I'm tired of travelling, I want to be somewhere
Till nästa storresa jag gör ska jag göra mer research, jag lovar. Nu hände det sig så att Magnetic Fields gjorde fem spelningar under tiden jag var i Chicago, och alla fem var slutsålda sedan länge. Visserligen var jag och såg Blue Man Group istället, vilket var roligt, men det var ju inte Stephin Merritt. Jag har sent omsider börjat komma in i hans senaste album- speciellt Nun's Litany och Too Drunk to Dream är fantastiska låtar - så det hade varit fantastiskt att få se det lajv. Men, men, kanske nästa Chicagoresa.
Annars gillade jag Chicago. Speciellt Wicker Park. Det är där filmversionen av High Fidelity utspelar sig. Så jag promenerade runt och kände mig som John Cusack, alternativt Ferris Bueller. Dollarn var billigare än någonsin; jag gick loss i stadsdelens trånga antikvariat och independentklädbutiker. Speciellt kan jag rekommendera Penelope's, Reckless Records, Myopic Books och seriebutiken Quimby's - om nu någon någongång skulle befinna sig i närheten. Eller så satt jag på något fik, tuggade på en bagel och kollade på alla Chicagobor som traskade förbi. Om man, som ordspråket säger, är vad man äter - ja, då har jag blivit till en bagel med cream cheese och svartvinbärssylt. Eller möjligtvis en cheesecake.
Och jag såg kändisar i Chicago- Runar Sögaard! Calle Norlén! Kersti Adams-Ray! Och José Gonzales på samma hotell som jag! Det märks sannerligen att Chicago är gamla svensktrakter. Jag vet inte om de gjorde staden till ett mer hippt och happening ställe, jag hade väl hellre träffat på Parker Posey eller Ellen Page, men man kan väl inte få allt.
Annars gillade jag Chicago. Speciellt Wicker Park. Det är där filmversionen av High Fidelity utspelar sig. Så jag promenerade runt och kände mig som John Cusack, alternativt Ferris Bueller. Dollarn var billigare än någonsin; jag gick loss i stadsdelens trånga antikvariat och independentklädbutiker. Speciellt kan jag rekommendera Penelope's, Reckless Records, Myopic Books och seriebutiken Quimby's - om nu någon någongång skulle befinna sig i närheten. Eller så satt jag på något fik, tuggade på en bagel och kollade på alla Chicagobor som traskade förbi. Om man, som ordspråket säger, är vad man äter - ja, då har jag blivit till en bagel med cream cheese och svartvinbärssylt. Eller möjligtvis en cheesecake.
Och jag såg kändisar i Chicago- Runar Sögaard! Calle Norlén! Kersti Adams-Ray! Och José Gonzales på samma hotell som jag! Det märks sannerligen att Chicago är gamla svensktrakter. Jag vet inte om de gjorde staden till ett mer hippt och happening ställe, jag hade väl hellre träffat på Parker Posey eller Ellen Page, men man kan väl inte få allt.
Go west!
Nu drar jag till Amerika. See ya round, bitches!
Sag mir wo die blumen sind
De där tyskarna var för tokiga alltså. När jag checkade in på mitt hotellrum låg det två tevetidningar uppslagna på sängen. Jag tänkte att jag skulle se lite dubbade filmer för att verkligen njuta av det germanska språket. Parker Posey eller Justin Theroux på tyska, hur sexigt kan det bli? Det anmärkningsvärda var att när jag tittade igenom filmrecensionerna för dagen upptäckte jag att de blandar recensioner av vanliga spelfilmer med tips om dagens bästa hårdporrullar. Alltså, inte i något litet undanskymt hörn av tidningen utan helt seriöst recenserat på mittuppslaget. När börjat Aftonbladet med det?
Sådant gör att jag gillar Tyskland. Förutom språket, då. Och Kiels hamnkvarter. Och Douglas Sirk, såklart.
Sådant gör att jag gillar Tyskland. Förutom språket, då. Och Kiels hamnkvarter. Och Douglas Sirk, såklart.
I love Europe
Nu har jag varit i Tyskland på speed-dating. Ytterligare en sak man kan bocka av på listan över vad man ska hinna med innan man dör.