymnasieskola arrangerade på Karlstads stadshotell. Så här i efterhand kan jag inte riktigt minnas om syftet var att protestera, spara pengar, eller bara vara udda och alternativa. Men kul hade vi, om vi nu var femton, eller mer, eller mindre, på festen.
Funderar varför jag alltid dras till utbrytargrupper. Eller kanske har det alltid varit så att det är de motsträviga som dragits till mig.Och om det där med att alltid visa vänstersida verkligen kommer försvinna med åldern eller om det är något som kommer hänga i till döddagar.
Hello Goodbye
Två farväl och ett välkommen präglar juni månads första helg.
Det var ett tveksamt välkomnande av Göteborgs HBT-festival. Initiativet är helt klart behövligt- pridefriande i all ära, men jag är glad att denna festival fokuserar på kultur hand i hand med fest. Gaykulturen i Göteborg är väl inte precis vida känd. Min tveksamhet beror mest på min lättja. Jag har ingen koll på vilka aktiviteter jag missade. För det enda arrangemanget jag kom iväg på var Röhsskas fotoutställning "Min bästa Bög", inte mycket att se var det heller. Det blöev mest ett "jaha". Jag hade egentligen gått till Röhsska för att höra Roger föreläsa om nya boken Bögjävlar. Men sega som jag och Tomas var kom vi dit på tok för sent. Kanske blir det mer nästa år. Både mer festival i stort, men mest mer festivalbesök för mig...
Det var ett tårdrypande farväl till gs2h.i lördags. Kanske är det bara ett tillfälligt avsked, kanske är Göteborgs överlägset bästa bögklubb nu ett minne blott. Natten bjöd på Best Of-tema, och i det innefattades sedvanlig tokdans, näckande, och de där ekivoka konstverken som jag och Tomas tecknade i vintras fanns numera upphängda på Respekts herrtoalett för allmän beskådan. Det enda som fattades var väl egentligen Lena Ph?
Och nu återstår det sista farvälet- till familjen Fisher och Six Feet Under. jag vet inte riktigt hur jag kommer överleva framtida söndagar; serien har fungerande som ett tryckförband på min blödande söndagsågren. Det finns egentligen bara en sak som kan trösta mig nu när Ruth Fisher försvinner ur teverutan: dvd-boxarna.
Tickets, money, passport! Tickets, money, passport!
Brighton, Brighton, Brighton.
Det är bara en dryg månad kvar tills jag och Micke beger oss i väg på en ny englandsresa, det är läskigt lite tid. Så många saker som ska hända innan dess- jag ska ta mitt pick och pack och flytta till Majorna, och Micke kommer återigen befinna sig på Söder. Och idag var det dags att skaffa nytt pass. Det var länge, länge sedan sist. Så länge så att det känns som om en epok går i graven. På den stundande Brightonresan kommer jag inte längre resa som den unga, slanka, släthyade, nittonårige ynglingen med snedlugg jag var då det förra passet togs. Jag är numera, enligt mitt pass, en lätt plufsig, orakad, trettioårig man med grånande tinningar. På en enda dag har jag åldrats över tio år. Inte för att jag trivs sämre med min nya självbild egentligen, det är bara att det blev en sådan plötslig omställning.
Jag tror faktiskt att mitt nya jag kommer trivas precis lika bra i England som han den där gamla. Även om det kommer kännas smått underligt att inte ha honom med mig längre.
Det är bara en dryg månad kvar tills jag och Micke beger oss i väg på en ny englandsresa, det är läskigt lite tid. Så många saker som ska hända innan dess- jag ska ta mitt pick och pack och flytta till Majorna, och Micke kommer återigen befinna sig på Söder. Och idag var det dags att skaffa nytt pass. Det var länge, länge sedan sist. Så länge så att det känns som om en epok går i graven. På den stundande Brightonresan kommer jag inte längre resa som den unga, slanka, släthyade, nittonårige ynglingen med snedlugg jag var då det förra passet togs. Jag är numera, enligt mitt pass, en lätt plufsig, orakad, trettioårig man med grånande tinningar. På en enda dag har jag åldrats över tio år. Inte för att jag trivs sämre med min nya självbild egentligen, det är bara att det blev en sådan plötslig omställning.
Jag tror faktiskt att mitt nya jag kommer trivas precis lika bra i England som han den där gamla. Även om det kommer kännas smått underligt att inte ha honom med mig längre.
Pornography
Att betala dubbla hyror i två månader påverkar min ekonomi negativt., det är ingen överdrift. Jag jagar göteborgs gator runt i jakt på gratisnöjen, eller iallafall aktiviteter som är nästintill gratis. I helgen var det Textival - Göteborgs alternativa bokmässa. Jag betalade tjugo kronor i inträde och fick mingla med, om inte Göteborgs kulturelit, så en hel del unga, vänsterchica ungdomar. Och inte köpte jag någonting heller, mycket mer prisvärt nöje än så får man sig inte ofta.
Jag förvillade mig in på ett seminarium rörande en nyutkommen seriebok- Liv Strömqvists Drift- som är den första i en planerad serie med feministisk erotik i seriform. Författarinnan själv var inte där, men väl tecknaren och förläggaren. Samtalet var rätt intressant, det behandlade inte bara bokseriens feministiska manifest, utan också mödan att som nybliven förläggare och oerfaren tecknare försöka få ut sin första bok. Det sistnämnda var nog det jag själv fick ut mest av, det kändes som om författarinnan själv skulle varit närvarande och förklarat tanken med boken.
Jag bläddrade lite i boken i mässhallen, och trots att boken hade ett kvinnligt perspektiv- det var mannen som objektifierades istället för kvinnan- och jag diggar serier fann jag inte serierutorna det minsta upphetsande. Det funkar nog inte för mig. Någonstans inom mig har jag en känsla av att man måste vara serietidningsnörd i en Kevin Smith-film för att uppskatta serieerotik till fullo. Och ska det inte vara mer underground och tabu än såhär? Men grabbarna på seminariet förklarade att boken under de första veckorna sedan utgivningen sålt mer än vad de vågat hoppats på, så ge dem ett par år och några andra publikationer så kanske serieporrsvågen är här.
Jag förvillade mig in på ett seminarium rörande en nyutkommen seriebok- Liv Strömqvists Drift- som är den första i en planerad serie med feministisk erotik i seriform. Författarinnan själv var inte där, men väl tecknaren och förläggaren. Samtalet var rätt intressant, det behandlade inte bara bokseriens feministiska manifest, utan också mödan att som nybliven förläggare och oerfaren tecknare försöka få ut sin första bok. Det sistnämnda var nog det jag själv fick ut mest av, det kändes som om författarinnan själv skulle varit närvarande och förklarat tanken med boken.
Jag bläddrade lite i boken i mässhallen, och trots att boken hade ett kvinnligt perspektiv- det var mannen som objektifierades istället för kvinnan- och jag diggar serier fann jag inte serierutorna det minsta upphetsande. Det funkar nog inte för mig. Någonstans inom mig har jag en känsla av att man måste vara serietidningsnörd i en Kevin Smith-film för att uppskatta serieerotik till fullo. Och ska det inte vara mer underground och tabu än såhär? Men grabbarna på seminariet förklarade att boken under de första veckorna sedan utgivningen sålt mer än vad de vågat hoppats på, så ge dem ett par år och några andra publikationer så kanske serieporrsvågen är här.
They say I'm crazy- I really don't care
Kristoffer hänger på, det vet jag, men jag vill ha bredare konkurrens. Midnattsloppet, någon?
Oh, quand donc pour moi brillera le soleil?
Nicklas ser fransk film och blir sugen på parisare. Jag ser fransk film och blir inspirerad till att inreda min lägenhet.
Jag vill bo som Françoise Dorleac och Catherine Deneuve i Les Demoiselles de Rochefort. Jag vill ha en pastellig lägenhet i vitt, rosa och guld. Visst, marmorn kan bli svårt att fixa, men Engelska Tapetmagasinet kan nog fixa allt det andra.
Sedan tror jag den där dansante franske sjömannen kommer uppenbara sig som ett brev på posten.
Jag vill bo som Françoise Dorleac och Catherine Deneuve i Les Demoiselles de Rochefort. Jag vill ha en pastellig lägenhet i vitt, rosa och guld. Visst, marmorn kan bli svårt att fixa, men Engelska Tapetmagasinet kan nog fixa allt det andra.
Sedan tror jag den där dansante franske sjömannen kommer uppenbara sig som ett brev på posten.
A Sound that could kill someone from a distance
I fredags ösregnade det i Göteborg igen, som det har en tendens att göra. Jag och Johanna befann oss i Majorna, så vi passade på att använda min andra lägenhet (bara lyxen att ha två lägenheter!) som tillflyktsort. Det är rätt öde därinne- det finns inte mycket att göra än så länge, förutom att sitta på golvet, äta glass och titta igenom en gammal GP som jag har råkat glömma kvar där.
Mellan mitt och Johannas ganska sporadiska snackande trummade renet mot fönsterrutan i vanlig ordning, men vi hörde också andra ljud. Mindre trevliga ljud. Någon av mina grannar spelade knappt nämnvärd musik, väldigt högt, så att basgången nästan överröstade oss. Låten heter Glassigt. Jag vet inte mer om vare sig låten eller vem som sjunger, men jag vet att den är vedervärdig. Hemsk. Och att någon som bor i nära anslutning till mig i Majorna kommer spela sådan musik, säkerligen rätt ofta.
Annars har mina nuvarande Kortedalagrannar varit rätt skonsamma mot mina öron- visst, jag har den förhatliga barnfamiljen mitt emot vars ungjävlar verkar ta kål på varandra vildsint varje lördagmorgon. Jag brukar ändå vara rätt bra att överrösta dem med min popindietrashdisco. Men musikaliskt har vi en av mina grannar som alltid verkar ha de mest musikaliskt fulländade fester- Pipettes, The Jam, Smiths- ja, till och med LeSports Tell No-one about Tonight. Jag vill komma, om inte för att festerna är kul, så för att kolla in skivsamlingen. Och visst, det är inte kul att ligga sömnlös, men jag ligger hellre sömnlös till bra musik än till Glassigt.
Å andra sidan, vem vet vad Glassigt-människan kommer säga när jag spelar The Dreaming på högsta volym?
Mellan mitt och Johannas ganska sporadiska snackande trummade renet mot fönsterrutan i vanlig ordning, men vi hörde också andra ljud. Mindre trevliga ljud. Någon av mina grannar spelade knappt nämnvärd musik, väldigt högt, så att basgången nästan överröstade oss. Låten heter Glassigt. Jag vet inte mer om vare sig låten eller vem som sjunger, men jag vet att den är vedervärdig. Hemsk. Och att någon som bor i nära anslutning till mig i Majorna kommer spela sådan musik, säkerligen rätt ofta.
Annars har mina nuvarande Kortedalagrannar varit rätt skonsamma mot mina öron- visst, jag har den förhatliga barnfamiljen mitt emot vars ungjävlar verkar ta kål på varandra vildsint varje lördagmorgon. Jag brukar ändå vara rätt bra att överrösta dem med min popindietrashdisco. Men musikaliskt har vi en av mina grannar som alltid verkar ha de mest musikaliskt fulländade fester- Pipettes, The Jam, Smiths- ja, till och med LeSports Tell No-one about Tonight. Jag vill komma, om inte för att festerna är kul, så för att kolla in skivsamlingen. Och visst, det är inte kul att ligga sömnlös, men jag ligger hellre sömnlös till bra musik än till Glassigt.
Å andra sidan, vem vet vad Glassigt-människan kommer säga när jag spelar The Dreaming på högsta volym?
Let's spend the night together
Yey! Gs2h har sin sista klubb innan sommaruppehållet i juni, och gaffamannen ska spela lajv. Ska jag vara ärlig har jag aldrig hört gaffamannens musik, vet än mindre vem han är, men det känns ändå som om jag ser fram just emot hans lajvset mest av allt den kvällen. Såhär ligger det till:
Mitt andra nick på gamla bögsajten Sylvester var nämligen just "gaffaman". Mitt första nick var "misantropen", men jag drog till mig alldeles för många kvasideprimerade tonåringar för mitt eget bästa (hey, jag var också nitton) så jag bestämde mig för att byta. Jag kan inte säga att jag är mer stolt över det andra, men det fick hänga med ett par år. Det blev gaffaman, förleden hämtades från Kate Bushs Suspended in Gaffa, och efterleden skulle på något sätt låta påskina att jag förvandlats från pojke till man. Boy, was I wrong!
Sedan skaffade jag en hotmailadress i namnet gaffaman, bytte så småningom både nick och bögcommunity, och tänkte väl inte mer på just det förrän det började dimpa ner underliga mail i hotmailinkorgen. De behandlade turneplaner, förslag på flyers och jag fick intrycket att jag inte riktigt var den förväntade mottagaren. Och således upptäckte jag den andre gaffamannen. Artisten. Dumt nog har jag aldrig kommit mig för att lyssna på hans musik- jag har fått intrycket av att det ska vara rätt omelodiös elektronika, inte riktigt min grej- men det känns ändå på tiden att vi två möts.
Hey, gaffaman, det är du och jag den andra juni! På Respekt!
Mitt andra nick på gamla bögsajten Sylvester var nämligen just "gaffaman". Mitt första nick var "misantropen", men jag drog till mig alldeles för många kvasideprimerade tonåringar för mitt eget bästa (hey, jag var också nitton) så jag bestämde mig för att byta. Jag kan inte säga att jag är mer stolt över det andra, men det fick hänga med ett par år. Det blev gaffaman, förleden hämtades från Kate Bushs Suspended in Gaffa, och efterleden skulle på något sätt låta påskina att jag förvandlats från pojke till man. Boy, was I wrong!
Sedan skaffade jag en hotmailadress i namnet gaffaman, bytte så småningom både nick och bögcommunity, och tänkte väl inte mer på just det förrän det började dimpa ner underliga mail i hotmailinkorgen. De behandlade turneplaner, förslag på flyers och jag fick intrycket att jag inte riktigt var den förväntade mottagaren. Och således upptäckte jag den andre gaffamannen. Artisten. Dumt nog har jag aldrig kommit mig för att lyssna på hans musik- jag har fått intrycket av att det ska vara rätt omelodiös elektronika, inte riktigt min grej- men det känns ändå på tiden att vi två möts.
Hey, gaffaman, det är du och jag den andra juni! På Respekt!
I know it's over
Jag kanske inte kom, sprang och segrade, men jag slog iallafall Lotta Engberg.
Halvmaraton var en helt ny upplevelse. Solen strålade över mig och mina bröder när vi ställde upp oss vid Slottsskogsvallen på lördagseftermiddagen. Tidningarna skulle säkerligen kalla det folkfest, jag tycker det mest är jobbigt när fan och hans moster ska trängas på små ytor. Påfallande ofta finns det många barnvagnar på samma trånga ytor. Och igår, vart man än vände sig, trängdes det män i femtioårsåldern med tajts. Några kvinnor i tajts också, vilket är nästan lika illa. Jag kände mig inte riktigt hemma, men anpassade mitt beteende till kluingan runtom mig. Jag stod och joggade på stället, spottade på lyktstolpar och stretchade mot staket, precis som alla andra gjorde. Jag lär mig fort, och igår, för en enda dag, skulle jag uppföra mig som en riktig långdistanslöpare.
Startskottet gick, folk började springa, annat folk vid sidan av klappade händerna. Jag joggade lugnt genom Slottsskogen, tittade på pingvinerna, kollade runt lite i mina framtida bostadskvarter i Majorna, beundrade utsikten från Älvsborgsbron. Faktum är att jag det fram till Frihamnen var en rätt behaglig utflykt. Men sedan kom de tajtsbeklädda farbröderna och tanterna likt stoppklossar farande mot mig, och sista fem kilometerna kändes mer som en mil på grund av all det besvär jag hade när jag försökte kryssa mig genom folkfesten, vada genom en tjock gröt av bortslängda tvättsvampar och nedsmälta vattenmuggar.
Men i mål kom jag, med tunga ben och en Karin Boye-prydd medalj. Jag är inte bara sportig, utan också litterär. Det är vägen som är mödan värd, etc. Men målen gav också en viss tillfredsställselse. Jag klarade mitt tidsmål och jag kom före min yngre bror. Alla är nöjda och glada, och jag kan nu dra mig tillbaka från min karriär som halvmaratonlöpare.
En sak återstår emellertid: att ta igen alla den kalorierna jag gått miste om de senaste månaderna, i form av sprit, läsk, glass, chips och bakverk. Asketliv no more, nu är det dags att ta tillbaka all den njutning som gått förlorad.
Halvmaraton var en helt ny upplevelse. Solen strålade över mig och mina bröder när vi ställde upp oss vid Slottsskogsvallen på lördagseftermiddagen. Tidningarna skulle säkerligen kalla det folkfest, jag tycker det mest är jobbigt när fan och hans moster ska trängas på små ytor. Påfallande ofta finns det många barnvagnar på samma trånga ytor. Och igår, vart man än vände sig, trängdes det män i femtioårsåldern med tajts. Några kvinnor i tajts också, vilket är nästan lika illa. Jag kände mig inte riktigt hemma, men anpassade mitt beteende till kluingan runtom mig. Jag stod och joggade på stället, spottade på lyktstolpar och stretchade mot staket, precis som alla andra gjorde. Jag lär mig fort, och igår, för en enda dag, skulle jag uppföra mig som en riktig långdistanslöpare.
Startskottet gick, folk började springa, annat folk vid sidan av klappade händerna. Jag joggade lugnt genom Slottsskogen, tittade på pingvinerna, kollade runt lite i mina framtida bostadskvarter i Majorna, beundrade utsikten från Älvsborgsbron. Faktum är att jag det fram till Frihamnen var en rätt behaglig utflykt. Men sedan kom de tajtsbeklädda farbröderna och tanterna likt stoppklossar farande mot mig, och sista fem kilometerna kändes mer som en mil på grund av all det besvär jag hade när jag försökte kryssa mig genom folkfesten, vada genom en tjock gröt av bortslängda tvättsvampar och nedsmälta vattenmuggar.
Men i mål kom jag, med tunga ben och en Karin Boye-prydd medalj. Jag är inte bara sportig, utan också litterär. Det är vägen som är mödan värd, etc. Men målen gav också en viss tillfredsställselse. Jag klarade mitt tidsmål och jag kom före min yngre bror. Alla är nöjda och glada, och jag kan nu dra mig tillbaka från min karriär som halvmaratonlöpare.
En sak återstår emellertid: att ta igen alla den kalorierna jag gått miste om de senaste månaderna, i form av sprit, läsk, glass, chips och bakverk. Asketliv no more, nu är det dags att ta tillbaka all den njutning som gått förlorad.
Babies
Jag och Sissi satt på Lejonet och Björnen vid Stigbergstorget och åt glass och stekte oss i solen. Som tur är har vi båda lika helvetiskt hudpigment, vilket gör att vi bränner oss ungefär samtidigt och kan säga åt varandra att det faktiskt får vara nog efter en halvtimme. För nog fick det vara- nog med glass eftersom jag, efter två kulor kände mig lätt illamående av dåligt samvete, precis som efter en öl på fredagskvällen. Jag har fått ungefär samma relation till kalorier som en nykter alkoholist har till en flaska tequila. Är det detta som kallas ätstörning?
Sissi går i motsatt utveckling - hon sväller. Eller, det är väl hennes mage som växer, det mesta av det andra Alla som passerade oss ner mot Allmäna vägen såg ungefär ut på samma sätt. Det var välutbildande thirtysomethings med glasstrut i ena handen och en barnvagn framför sig. Jag vet inte om barnafödande är en trend, eller om det berodde på att vi satt i Majorna eller.. jag vet inte, folk kanske har fått barn i alla tider. Det är barn överallt. Och om det inte är barn är det tjocka magar. Min bror och hans fru ska få ett till ättelägg senare i år- den tredje på nästan lika många år.
Och jag undrar om alla de här långa förmaningarna om att använda preventivmedel som jag fick från mina föräldrar flera gånger efter att jag kommit ut som homo hade någon sorts motsvarighet hos mina heterosexuella bröder. För de skulle nog behöva det bättre än jag, de där heterona verkar ju vara ena promiskuösa och sexgalna typer. Och jag önskar att Kristoffer kunde åka till min brors hem i Torshälla för att dela ut gratiskondomer och inte bara undervisa om sexuellt överförbara sjukdomar, utan också om barnbegränsning och familjeplanering. Jag tror han skulle göra det alldeles galant.
Sissi går i motsatt utveckling - hon sväller. Eller, det är väl hennes mage som växer, det mesta av det andra Alla som passerade oss ner mot Allmäna vägen såg ungefär ut på samma sätt. Det var välutbildande thirtysomethings med glasstrut i ena handen och en barnvagn framför sig. Jag vet inte om barnafödande är en trend, eller om det berodde på att vi satt i Majorna eller.. jag vet inte, folk kanske har fått barn i alla tider. Det är barn överallt. Och om det inte är barn är det tjocka magar. Min bror och hans fru ska få ett till ättelägg senare i år- den tredje på nästan lika många år.
Och jag undrar om alla de här långa förmaningarna om att använda preventivmedel som jag fick från mina föräldrar flera gånger efter att jag kommit ut som homo hade någon sorts motsvarighet hos mina heterosexuella bröder. För de skulle nog behöva det bättre än jag, de där heterona verkar ju vara ena promiskuösa och sexgalna typer. Och jag önskar att Kristoffer kunde åka till min brors hem i Torshälla för att dela ut gratiskondomer och inte bara undervisa om sexuellt överförbara sjukdomar, utan också om barnbegränsning och familjeplanering. Jag tror han skulle göra det alldeles galant.
I've seen the future and it's getting better all the time
Och det var först när jag stod utanför lägenhetsdörren och darrande pressade in nyckeln i låset som jag kände den där pirrande, förväntansfulla "nu-är-det-banne-mig-dags-för-flytt"-känslan. Och det var ännu en av de där varma, soliga, vackra vårdagarna vi blivit så bortskämda med i Göteborg. Och när jag klev in i lägenheten försvann med ens alla mina farhågor om att lägenheten skulle vara för mörk, dyster och glåmig- solen lyste in och det var fågelsång och blommor och nyutsprungna knoppar vart man än såg utanför fönstret. Och det luktade såpa och nystädat i varje rum, och jag kände med ens att jag var så patetiskt lycklig att jag satte mig på golvet och ringde Micke och pratade av mig. Och trots att tapeterna är hiskeliga och fläckiga kände jag att här är ett ställe där allt, precis allt, kommer att bli bra.
Rufus Wainwright i Göteborg i juli, gs2h imorgon kväll. Det känns som om det kan bli ännu bättre.
Rufus Wainwright i Göteborg i juli, gs2h imorgon kväll. Det känns som om det kan bli ännu bättre.
Frame us on a video
Jag önskar att jag kunde lägga in videosnuttar här, men jag tror inte det går på blogg.se. Kanske är jag för förvirrad för att förstå hur. Men det blir väl till att länka istället - Rufus har nämligen släppt en ny video!
Videon är regisserad av Sophie Muller, som jag alltid haft en liten crush på. Ja, en stådan stort crush jag någonsin kan få på en anonym videoregissör, då. Men jag har gillat henne ända sedan hennes samarbete med Eurythmics på 80-talet, via Shakespears Sister, Björk, Sophie Ellis Bextor och fram till dagens Mika. Vet inte vad det är jag uppskattar i hennes videos, vad som är hennes signum. Det är någonting med bildspråket, någonting med färgerna, och ofta rätt rejäla undertoner av svart humor som gör att jag ständigt fastnar för dem; även när hon gjort videor med rätt kackiga låtar och artister (ja, Pink, det är dig jag pratar om nu).
Rufusvideon är snygg, snygg, men vid en första anblick lite tråkig. Tur att det finns en fantastisk låt bakom och att Rufus polisonger är intakta. Men jag är svag för de tre nattmarorna (?) bakom Rufus. Men, slutsatsen blir ändå att April Fools är det mest fulländade samarbetet hittills mellan Mr Wainwright och Ms Muller.
Videon är regisserad av Sophie Muller, som jag alltid haft en liten crush på. Ja, en stådan stort crush jag någonsin kan få på en anonym videoregissör, då. Men jag har gillat henne ända sedan hennes samarbete med Eurythmics på 80-talet, via Shakespears Sister, Björk, Sophie Ellis Bextor och fram till dagens Mika. Vet inte vad det är jag uppskattar i hennes videos, vad som är hennes signum. Det är någonting med bildspråket, någonting med färgerna, och ofta rätt rejäla undertoner av svart humor som gör att jag ständigt fastnar för dem; även när hon gjort videor med rätt kackiga låtar och artister (ja, Pink, det är dig jag pratar om nu).
Rufusvideon är snygg, snygg, men vid en första anblick lite tråkig. Tur att det finns en fantastisk låt bakom och att Rufus polisonger är intakta. Men jag är svag för de tre nattmarorna (?) bakom Rufus. Men, slutsatsen blir ändå att April Fools är det mest fulländade samarbetet hittills mellan Mr Wainwright och Ms Muller.