Looking for clues
Däremot myser jag varje gång det dyker upp populärkulturella referenser i de läroböcker jag använder i mitt läraryrke. I sin strävan att göra lättförståeliga lärobokstexter som samtliga elever kan tillgodogöra sig, oavsett social eller kulturell bakgrund, verkar författarna lägga in små easter eggs . Kreativa färgklickar i allt det beiga och allmängiltiga. För oss lärare eller för eleverna? Juryn överlägger fortfarande i den frågan.
I texten som min sjundeklass läser just nu- en minst sagt intetsägande historia om en flicka och hennes fars diskussion om ett eventuellt inköpande av en ny mountainbike- avslutas inspelningen på CD av att de välbekanta tonerna från ledmotivet till Coronation Street dränks av flickans och pappans alltmer uppretade röster. Aaaaah! Vinjetten till Corrie får mig alltid att bli tårögd.
Och i ett annat stycke, i en annan lärobok, som behandlar de fraser som kan vara användbara vid ett restaurangbesök, ja, där sitter en mystisk kvinna vid namn Kate Bush i ett hörn av fish'n'chip-shopen. Eleverna fattar förmodligen ingenting; men vi popnördar och anglofiler till språklärare fnissar förnöjt till.
Detta har drabbat mig också som elev, inte alltför länge sedan; När jag läste en kurs i engelsk grammatik på universitet hade jag en föreläsare som på liknande sätt smög in titlar på poplåtar titt som tätt i sina övningsexempel. Mina kurskamrater- för tidigt åldrade 25-åringar i grå blusar och uppsatt hår- förstod naturligtvis ingenting, men jag snappade upp referenser till Kinks, Sandie Shaw et all. Jag förstod!
Nu är jag lärare själv. Hopplöst nördig och ute, självklart, men jag hoppas att någon anglofil i vardande ska småle samtidigt som mig när Corrie-musiken sakta tonas ned i cd-spelaren, eller känna sig snäppet smartare när han eller hon upptäcker ett av de Kate Bush-citat jag smugit in i översättningsövningarna. I've got a baton to pass on.
I texten som min sjundeklass läser just nu- en minst sagt intetsägande historia om en flicka och hennes fars diskussion om ett eventuellt inköpande av en ny mountainbike- avslutas inspelningen på CD av att de välbekanta tonerna från ledmotivet till Coronation Street dränks av flickans och pappans alltmer uppretade röster. Aaaaah! Vinjetten till Corrie får mig alltid att bli tårögd.
Och i ett annat stycke, i en annan lärobok, som behandlar de fraser som kan vara användbara vid ett restaurangbesök, ja, där sitter en mystisk kvinna vid namn Kate Bush i ett hörn av fish'n'chip-shopen. Eleverna fattar förmodligen ingenting; men vi popnördar och anglofiler till språklärare fnissar förnöjt till.
Detta har drabbat mig också som elev, inte alltför länge sedan; När jag läste en kurs i engelsk grammatik på universitet hade jag en föreläsare som på liknande sätt smög in titlar på poplåtar titt som tätt i sina övningsexempel. Mina kurskamrater- för tidigt åldrade 25-åringar i grå blusar och uppsatt hår- förstod naturligtvis ingenting, men jag snappade upp referenser till Kinks, Sandie Shaw et all. Jag förstod!
Nu är jag lärare själv. Hopplöst nördig och ute, självklart, men jag hoppas att någon anglofil i vardande ska småle samtidigt som mig när Corrie-musiken sakta tonas ned i cd-spelaren, eller känna sig snäppet smartare när han eller hon upptäcker ett av de Kate Bush-citat jag smugit in i översättningsövningarna. I've got a baton to pass on.
Mother, do you think she's dangerous
VM är slut, jag är förvirrad och liksom tom inut. Hur ska jag känna mig nästa helg när också finnkampen är över? Skönt att de svenska idrottarna fick en backlash och kom på fjärdeplats allihopa. Det var väl bara Knutby-Klüft som gjorde något storartat, precis som jag förutspådde. De andra är helt enkelt för beiga.
Min personliga höjdpunkt utspelades inte på löparbanan, höjdhoppsmattan- nej, inte ens i damernas kulring. Det var i själva verket på läktarplats, i form av längdhopparen Andrew Howes morsa. Maken till engagerad kvinna var det länge sedan jag såg. Jag har förgäves försökt hitta SVT:s bilder; de verkade ha en egen kamera riktad mot just henne, men 1:04 in i den här videon kan man iallafall se en kort glimt av mamma Howes konvulsioner efter sonens längsta hopp i tävlingen. Motsatsen till beigt och fullkomligt makalöst!
Min personliga höjdpunkt utspelades inte på löparbanan, höjdhoppsmattan- nej, inte ens i damernas kulring. Det var i själva verket på läktarplats, i form av längdhopparen Andrew Howes morsa. Maken till engagerad kvinna var det länge sedan jag såg. Jag har förgäves försökt hitta SVT:s bilder; de verkade ha en egen kamera riktad mot just henne, men 1:04 in i den här videon kan man iallafall se en kort glimt av mamma Howes konvulsioner efter sonens längsta hopp i tävlingen. Motsatsen till beigt och fullkomligt makalöst!
Television man
En av mina bästa tevevänner, Eurosport, försvinner inom kort ur ComHems grundutbud. Det är med vemod jag tar farväl. Vi har haft många fina år ihop, Eurosport och jag. Jag minns inte riktigt när vi träffades för första gången, och det var väl inte direkt kärlek vid första ögonkastet, men det har blivit åtskilliga dagar, kvällar och sena nätter tillsammans sedan dess. Och nu finito. No más. Gone.
Häromdagen krånglade kabeln som vanligt och istället för att se Osakasammandraget på SVT24 var jag tvungen att följa Eurosports sändningar från VM. Jag har kastat dynga på SVT:s Anders-Gäsp-Gärderud tidigare, men Eurosport har en långt mycket sämre "expertkommentator" i form av forna storlöperskan Malin Ewerlöf. Fröken Ewerlöfs robotiska röst rabblar upp floskel efter floskel när hon inte repeterar de fraser som de betydligt mer kunniga och analytiska kommentatorskollegorna Olsson och Borgström rapat upp för länge sedan.
Att sedan expertkommentatorer inte enbart behöver vara utav ondo motbevisas av duktiga Maria Strandlund, tenniskommentator också på Eurosport. Jag har följt hennes insiktsfulla, behagliga röst så sent som under veckans sändningar från US Open. Skönt också att kvinnor fått en mer prominent roll på kommentatorsläktaren, istället för att bara få fungera som tröstande barm för Susanna Kallur att gråta ut hos. Även om den rollen fortfarande finns kvar på SVT...
Nej tacka vet jag Erica Johansson.Mer plats åt henne! Även om GP:s Johan Rylander sågade henne jäms med fotknölarna i en krönika häromdagen. Obegripligt!
Så hej då, Eurosport, jag kommer gråta för dig, för alla våra minnen, för en epok som går i graven. Men jag kommer knappast gråta för Malin Ewerlöf.
Häromdagen krånglade kabeln som vanligt och istället för att se Osakasammandraget på SVT24 var jag tvungen att följa Eurosports sändningar från VM. Jag har kastat dynga på SVT:s Anders-Gäsp-Gärderud tidigare, men Eurosport har en långt mycket sämre "expertkommentator" i form av forna storlöperskan Malin Ewerlöf. Fröken Ewerlöfs robotiska röst rabblar upp floskel efter floskel när hon inte repeterar de fraser som de betydligt mer kunniga och analytiska kommentatorskollegorna Olsson och Borgström rapat upp för länge sedan.
Att sedan expertkommentatorer inte enbart behöver vara utav ondo motbevisas av duktiga Maria Strandlund, tenniskommentator också på Eurosport. Jag har följt hennes insiktsfulla, behagliga röst så sent som under veckans sändningar från US Open. Skönt också att kvinnor fått en mer prominent roll på kommentatorsläktaren, istället för att bara få fungera som tröstande barm för Susanna Kallur att gråta ut hos. Även om den rollen fortfarande finns kvar på SVT...
Nej tacka vet jag Erica Johansson.Mer plats åt henne! Även om GP:s Johan Rylander sågade henne jäms med fotknölarna i en krönika häromdagen. Obegripligt!
Så hej då, Eurosport, jag kommer gråta för dig, för alla våra minnen, för en epok som går i graven. Men jag kommer knappast gråta för Malin Ewerlöf.
This time it's personal
Ingen mer Osakarapport på ett tag; här kommer däremot en ny fylla-ut-bloggen-uppgift, denna gång från Tomas.
REGLERNA: Svara på de 12 frågorna, inte i ord, utan gör en bildsökning på Google på ditt svar. Ta den FÖRSTA användbara bilden som dyker upp. Använd den som "svar".
Jajamän, efter detta kommer bloggens läsare att känna mig mer ingående än någonsin tidigare- let's go!
Vilket år är du född?
Hur definierar du din sexuella läggning?
Vilken är din bästa egenskap som kärlekspartner?
Och din sämsta?
Vad söker du hos en partner?
Vem var din första hemliga barndomsförälskelse? (förnamnet)
Vilket yrke är det sexigaste du vet?
Vilken kändis är hetast enligt dig?
Vad gör dig avtänd?
Vem hade du ditt första riktiga förhållande med (förnamnet)?
Vilken kroppsdel, förutom munnen, gillar du mest att kyssa på en kärlekspartner?
Ett kärlekspar på film eller tv som du gillar?
REGLERNA: Svara på de 12 frågorna, inte i ord, utan gör en bildsökning på Google på ditt svar. Ta den FÖRSTA användbara bilden som dyker upp. Använd den som "svar".
Jajamän, efter detta kommer bloggens läsare att känna mig mer ingående än någonsin tidigare- let's go!
Vilket år är du född?
Hur definierar du din sexuella läggning?
Vilken är din bästa egenskap som kärlekspartner?
Och din sämsta?
Vad söker du hos en partner?
Vem var din första hemliga barndomsförälskelse? (förnamnet)
Vilket yrke är det sexigaste du vet?
Vilken kändis är hetast enligt dig?
Vad gör dig avtänd?
Vem hade du ditt första riktiga förhållande med (förnamnet)?
Vilken kroppsdel, förutom munnen, gillar du mest att kyssa på en kärlekspartner?
Ett kärlekspar på film eller tv som du gillar?
Sports and Wine
Ursäkta, men jag kan verkligen inte engagera mig i någonting annat än friidrotts-vm just nu. Jag äter sushi, häller i mig kaffe och sitter sedan uppe hela natten och vakar bara för att Susanna Kallur ska springa häck. Eller ja, egentligen är de svenska "friidrottsstjärnorna" lite för hemvävda för mig. Jag saknar personligheter som ryska kulstötarbutchen Svetlana Krivelyova. Eller arga mångkamperskan Eunice Barber och hennes makalösa hår. Den enda svensken med någorlunda starquality är ju Carolina Klüft, och hon är ju mest Knutby-läskig. Det är till och med så att man borde damma av gamla Ludmila igen, allt går väl att förlåta? Bara inget mer Olsson-Kallur-Bergqvist.
Oh, Eunice...
Ja, jag vet att jag bloggat om detta tidigare, men i augusti varje år upptar det här min hjärna fullständigt. Jag skulle kunna skriva än mer om hur trött jag är på Anders-fucking-Gärderud, om hur rivig Erica Johansson är. Men ja, ni skulle väl alla stoppa mig för att ni har hört den här förut. Fler gånger om.
Oh, Eunice...
Ja, jag vet att jag bloggat om detta tidigare, men i augusti varje år upptar det här min hjärna fullständigt. Jag skulle kunna skriva än mer om hur trött jag är på Anders-fucking-Gärderud, om hur rivig Erica Johansson är. Men ja, ni skulle väl alla stoppa mig för att ni har hört den här förut. Fler gånger om.
Dagens Joan Hickson
Miss Marple (Joan Hickson): It's very dangerous to believe people - I haven't for years!
Sleeping Murder, 1987
Jag är ledsen att behöva tjata, men min Miss Marple-vurm bara håller i sig. Sedan jag köpte BBC:s utomordentliga dvd-box med samtliga Marple-filmer som spelades in mellan 1984 och 1992 har jag plöjt Marple, andats Marple, tänkt Marple. Jag såg ju alla filmer när det begav sig på 80-talet, men det är inte bara av nostalgiska själ jag njuter av dem idag: bättre Marple har inte skådats. Det ska sägas: själva filmerna är inga mästerverk, de är egentligen löjligt långsamma, bokstavstrogna och de genomsyras av en egendomlig brist på spänning för att vara krimialhistorier. Men det är ju precis så de ska vara. Joan Hickson är disträ, sitter och dricker te i prästgården, löser ett och annat mord i förbifarten, och dricker lite mer te. Precis som det ska vara.
Joanie dearest är den ultimata Miss Marple. Margaret Rutherford var komisk men hopplöst fel, Geraldine McEwan fasansfullt usel och inte ens Angela Lansbury har någonting att sätta emot den formidabla Miss Hickson.
Kanske kan jag härleda min anglofili till Agatha Christies böcker och senare filmatiseringar, som jag vältrade mig i på 80-talet. Det måste ju varit då någongång det tog fart. Kanske är det därför någonting av det bästa jag vet är att ta buss nummer 12 från Brighton till lilla byn Rottingdean, gå in på ett av de puttinuttiga caféerna och beställa in en Sussex Cream Tea med fruktscones och Clotted Cream. Och bli serverad av en jovialisk Joan Hickson-klon- och låtsas att någonstans bakom de fördragnaspetsgardinerna i huset intill ligger ett oupptäckt lik; ett mordfall som bara väntar på att få lösas.
Dagens glass
Jag har ersatt mina älskade Skånska Pepparkakor med Violglass. Det är höstens diet, och minns var du läste det först. Och det är ungefär såhär utlämnande min blogg kommer vara hädanefter. Get used to it!
Min dagbok, den blev stulen - de skrattar åt mig nu
Idag hade den IT-ansvariga på mitt jobb en lång och grundläggande genomgång av kidsen på min skola och deras internetvanor. Naturligtvis togs gamla beprövade, bespottade ungdomsföreteelser som MSN Messenger och Playahead upp - även mina mest datorfientliga kollegor är väl välbekanta och har nog numera koll på vad ett Internetcommunity är och hur det fungerar. Däremot gicks nu nya begrepp igenom som skapade förvirring i församlingen; vad är en blogg? Vad är Facebook? De flesta av mina kollegor såg ut som frågetecken. Eller ja, minst två av dem har kollat minst en gång i min egen blogg, men de hörde väl till undantagen. Kanske borde lämna ut min webadress som typexempel.
Efter kollegiet fått internets mysterium förklarade för sig berättade någon en skräckhistoria om hur en lärare på annan skola skrivit en rätt utlämnande blogg som sedemera upptäcktes av eleverna. Skandal! Nu har jag aldrig skrivit speciellt pikanta detaljer om mitt sexliv här i bloggen, men samtidigt vill jag inte heller riskera att hamna i en liknande situation. Jag är medveten om att det kan hända. This is risky business. Jag vill inte fundera över bloggandet för mycket, jag vill varken att bloggen ska påverka mitt yrkesliv eller relationer till vänner och bekanta. Och helst av allt vill jag sklippa agera självcensurerare jämt och ständigt. Nu är klockan snart fyra på natten och jag ska sova vidare på detta.
Efter kollegiet fått internets mysterium förklarade för sig berättade någon en skräckhistoria om hur en lärare på annan skola skrivit en rätt utlämnande blogg som sedemera upptäcktes av eleverna. Skandal! Nu har jag aldrig skrivit speciellt pikanta detaljer om mitt sexliv här i bloggen, men samtidigt vill jag inte heller riskera att hamna i en liknande situation. Jag är medveten om att det kan hända. This is risky business. Jag vill inte fundera över bloggandet för mycket, jag vill varken att bloggen ska påverka mitt yrkesliv eller relationer till vänner och bekanta. Och helst av allt vill jag sklippa agera självcensurerare jämt och ständigt. Nu är klockan snart fyra på natten och jag ska sova vidare på detta.
Somehow the vital connection is made
Club Connection i Stockholm ska stänga. Det har tisslats och tasslats om det ett tag, och det är med blandade känslor jag mottar beskedet. Ni som känner mig vet att jag inte alltid talar varmt om stället. Musiken lämnar allt övrigt att önska. Det luktar exkrement i de bortre delarna av lokalen. Jag är en smula bitter över att jag aldrig fått ens tillstymmelsen till ett hångel på något av mina besök där. Men det behövs fler homoställen i Stockholm; även om jag önskat att homoställena, exempelvis Connection, visat lite större mångsidighet.
Men det finns ljusa minnen från Connection också. Jag minns när jag och Micke var tvungen att springa till Gamla Stans tunnelbana för att undkomma en synnerligen läskig typ. Eller den gången då jag och Tomas (eller, det var nog mest Tomas, vid närmre eftertanke) lyckades para ihop två flator efter en Pipettes-spelning. Hej då, Connection, jag kommer definitivt inte sakna dig, men det var ändå trevligt att träffas...
... och välkommen tillbaka Karen Allen. Egentligen struntar jag i allt vad Indiana Jones och Steven Spielberg heter, men jag är på ett konstigt sätt överlycklig över att Marion Ravenwood återvänder i den nya Indy-rullen. Är det för mycket begärt att någon ger Ms Allen en egen actionrulle nästa gång? Då kanske till och med jag skulle kunna engagera mig.
Men det finns ljusa minnen från Connection också. Jag minns när jag och Micke var tvungen att springa till Gamla Stans tunnelbana för att undkomma en synnerligen läskig typ. Eller den gången då jag och Tomas (eller, det var nog mest Tomas, vid närmre eftertanke) lyckades para ihop två flator efter en Pipettes-spelning. Hej då, Connection, jag kommer definitivt inte sakna dig, men det var ändå trevligt att träffas...
... och välkommen tillbaka Karen Allen. Egentligen struntar jag i allt vad Indiana Jones och Steven Spielberg heter, men jag är på ett konstigt sätt överlycklig över att Marion Ravenwood återvänder i den nya Indy-rullen. Är det för mycket begärt att någon ger Ms Allen en egen actionrulle nästa gång? Då kanske till och med jag skulle kunna engagera mig.
It might as well rain until September
Sommaren är officiellt slut nu- jag jobbar igen! Jag bryr mig inte om dem som hävdar att soligt väder kan förekomma långt in i augusti; idag hällregnade det i sedvanlig ordning när jag och mitt car pool-gäng i sakta mak körde över Älvsborgsbron och svor över köerna. Precis såsom det ska vara- nu väntar en lång och mörk årstid. Jag försöker frenetiskt tänka ut ljuspunkter- små ljusglimtar av hopp som får mig att överleva åtminstone fram till jul. Om inget tagit kål på mig dessförinnan lär jag klara en till familjejul i år också.
Löften och saker att se fram emot under hösten:
*Poetry Slam på Café Hängmattan med både gamla idoler och nya, oprövade förmågor. Be there, eller missa höstens bästa gratisnöje. Eller, nåja, gratis och gratis- det är ju faktiskt obligatoriskt att äta en eller annan panerad ost medan man njuter av poesin.
*Friidrotts-VM. Jag vet att finalpassen är förlagda medan jag arbetar, men jag ska nog försöka få tag på en tv under lektionerna och köra min undervisning på engelska med sporttema.
*Ny favvoklubb i Göteborg måste införskaffas nu när gs2hs framtid är osäker. Även om DN i somras lite vagt rapporterade att klubben visst var på väg tillbaka. Man förstår hur stor saknaden är när till och med en huvudstadstidnings pappersupplaga intresserar sig för klubbens vara-eller-icke-vara. Jag måste faktiskt dansa en gång i månaden iallafall.
*Min höft/rygg måste bli bra. J'en ai marre d'en avoir marre!
*Nya band, bra spelningar, nyupptäckta regissörer- gimme names, names, names!
*På den lediga novemberveckan ska jag resa någonstans dit jag aldrig åkt förut. Kanske helst Berlin eller så, men blir det inte det fungerar exempelvis Hagfors också.
*Höstens begivenhet: Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg! Jag låtsas som om jag är finkulturell, minglar i polotröja och dricker alldeles för dyrt rödvin. Och räknar författarkändisar.
*Att bli lycklig. Well, om inte allt ovanstående hjälper kan man ju försöka att ha det här som helhetsmål
Löften och saker att se fram emot under hösten:
*Poetry Slam på Café Hängmattan med både gamla idoler och nya, oprövade förmågor. Be there, eller missa höstens bästa gratisnöje. Eller, nåja, gratis och gratis- det är ju faktiskt obligatoriskt att äta en eller annan panerad ost medan man njuter av poesin.
*Friidrotts-VM. Jag vet att finalpassen är förlagda medan jag arbetar, men jag ska nog försöka få tag på en tv under lektionerna och köra min undervisning på engelska med sporttema.
*Ny favvoklubb i Göteborg måste införskaffas nu när gs2hs framtid är osäker. Även om DN i somras lite vagt rapporterade att klubben visst var på väg tillbaka. Man förstår hur stor saknaden är när till och med en huvudstadstidnings pappersupplaga intresserar sig för klubbens vara-eller-icke-vara. Jag måste faktiskt dansa en gång i månaden iallafall.
*Min höft/rygg måste bli bra. J'en ai marre d'en avoir marre!
*Nya band, bra spelningar, nyupptäckta regissörer- gimme names, names, names!
*På den lediga novemberveckan ska jag resa någonstans dit jag aldrig åkt förut. Kanske helst Berlin eller så, men blir det inte det fungerar exempelvis Hagfors också.
*Höstens begivenhet: Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg! Jag låtsas som om jag är finkulturell, minglar i polotröja och dricker alldeles för dyrt rödvin. Och räknar författarkändisar.
*Att bli lycklig. Well, om inte allt ovanstående hjälper kan man ju försöka att ha det här som helhetsmål
Don't panic, panic, Brewster, just look ahead now!
Vi satt utanför Tantolunden och drack vin och diverse petflaskedrycker igår, och jag hörde faktiskt Bananarama inifrån Prideområdet rätt väl. Det lät mest som de körde diskodunkigt upphottade versioner av de senare åttiotalshitsen, Siobhan dök ju aldrig upp, de hade inte ens vett att spela Cheers Then eller The State I'm in. Lika bra att jag inte var där- kommer inte Siobhan kommer inte jag. Bah! Däremot hörde jag Italy versus Helsinki väldigt väl, och den lät förstås fantastiskt. Hur skulle den kunna göra någonting annat?
Två av tre utekvällar är avverkade, nu är det bara sista Defektbomben kvar innan jag lämnar sommarstockholm för det här året. Det blir en veckas bakfyllekoma innan jag förhoppningsvis har hämtat mig så pass att jag kan jobba. Kom gärna förbi och trösta med ett eller ett par paket Skånska Pepparkakor,.
Två av tre utekvällar är avverkade, nu är det bara sista Defektbomben kvar innan jag lämnar sommarstockholm för det här året. Det blir en veckas bakfyllekoma innan jag förhoppningsvis har hämtat mig så pass att jag kan jobba. Kom gärna förbi och trösta med ett eller ett par paket Skånska Pepparkakor,.
I don't want to miss a thing
Slick-debaclet glömdes snabbt efter Bögjävlarnas fest på Debaser Slussen. Maken till klubbunderhållning har jag nog inte varit med om sedan Englandsresan- ja, kanske inte innanför Sveriges gränser, någonsin! Trevligt folk, billigt inträde och en preförfest präglad av Song 4 Mutya på repeat gjorde väl sitt till dessutom. Nu har jag också efter en hel del eftertanke beslutat mig för att gå ut samtliga tre nätter som återstår av min Stockholmsvistelse. Når det någotsånär upp till tisdagskvällens toppar så är det definitivt värt det.
Annars har min Stockholmsvistelse mest präglats av hemlöshet. Jag har hälften av mina ägodelar hos Micke, hälften hos Kristoffer, och mestadels har jag varit utelåst från dem båda på grund av att de är väldigt upptagna män och inte gett mig extranycklar. Så jag vandrar runt på Söder, passerar Västerbron ett par gånger per dag, och går längs skivstråket Fridhemsplan- St. Eriksplan-Odengatan. Häckar på Pet Sounds. Jag köper på mig alldeles för mycket plattor, flyr solen genom att gå på bio alldeles allena när alla andra är på stranden, köper glass och Skånska Pepparkakor- min nya drog du jour. Och sedan återvänder mina vänner hem på sena kvällen, och jag får oftast någon soffa att sova på. Jag gillar min nya vagabondtillvaro, tro inte annat. Men bli inte förvånade om jag blivit smått vansinnig vid hemfärden nästa vecka.
Annars har min Stockholmsvistelse mest präglats av hemlöshet. Jag har hälften av mina ägodelar hos Micke, hälften hos Kristoffer, och mestadels har jag varit utelåst från dem båda på grund av att de är väldigt upptagna män och inte gett mig extranycklar. Så jag vandrar runt på Söder, passerar Västerbron ett par gånger per dag, och går längs skivstråket Fridhemsplan- St. Eriksplan-Odengatan. Häckar på Pet Sounds. Jag köper på mig alldeles för mycket plattor, flyr solen genom att gå på bio alldeles allena när alla andra är på stranden, köper glass och Skånska Pepparkakor- min nya drog du jour. Och sedan återvänder mina vänner hem på sena kvällen, och jag får oftast någon soffa att sova på. Jag gillar min nya vagabondtillvaro, tro inte annat. Men bli inte förvånade om jag blivit smått vansinnig vid hemfärden nästa vecka.
Is that all there is to a disco?
Det var länge sedan jag klev ut så besviken från en klubb som jag gjorde i lördags från Debaser Medis. Det var Slick, det var återsamling av det gamla gänget, det var förfest, inte på Gotlandsgatan, men väl hemma hos Trollis i Solna. Allt detta trodde jag var ett säkert recept för en kvälls tokfestande, men uppenbarligen gick någonting fel på vägen dit. Jag har nu suttit i diverse olika krisgrupper under gårdagen och försökt diskutera denna traumatiska utekväll, och vi kom väl fram till att lördagens fiasko beror på bland annat följande faktorer:
* för högt ställda förväntningar. nästa gång ska jag försöka tagga ner lite och inte hajpa alltför mycket.
* kass lokal. Jag gillar trängsel och svett. Jag vill inte stå och dansa i vad som känns som en gymnastiksal med airconditioning.
* urusel service i baren. om dansgolvet inte funkar vill jag ha någonstans att hänga och öla. jag vill inte behöva stå en kvart och tigga om uppmärksamhet från bartendern.
* för hipp electromusik på dansgolvet. jag vill ha mina popindietrashdisco-hits, inte obskyr house och electro, tack
Men, men, nu är iallafall årets stora festarvecka i Stockholm inledd. På tisdag blir det Bögjävlarfest på Debaser Slussen. Jag har inte upplevt vare sig klubb eller lokal tidigare, men jag hoppas på ett snäpp uppåt från Slick. Ehrm, jag hoppas inte alltför mycket, förstås. Vi ses där!
* för högt ställda förväntningar. nästa gång ska jag försöka tagga ner lite och inte hajpa alltför mycket.
* kass lokal. Jag gillar trängsel och svett. Jag vill inte stå och dansa i vad som känns som en gymnastiksal med airconditioning.
* urusel service i baren. om dansgolvet inte funkar vill jag ha någonstans att hänga och öla. jag vill inte behöva stå en kvart och tigga om uppmärksamhet från bartendern.
* för hipp electromusik på dansgolvet. jag vill ha mina popindietrashdisco-hits, inte obskyr house och electro, tack
Men, men, nu är iallafall årets stora festarvecka i Stockholm inledd. På tisdag blir det Bögjävlarfest på Debaser Slussen. Jag har inte upplevt vare sig klubb eller lokal tidigare, men jag hoppas på ett snäpp uppåt från Slick. Ehrm, jag hoppas inte alltför mycket, förstås. Vi ses där!
Take me up to the top of the city
Roger har träffat Armistead Maupin i Amsterdam. Det har inte jag gjort, men tänkte blogga om det ändå. Ni förstår, jag kunde ha träffat Armistead (för givetvis är vi på förnamnsnivå med varandra) under min resa till London.
Micke och jag har en egen liten bögboklåda i London. Den heter Gay's the word, och ja, man kan väl inte kalla oss stammisar där, men vi passerar den varje gång vi promenerar från Russell Square in till centrala stan och om inte annat så kastar jag alltid en blick mot fönsterskyltningen för att känna mig ajour med vad som händer i litterära queerkretsar. Well, tydligen skulle Armistead signera böcker på Gay's the word just under den tidsperiod jag och Micke befann mig i London! Nåja, lyckan blev kortlivad eftersom besöket ställdes in på grund av flygtrubbel och jag hann lämna Storbritannien före det daturmet signeringen flyttats till. Som plåster på såren fick jag sex stycken gratisvykort med Tales of the City-motiv... och jag menar, vad skulle jag och Armistead ändå ha att prata om!?
Jag läste hela Tales of the City-serien när jag var runt tjugo, och jag tyckte mycket om iallafall de två första böckerna och i viss mån betydde de en del för den rätt nyutkomne bög jag var då. Ingen har väl någonsin kallat dem för stor litteratur, men de är fasligt underhållande, och framför allt är de späckade med tidstypiska referenser som gör allt så mycket mer intressant. Kanske medvetet från författarens sida. Queerhistoria i tantsnuskformat.
Nu har jag läst ut den nya boken i serien, Michael Tolliver lives. Det är, likt det nya avsnittet av This Life som spelades in häromåret, med blandade känslor jag tar mig igenom boken. Visst är det underbart att återse sina gamla vänner- för även om boken kretsar kring Michael och i viss mån även Anna Madrigal, så knyts en hel del lösa trådar ihop och man får veta vad som egentligen hände med Brian, MaryAnn, Mona Ramsey och alla andra. Det får mig att mysa. Men den där sjuttio/tidiga åttiotalscharmen har gått förlorad, och de samtidstypiska detaljerna som finns med- bloggar, sexträffar på internet, SMS- känns rätt ointressanta. Jag gillade den daterade sjuttiotalscharmen från de gamla böckerna betydligt mer än den nya bokens samtidsskildring. Hursomhelst känns Michael Tolliver lives mer som en avrundning av serien, ett bokslut, och jag tror och hoppas att Armistead Maupin låter sina karaktärer leva sina egna liv nu.
Bye, bye, Michael Tolliver, Have a nice life.
My back is broad, but it's-a-hurtin'
Nej, alltså, jag har inte alls drabbats av någon bloggtorka! Min inspiration är fortfarande intakt, jag har bara varit busy elsewhere de senaste dygnen. Med vad? Jo, jag har blivit pillermissbrukare. Tänk inte Ellen Burstyn i Requiem for a Dream, tänk mer alla rara gamla tanter i hemtjänsten. Ni vet, de som efter man lagat dem dagens måltid förväntansfullt tar fram pillerburkarna och sprider dem framför sig på bortet, som om de dukade upp ett dignande kakfat med sju olika sorter. Än bättre är det om tanterna har ett eget skåp med godsaker, som de omsorgsfullt låser upp efter middagen- ett skåp där de förvarar det allra värdefullaste, det allra käraste de äger. Glöm familjejuvelerna, this is the real shit.
Jag har blivit en av dessa tanter. Höjdpunkten på mina sommardagar är då jag får ta mina älskade tabletter. Jag lägger ett par Panodil i handen som jag sedan slukar glupskt. Jag suger länge och njutningsfullt på Dicloflenacen. Ibland unnar jag mig en Voltaren. Men bäst av allt, ja, det är Tradolan! Mmmmm.... Tradolan.
Dessutom pratar jag vitt och brett om mina krämpor, och ja, kan jag inte komma på något nytt att samtala om, ja då tar jag till andras krämpor. Har jag berättat att Micke har slagit sig gul och blå i helgen?
Nu är det dock dags att ditcha tantimagen, imorgon dras det norröver igen. Det är Slick på gång i Stockholm igen, jag ska skrapa min skäggstubb mot mina indiebögfränder och queersystrar på Debaser och låtsas som om jag inte alls är halvt invalid. Men efter det, oj oj, då är det tillbaka till att halta runt på Hemköp och Allsång på Skansen all over again.
Jag har blivit en av dessa tanter. Höjdpunkten på mina sommardagar är då jag får ta mina älskade tabletter. Jag lägger ett par Panodil i handen som jag sedan slukar glupskt. Jag suger länge och njutningsfullt på Dicloflenacen. Ibland unnar jag mig en Voltaren. Men bäst av allt, ja, det är Tradolan! Mmmmm.... Tradolan.
Dessutom pratar jag vitt och brett om mina krämpor, och ja, kan jag inte komma på något nytt att samtala om, ja då tar jag till andras krämpor. Har jag berättat att Micke har slagit sig gul och blå i helgen?
Nu är det dock dags att ditcha tantimagen, imorgon dras det norröver igen. Det är Slick på gång i Stockholm igen, jag ska skrapa min skäggstubb mot mina indiebögfränder och queersystrar på Debaser och låtsas som om jag inte alls är halvt invalid. Men efter det, oj oj, då är det tillbaka till att halta runt på Hemköp och Allsång på Skansen all over again.
I didn't do it!
Tänk, jag flyttade i rättan tid. Folk i mitt gamla hus i Kortedala blir tydligen mördade. Visst, det bodde en del skumma typer där, men inte hade jag förväntat mig detta.
Martin and Michael's excellent adventure
Trots att vi skippade digitalkamerorna i år så lyckades vi hamna på bild i England i år igen. Jag vet inte vad som är mest skrämmande, min toklyckliga blick efter att ha sett Dolly Rocket sjunga, eller att jag blir smått yr i huvudet av att titta på Mickes jacka.
..och apropå Dolly, här är Hennes Höghet på scenen, tidigare samma kväll:
J'en ai marre d'en avoir marre!
Jag antar att jag får skylla mig själv efter att först ha flyttat, och sedan burit tunga shoppingväskor i och från London, och dansat arslet av mig och engelsmännen på diverse olika klubbar, men min rygg känner sig sämre än den någonsin gjort förut. Snälla, grabba tag i ett halgelgevär och skjut mig eller något!
I know what boys like, I know what guys want
Jag skulle egentligen skriva någon sorts sammanfattning av englandsresan, men det kommer bli näst intill omöjligt. Först och främst var det något av det intensivaste jag varit med om. Jag och Mikael avverkade två städer, tre uteställen, ett antal pubar och pints med öl på knappt fyra dagar. Såhär i efterhand var det kanske rätt bra att jag gick på smärtstillande under hela resan så jag orkade med allt. Stackars Micke fick ont i sina arma fötter av alla serietidningsbutiker jag tvingade honom att springa runt mellan.
Några spridda tankar:
*Jag är fortfarande, efter alla dessa år, förälskad i Simon Amstell. Numera presenterar han Never Mind the Buzzcocks, en rätt kackig tv-show, men han är fortfarande så underbart fräck, kvick och sexigt rolig så jag får dåndimpen. Dessutom är han homosexuell, såklart. All good men are.
*En ny förälskelse var Charley i engelska Big Brother. Enbart en platonisk sådan, men ändå.
*Hur kan det komma sig att varje skivbutik i england fortfarande tillhandahåller vinylskivor, medan i Sverige är de i stort sett utrotade? Hell, i Sverige är skivbutiker överhuvudtaget utrotningshotade. Det är inte konstigt att jag får tokspel när jag går in på HMV i en förhållandevis obetydlig håla som Brighton och gladeligen handlar på mig varor för över 200 pund. Hade en svensk butik kunnat förse mig med samma utbud så hade jag säkerligen lagt ut sådana pengar här också.
*...För att inte tala om klubbarna. Jag vill bosätta mig på Dynamite Boogaloo i Brighton, med Dolly Rocket som min adoptivmor och Boogaloo Stu som min plastpappa. Och DJ Dynamite Sal som gubben i lådan. Det finns helt enkelt ingenting bättre på denna jorden. De Londonska klubbarna har jag inte riktigt lika bra koll på. Popstarz var som det alltid varit, och WigOut var en kul ny, om än rätt ordinär upplevelse. Men visst, jag blir också som tokig när de spelar Mutyas Song 4 Mutya för femtionde gången på en kväll, men i längden kanske det blir lite trist att uppleva vecka efter vecka. Och Retrobar är lika trevligt gång på gång - någon gång ska jag fria till han som spelar skivor där; jag menar, kan man kombinera Raffaella Carràs Do it, do it again med Waitresses I know what boys like, ja, då är man ett geni i min värld. Och ständigt denna Mutya.
Nu ska jag leva vitt fram till fredagens Nineties. Och sannerligen inte spendera mer pengar på varken skivor eller dvd-boxar. Önska mig lycka till.
Några spridda tankar:
*Jag är fortfarande, efter alla dessa år, förälskad i Simon Amstell. Numera presenterar han Never Mind the Buzzcocks, en rätt kackig tv-show, men han är fortfarande så underbart fräck, kvick och sexigt rolig så jag får dåndimpen. Dessutom är han homosexuell, såklart. All good men are.
*En ny förälskelse var Charley i engelska Big Brother. Enbart en platonisk sådan, men ändå.
*Hur kan det komma sig att varje skivbutik i england fortfarande tillhandahåller vinylskivor, medan i Sverige är de i stort sett utrotade? Hell, i Sverige är skivbutiker överhuvudtaget utrotningshotade. Det är inte konstigt att jag får tokspel när jag går in på HMV i en förhållandevis obetydlig håla som Brighton och gladeligen handlar på mig varor för över 200 pund. Hade en svensk butik kunnat förse mig med samma utbud så hade jag säkerligen lagt ut sådana pengar här också.
*...För att inte tala om klubbarna. Jag vill bosätta mig på Dynamite Boogaloo i Brighton, med Dolly Rocket som min adoptivmor och Boogaloo Stu som min plastpappa. Och DJ Dynamite Sal som gubben i lådan. Det finns helt enkelt ingenting bättre på denna jorden. De Londonska klubbarna har jag inte riktigt lika bra koll på. Popstarz var som det alltid varit, och WigOut var en kul ny, om än rätt ordinär upplevelse. Men visst, jag blir också som tokig när de spelar Mutyas Song 4 Mutya för femtionde gången på en kväll, men i längden kanske det blir lite trist att uppleva vecka efter vecka. Och Retrobar är lika trevligt gång på gång - någon gång ska jag fria till han som spelar skivor där; jag menar, kan man kombinera Raffaella Carràs Do it, do it again med Waitresses I know what boys like, ja, då är man ett geni i min värld. Och ständigt denna Mutya.
Nu ska jag leva vitt fram till fredagens Nineties. Och sannerligen inte spendera mer pengar på varken skivor eller dvd-boxar. Önska mig lycka till.
Urgent!
Dear readers of Brewster's blog,
It is with great regret that I have to inform you that the writer of this blog is currently stranted in Great Britain and unable to get home, due to his excessive shopping the last week. He cannot afford to go home anymore and is in desperate need of money. Apparently, he just had to buy the complete Miss Marple collection on dvd (starring Joan Hickson, of course, not the dreadful Geraldine McEwan who butchered Miss Christie's novels in a BBC series not too long ago) as well as a new pair of shoes, a couple of t-shirts, tons of records (The Soundtrack to Les Demoiselles de Rochefort! Tracey Ullman! Cristina!), books (The complete prose of Woody Allen! Louis Theroux! Chris Ware!) and dvd:s (the Thin Man-collection!). Unfortunatly, Brewster also had to intake a massive amount of beer, booze and alcoholic beverages, and he had to pay a lot of money to see the much-much-larger-than-life Miss Dolly Rocket sing live at the Dynamite Boogaloo. As you probably understand, all this has had a negative influence on Brewster's already stretched economy.
So, if you want to see Brewster back in his home country again, please make sure that he has a sufficient amount of money in his bank account to pay for at trip home. And send a thought to the poor Mikael who is way too hung over to even write in his blog. Shame on him!
Over and out,
Brewster