On their hands a dead star
I år eftersänds galan i SVT två dagar efter att den ägt rum och känns således mindre angelägen än någonsin. Så jag skippar tevesändningen i år. jag har läst om priserna, all spänning är borta och jag är inte intresserad av Nicole Kidmans galastass. Faktiskt.
I ärlighetens namn är höjdpunkten på galan alltid fotomontaget med alla de skådisar som trillat av pinn under året. Some that you recognize, some that you never even heard of. Får mig alltid lite tårögd och ja, jag har en konstig fascination för döda kändisar.
Nåja, kanske Oscarsgalan nästa år ändå. Vem vet vem som har hunnit dö under 2007? Angela Lansbury skulle få mig att gråta floder.
When I asked for a date, I thought that you were straight
Alltså, den där Rufus Wainwright kan inte vara riktigt heterosexuell. Inte nog med att han har döpt låtarna på sin kommande platta till saker som Leaving for Paris och Between My Legs; han har också tagit hjälp av gamla aktrishaggan Sîan Phillips på albumet. Now, Mika, this is how homopop is done.
Boy in a million, idol, a big star, I didn't tell you how great you were
Join our club
...och igår blev jag erbjuden ytterligare en visning på en lägenhet vid Mariaplan, ni vet, där frånskilda salsadansande pretton bor. Någon på Familjebostäder verkar tycka att jag passar ypperligt in att bo där- eller så är det någon som gett sig fan på att reta upp mig genom att erbjuda mig visingar och sedan neka mig kontrakt gång på gång. Pessimist som jag är räknar jag med det är det sistnämnda som stämmer.
...och fler saker går min väg just nu. Någon har köpt ett guldmedlemskap på homosajten QX till mig. Jag är förbluffad. För det första vet jag inte vem min hemlige välgörare är. Och, för det andra, för de pengarna som betalts hade jag ju mycket hellre mottagit, säg, en dvd-film. Men jag är inte den som gnäller, utan nu ska jag undersöka varför man egentligen behöver ett guldmedlemskap på QX. Alla andra verkar ju ha betalat för sitt homosurfande, så några fördelar måste det ju finnas. Jag surfar runt, surfar runt lite till, och det som slår mig först är att man slipper köa för att komma in.
För er som inte känner till det där med qx-livet så måste vi vanliga döda som INTE betalar alltså köa för att komma in, medan jag nu som guldmedlem slipper köa, och kan homosurfa precis när jag känner för det. Hm, en viss fördel, visst, men det är knappast så att jag känner ett akut qx-behov speciellt ofta. Jag kan snällt stå i kö som alla andra.
Andra fördelar har jag inte märkt än så länge. man kan lägga upp sitt stjärntecken på sin Qx-sida. Och skicka små ikoner till varandra, som stjärnor och hjärtan och blommor. Hittills har jag dock mest använt ikonerna för att enervera andra. Nu ska jag botanisera vidare i QX-djungeln. En helt ny, mer privilegierad värld har öppnats för mig. And I love it!
Dagens Todd Solondz
Helen (Lara Flynn Boyle): I'm not laughing AT you, I'm laughing WITH you!
Joy (Jane Adams): But I'm not laughing!
Happiness, 1998
My Old Piano
Och egentligen tycker jag inte om när musikgrupper benämns med nedsättande termer som 'tjejband' - varför ens bry sig om könet på en bra musiker, liksom. Varför ge pris till 'årets manliga' respektive 'årets kvinnliga artist' på diverse musikgalor? Som om könet skulle påverka musikupplevelsen nämnvärt. Men samtidigt tycker jag om att se grupper där kvinnor spelar egna instrument, och inte används som kuttersmycken eller galjonsfigurer. Det känns fortfarande som en ovanligthet, 2007.Lite sorgligt att jag ens höjer på ögonbrynen åt en sådan sak, som borde bara så självklar.
The Loneliness of a long distance runner
It's time to buy the records you would never let me buy
Nu finns det dock hopp om bättring. Till och med jag önskar jag hade en hjärtevän att köpa gåvor till. Universalgeniet John Waters har nämligen släppt en samlingsplatta som lämpar sig utmärkt som Alla Hjärtans Dag-present: A Date With John Waters. Mr Waters samlar ihop obskyra pärlor från förr med titlar som I'd Love To Take Orders From You, Sometimes I Wish I Had A Gun, If I Knew You Were Coming I'd've Baked A Cake och, naturligtvis, klassiska hits som Johnny Are You Queer och Edith Masseys version av Big Girls Don't Cry. Allt i kärlekens tecken!
Så, om du ska överraska mig med en present idag vet du vilken! John! Å, John!
And a long forgotten fairytale is in my mind again
"Men skriv någonting om melodifestivalen då!", sade någon, och tja... varför inte? Visst, det är ytligt, intressant i möjligtvisfem minuter, uttjatat i både diverse andra bloggar och på otaliga kvällstidningsuppslag, men... vad fan! Efter filmfestivalen är det ju just det spektaklet som upptar större delen av min tankeverksamhet. Så varför inte skriva något om det?
I helgen skedde det förväntade- The Ark och okända Marie whats-her-name, från Munkedal gick vidare till festivalens Globenfinal. Enligt löpsedlar var det tydligen en skräll av värsta slaget.. ja, inte att Ark gått vidare då, utan att en okänd debutant kunde gå vidare. Var det bara jag som såg det komma, var jag den enda som inte överraskades av hennes avancemang, var det verkligen ingen annan som tittade på SVT:s inför-program under julhelgen och såg vilken uppenbar framspelning de gav munkedalstösen? Öppet mål! Och bollen rullade in... till publikens stora förtjustning.
Cynisk som jag är rörs jag inte ett jota av låten heller. Tyckte mest Marie whats-her-name mest verkade småläskigt frireligiös, tänk Carolina Klüft. Ett ordentligt magplask i finalen är väl för mycket att be om, men snälla, snälla, skicka The Ark och deras glammiga nakenchocker till Finland i vår, och inte en söndagsskolelärarinna från Munkedal. Snälla! Snälla!
On a more positive note...
Köpte en andra Enid-docka idag. Så nu har jag två stycken Enids i min bokhylla, en mindre och en större. När verkligeheten blir för läskig, när skrämmande småskolefröknar från Munkedal är på teve och hotar hjärntvätta landet, ja då kan jag ta fram mina dockor och försvinna in i låtsasvärlden. Där sagor är sagor, och de slipper besannas.
My baby takes the morning train
Jag har ju nu, som jag alltid ska skylta med, morgontidning hemma. (Se på mig- jag ÄR intellektuell! Jag behöver iallafall intala mig själv det.) Men någonting måste jag ju ha att göra på den stentrista, entimmeslånga spårvagnsresan till jobbet, så jag tar snällt en blaska från en av de fem tidningsutdelare jag möter på väg ner till Kortedala torg. jag bläddrar igenom den, noterar sömnigt vad som ska anses vara viktigt av denna högkvalitativa blaska, och låter den sedan joina sina gratistidningsvänner i uppsamlarna i fören på vagnen.
Igår rapporterade exempelvis Metro att genomsnittssvensken flyttar tio gånger under sin livstid. Kanske borde jag känna mig gammal nu, men jag har redan gjort de tio flyttarna och fler därtill under mitt trettioåriga liv. Har inte alla i min ålder det? Är detta en löpsedelsnyhet? I Metros värld verkar det så.
Det mest underhållande är ändå Claes Åkesson- eller Claes Runheim som han numera heter, som efter att ha varit något slags sportjournalist på dekis nu återkommit som metrokrönikör/Morrisseyimitatör. Det var väl egentligen enbart en tidsfråga innan Mozfrillan skulle göra sin comeback, och med ens har också Metro ett existensberättigande i min värld. Claes och Metro förgyller min morgon. Så, nu var det sagt.
I'd build a road in gold just to have some dreaming
Jag blev erbjuden visning på en lägenhet i Majorna. Jag blev mäkta förvånad redan av det faktumet- jag har ju, sedan jag flyttade in i min lilla förortsetta för tre år sedan, sökt ett par lägenheter i veckan utan tillstymmelse till resultat. Hur får man ens erbjudande på en lägenhet- speciellt till de attraktiva lägenheterna i Majorna, som brukar ha runt 4-5000 sökande var. Lägenhetsletandet blev mer en daglig rutin, snarare en ett sökande med ett realistiskt mål.
Men någon på Familjebostäder ville annorlunda. Så förra veckan stegade jag in i en gigantisk (med mina mål mätt) tvåa på Mariaplan, blev kär - så kär man kan bli i en lägenhet. Och trots att jag på förhand intalat mig att jag inte skulle ha några förhoppningar om att faktiskt FÅ lägenheten i slutändan började jag genast inreda den i tanken. Som man gör. Jag visste var jag skulle sätta tavlor, måttade för att se om bokhyllorna fick plats på vardagsrummet, tänkte på allt nytt jag skulle vara tvungen att införskaffa och allt gammalt jag äntligen skulle behöva slänga vid flytten.
Fast framför allt inbillade jag mig att lägenheten skulle göra mig mycket lyckligare. Att min livskvalitet skulle stiga dramatiskt i och med ett flytt till Majorna. Hur den mirakulöst skulle transformera allt omkring mig till det bättre- allt jag är missnöjd med skulle naturligtvis helt plötsligt bli bra, och det som jag redan trivs med skulle bli fullkomligt perfekt. Det fanns ingen tvivel- det var så det tvunget måste bli.
Naturligtvis fick jag två dagar efter jag varit på visningen reda på att jag inte fått lägenheten. Och jag sörjer egentligen inte... eller jo, kanske lite. Egentligen är jag nöjd med att bara få drömma lite.
Think of the Children!
Turligt nog var Children of Men tillräckligt bra för att hålla min uppmärksamhet på bioduken snarare än på mitt ryggont. Jag har en svaghet för framtidsdystopier, och det här var något av det mörkaste jag sett på länge; År 2027 är alla kvinnor infertila, all immigration bannlyst och Storbritannien har satt samtliga sina invandrare i koncentrationslägersliknande ghetton. Clive Owen spelar hjälterollen, en man som en dag blir kidnappad av sin gamla flamma Julianne Moore och hennes terroristkumpaner. Filmen utvecklas sedan till en mardrömsresa, då vår hjälte får en uppdrag han inte kan avsäga sig.
Jag har hört någon dra kopplingar mellan Children of Men och Danny Hustons 24 Days Later, och det kan jag hålla med om. Fick också känningar av en annan av mina favoritfilmer då det gäller mörka framtidsvisioner: Brazil. Ett bra avslut på en bra festivalårgång. Imorgon börjar mitt gamla vanliga liv igen- med Gaystraight2hell!
The Last Time
De intressantaste ögonblicken under filmfestivalen inträffar inte nödvändigtvis under själkva visingarna Brittiska animatören Joanna Quinn kom inhastande från flyget, pratade om sina filmer och visade upp sin portfölj med alster och skisser. Själva filmen, The Best of Joanna Quinn, innehöll inte direkt Joannas bästa, utan allt hon framställt, från 1987 och framåt. "Warts and all" som Joanna själv erkände.
Teckningsmässigt är hennes filmer personliga och händelserika, överladdade med streck, krusiduller och blyertskrumbukter. Minimalism it ain't, men i de reklamfilmer hon gjort och i barnfilmen Fred försvinner det personliga och ersätts av konformism. En vacker konformism, visst, men ändock en smula personlighetslöst. I Britannia, en film som spelar upp hela Storbritanniens imperialistiska historia i en bulldogs ögon, och i samtliga historier med den frodiga medelåldershjältinnan Beryl, är det dock skarpt berättat, skruvat humoristiskt och galet.
Amerikanska storfilmen Hollywoodland var dock lika träig som huvudrollsinnehavaren Ben Afflecks och de fruktansvärt obekväma bänkarna inne på Folkan. Jag hade förväntat mig en tragikomisk livshistoria om George Reeves, mannen som spelade Stålmannen i 50-talets teveserier, istället fick jag en tafflig deckare med en usel Adrien Brody i huvudrollen. Att man sedan såg mikrofonstativet i bild konstant under hela filmen förstörde också en hel del för mig, om det nu berodde på en misslyckad filmkopia eller en miss från biografmaskinistens sida vet jag inte. Sämsta filmen hittills under festivalen.
Idag blir det sista filmen, Children of Men. Sedan kan jag pusta ut. Och det ska faktiskt bli lite skönt.