brewster

Jag har tillbringat dagen med att leta limerickar till min niondeklass idag. De tog emot uppgiften att skriva egna alster med förvånansvärt glada ansikten- vanligtvis brukar det vara en eller två eller tjugo som klagar, men nu ingen alls. Kanske var det för att jag faktiskt påpekade att de flesta limerickar kan vara rätt fräcka och halvsnuskiga. När jag såg en illavarslande lyster uppenbara sig i mina elevers ångrade jag mig genast.
"But never, EVER use the F-word!", kände jag mig nödgad att lägga till innnan de ivrigt satte sina pennor till pappret.

När jag var liten var nog den bok jag uppskattade mest i mina föräldrars bokhylla Svea hunds limerickar av Hasse Alfredsson. Hasse Alfredsson är ett geni. Kanske var det mitt framtida intresse för ord och halvnördiga rim som grundats redan då, men mest troligt var det nog att jag fascinerades av den värld av eleganta insinuationer och fräckheter som strömmade mot mig när jag slog upp bokens pärmar. Boken befolkades av män och kvinnor från så vitt skilda, exotiska ställen som Albertville, Essen, Baku och Gränna. För att inte glömma herr Alfredssons egna illustrationer, som var magnifika, nästan i Quentin Blake-klass. Jag är barnsligt förjust i den än idag.


"Är det du" sa grevinnan Lorenzo
till grannfrun, "som oförskämt nänns å
sprida rykten om att maken
har en vårta på saken"
hon sa "Nej men jag sa att det känns så"

H. Alfredsson