brewster

Under tiden jag väntade på en försenad fikadejt slank jag in på Wettergens Bokhandel i eftermiddags. När jag vandrade planlöst mellan bokhyllorna fick jag plötsligt se ett namn på en av böckerna; ett namn jag kände igen mycket väl. Namnet är ganska ovanligt, vilket fick mig att fundera- kunde författarinnan till denna bok vara min gamla kurskamrat, tillika träningspartner? En blond, bubblande glad tjej (av den typen som alltid, hur gammal hon än är och hur gärna hon vill det eller inte, kommer kallas tjej) Kunde det verkligen vara hon? Kunde denna tjej ha skrivit en hel bok och fått den utgiven?
 
Jag slog upp den bakersta fliken och såg författarinnans bubblande glada ansikte le mot mig, mitt ibland det där schamporeklamglänsande håret. Visst var det samma tjej som jag kände för ett par år sedan.

Och jag skämdes ett tag för att jag hade tvivlat på att hon, tjejen, varit kapabel att skriva en bok. För att hon var just en blond, bubblande glad tjej. Om det hade varit någon annan, kanske en av de otaliga pretentiösa, lätt deprimerade killar med tjockbågade glasögon, som skrivit boken hade jag nog aldrig funderat på samma sätt. jag tror jag ska läsa den där boken. Och jag hoppas att jag tycker att den är fantastisk.

I Brighton finns en alldeles underbar butik vid namn Nasty Nip. Det är den typen av butik där man alltid kommer ut med shoppingkassarna fyllda med saker man inte alls visste att man behövde- ja, saker man inte ens kunde föreställa sig fanns. Just nu saluför de exempelvis detta överfallslarm i form av Barbapapa. Nasty Nip, jag saknar dig!

Shelley Winters dog igår. Shelley, du var världens största skåderspelerska. Jag saknar dig.

I Brighton lever och verkar världens bästa Kate Bush-imitatör; hon finns inte i Göteborg. Fake Bush, jag saknar dig.

Det går knappt en dag utan att jag tänker på Brighton. Folk ber mig att förklara exakt VAD som är så fantastiskt, VAD det är jag saknar, men för det mesta står jag och stammar obegripliga ord om havet. Det är svårt att förklara exakt vad som fattas i mitt liv- vad fanns i Brighton då som inte finns här i Göteborg nu. Jag ska iallafall börja försöka mig på en förklaring, främst i bilder snarare än ord; det blir nog lättast så. En sak som inte finns i Götet är iallafall Dolly Rocket, hennes stora hår och hennes enorma talanger. Dolly Rocket, jag saknar dig.

Nu har jag varit utan internet i nästan två dygn, och min teve har fungerat knapphändigt ungefär lika lång tid. Och detta kanske inte slog ner som en blixt från klar himmel- en plötsligt insikt om att jag är gravt informationsberoende, utan det har snarare vart en bekräftelse. Jag klarar mig inte utan datorn och televisionen. När jag var hemma hos mor och far var det lugnt; då kan jag acceptera att jag är avskuren från omvärlden och mitt normala liv. Men när jag är här, hemma i min egen lägenhet, vill jag kunna leva mitt normala liv, med internet och text-teve och allt vad det innebär. 

Hur ska jag annars kunna hålla reda på hur det går på WTA-touren? Martina-fucking-Hingis gör come back och jag håller på att missa denna livsomvälvande händelse. Jag missar alla otroligt viktiga konversationer jag kan föra på qruiser, och framför allt missade jag två auktioner på Ebay som jag planerade att delta i. Jag vill veta saker- ha koll! Två dygn utan internet och teve, två dygn! Och mitt liv håller på att falla sönder. Hoppas det dröjer länge till nästa gång det händer.