brewster

Det är inte utan att jag skäms. Jag lider kanske inte fruktansvärda moraliska kval, men lite skamsen är jag allt. Jag och min partner in crime kollade upp en tredje persons inkomst i taxeringskalendern idag. Ja, kanske dåligt gjort av oss, men om man går runt och skryter med till höger och vänster om hur välavlönad man är får man faktiskt tåla sådant. Och ja, det visade sig också att personen i fråga hade ljugit rätt grovt om sin lön, som väntat.

... och medan teve 3 med blandat resultat försöker göra bra teve av trash (helgens lyckade Project Runway-visning följs på lördag och söndag upp med kavalkad av kackiga amerikanske teveserier a la Alla älskar Raymond! Urk!), lyckas SVT desto bättre utan att knappt ens lyfta lillfingret halvvägs. Imorgon visar de högklassig trash, gyllene trash, ja jag skulle inte dra mig för att säga trashfilmens Rolls Royce. För låt er inte luras av att det är annars så arty farty Filmklubben som bestämt sig för att visa Whatever Happened to Baby Jane, detta är inget annat än spekulativt och publikfriande skräp. Men jag älskar det likväl.

Filmen är början av en liten temavecka kring Bette Davis, vilken fortsätter på fredag med ett K-special dedikerat till den legendariska aktrisen. Naturligt skådespeleri är överskattat, här kommer en skådespelerska som är Aktris ända ut i fingerspetsarna. Hennes onaturliga frasering och påklistrade manér gör hela tiden klart att det man bevistar enbart är en filmvisning, ett skapat universum, ett konstlat melodrama; att det framför oss inte är annat än skådespeleri- men vilket skådespeleri sedan. Baby Jane Hudson är väl kanske hennes mest bisarra roll- en figur så långt från verkligheten man kan komma, en sorts blandning mellan Pippi Långstrump, Alice Timander och John  Wayne Gacy. Filmen i sig är underlig, tragisk och sanslöst rolig på samma gång. Och Bette - tillsammans med ärkerivalen Joan Crawford- är märkligt rörande i filmens slutscener. Om det nu finns någon som inte sett detta mästerverk redan- sätt på teven (eller ställ videon) 22:30 imorgon tisdag.

Jag har nu inte så mycket till övers för teve 3- det mesta de visar är ren och skär kacka. Jag menar, har någon av deras egna produktioner nått över den nivå som sattes av, säg, Tutti Frutti för sisådär femton år sedan?

Det sagt så måse jag nog applådera deras tablåläggare som konstant lägger dokusåpemaraton på lördags- och söndagsmornar. Ibland kan det vara på gränsen till outhärdligt, som när de visade den där  meningslösa serien när vilsna amerikanser skulle resa jorden runt. Och ibland, som denna helg, är det smått genialiskt.  Bättre bakisteve än Project Runway-repriseringar finns inte. Med kanelglass och trevligt sällskap är det snudd på gudomligt.

Om nu bara teve 3 kan ta det lilla förnuft de har till fånga oh reprisera första säsongen av Top Model. Jag menar, jag roas av Santino, Wendy Pepper och de andra i Project Runway, men jag kan inte älska dem lika förbehållninsglöst som ajg älskade Adrienne och Elyse i förata Top Model-säsongen. Eller hata dem lika innerligt som jag hatade Robyn, för den delen.

Reprisering, tack!

Uncut listar årets bästa album i senaste numret. Får man verkligen göra så redan i november? Och jag vet att mina årliga listor och det obligatoriska blandbandet som hör till inte brukar komma först i mellandagarna, men nu blir jag smått stressad, Så mycket kvar att köpa av årets skivskörd, så lite tid. Och pengar.

Jag är naturligtvis tvungen att ta upp Robert Altmans död. Både namnet på bloggen och mitt Qruisernick skvallrar om att jag är något av ett fan av herr Altman. Eller, tja, fan och fan... för varje strålande ensembelfilm gubben har kokat ihop har det ju kommit minst en förvirrad och tam kalkonrulle efteråt. Men i helgen blir det russinen i kakan som tas fram:  Nashville, Spelaren, M'A*S*H, Short Cuts, och kanske framför allt min Altmanska guilty pleasure: Oh, Vilket Bröllop.

Maken till hysterisk hönsgårdskackel än vad skådespelarna i Oh, Vilket Bröllop frambringar får man leta efter, när en splittrad societetsfamilj ska anordna bröllopsfest i det egna hemmet. Egentligen balanserar filmen farligt nära gränsen mot Altmans mer umbärliga filmer. Men det finns naturligtvis saker som uppväger detta ypperligt: Carol Burnett är fantastisk och jag kommer alltid ha en löjlig förhoppning om att nästa bröllop jag bevistar kommer bli riktigt kaotiskt. Som ett sant Altmanbröllop.



Robert Altman, jag kommer att sakna dig.

Samma gamla visa varje år- den 7:e November basunerades det ut i svenska nyhetsmedier att i stort sett alla flyg- och tågavgångar var så gott som fullbokade. Och en annan visa klingar lika vackert i år: jag anar trafikkaos och svindyra biljetter hem på tok för tidigt. Sextimmarståg mot Stcokholm där jag tvingas sitta i en barnkupé tillsammans med 59 ensamma, uppgivna mammor som låter sina små busfrön springa fritt genom mittgången och störa min nödvändiga uppladdningssömn inför julfirandet..

Ryktet om fullbelamrade tåg är dock betydligt överdrivet. Jag lyckades hitta en billig biljett dagen före dopparedagen. Varför dessa larmrapporter om icke tillräcklig kollektivtrafik varje år? Beror det på nyhetstorka, eller ligger det någon mer intrikat konspiration bakom. Kanske är det Swebus som skickar ut falska alarm varje höst för att deras 'vi har minsann plats för alla'-policy ska te sig väldigt attraktiv. Jag vet som vanligt inte. Allt jag vet är att det känns som jag gjort ett klipp.Jag har kommit över någonting exklusivt åtråvärt. Som om den där gyllene tågbiljetten jag lyckats få tag i kommer ge inträda till en bättre värld. En värld som varken innehåller Disney, familjesammankomster a la Norén, eller Invar Oldsberg.

Picture it: En regnig lördagsnatt i Göteborgs centrum, Brunnsparken närmare bestämt. Kolckan är strax över fyra, och jag står och väntar på sista spårvagnen ut mot Kortedala, en smula berusad, visst, men ändå vid mina sinnens fulla bruk. En ung, för mig okänd, man i 25-årsåldern står och stirrar på mig. han har peircings i öronen och i ögonbrynet, ser ut att vara något mindre berusad än jag själv är. Vår ablickar möts, jag känner inte igen honom, men han vägrar att släppa ögonkontakten. Han ser ut att ta mod till sig för att säga något, tvekar, men kommer efter någon minut fram till mig.

KILLEN: Tjena. Hur är allt med dig?

BREWSTER: Jo, tack, det är bra. Jag är lite småberusad kanske... men tack... tack det är bra.

En stunds tystnad följer. Jag tittar åt andra hållet, har verkligen ingen lust att småsnacka med en för mig okänd människa, men jag märker ändå att killen fortsätter glo på mig.

BREWSTER: Alltså, ursäkta, men känner vi varandra? Borde jag känna igen dig? Jag har verkligen ingen aning om vem du är.

KILLEN: Lägg av!

BREWSTER: Nej, jag vet inte vem du är.

KILLEN: Jo,  vi har träffats förr.. Irland!

BREWSTER: Irland...? Nja, jag har aldrig varit på Irland och har ingen anknytning till Irland överhuvudtaget. Du måste förväxlat mig med någon annan.

KILLEN: Nej, det är jag säker på. Tycker du jag är dum som börjar prata med dig?

BREWSTER: Eh, egentligen inte. Det är bara att jag inte vet vem du är, och jag tror inte du vet vem jag är heller. Alltså, hur känner vi varandra? Kan du ens säga vad jag heter?

KILLEN: Nej... men det finns väl ingen anledning att vara så otrevlig. (märkbart irriterad) Men nu vet jag precis vad som gäller. Tro inte att jag kommer hälsa på dig nästa gång vi stöter ihop med varandra på stan.

Min spårvagn rullar in och jag hoppar på den så fort jag kan.

BREWSTER: Jag förstår inte hur du kan göra så mot mig. Jag kommer väl alltid hälsa på dig.  Men... jag antar att vi alltid kommer att ha Irland. Glöm inte det!

RIDÅ!

Sedan sent igår, efter alldeles för mycket tröstpaj och tröstmusik, fick jag för mig att jag skulle åka bort, bort, bort. Ja, jag vet, jag har nyligen varit i Rom och det borde rimligen räcka som tillfällig eskapism för ett bra tag framöver, men jag kräver mer. Jag vill åka någonstans där jag verkligen känner mig hemma, någonstans där jag trivs. Sometimes you want to go where evrybody knows your name, and they're always glad you came, Och det finns väl egentligen bara ett sådant ställe i min värld- så jag funderade på att bege mig iväg under februarilovet; åka till Brighton, äta bagels på the Sanctury, gå på skivmässa och titta på dånande havsvågor från piren och, framför allt, se Rufus Wainwright sjunga Judy Garland-låtar på London Palladium. Det är nog det som behövs- the Pipettes och Hidden Cameras i all ära, vad jag kanske mest behöver just nu är inte smittsamt dansant pop utan smäktande bögballader med sirapsindränkta stråkar och en ståtlig karl. En riddare på en vit springare som kan ta mig bort från all denna tristess. Bort, bort, bort. Bort från all tristess.

Jag kollade upp vilka biljetter som fanns kvar, undersökte Ryanairs hemsida, smed planer och vävde drömmar.

Sedan ännu senare igår kom jag på att jag tagit fel på vecka, och att jag inte alls har ledighet den veckan jag trodde. Riddaren på vit springare får dyka upp en annan vecka. Oh well...

Nå, kanske jag får det jag önskade efter första avsnittet av Böglobbyn: en förbättring. Det andra programmet var betydligt bättre. Det som skiljde de båda avsnitten åt i mina ögon var väl kanske att historierna kändes mer rakt och fängslande berättade, jag kan inte sätta fingret på det, men på något sätt kändes det meningsfullt.Kanske var det att jag själv kunde relatera till problematiken som togs upp, även om jag måste medge att jag har ett rätt rejält intresse av just reportaget om Tomas, det engagerade på ett personligt plan - om man tittade riktigt, riktigt uppmärksamt kunde man se min högra armbåge dyka upp i en av festscenerna hemma hos Tomas- men även reportaget om Marco fascinerade. Och jag blev smått rörd över att se Sverker Åströms glada uppsyn i mötet med den skanderande fotbollsklacken. Om man nu bara kunde få efterlysa ännu lite mindre distans och lite mer ärlighet och hjärta så blir det nog något av detta också till slut.

Grattis till Oskar Hanska som vann höstfinalen i Poetry Slam ikväll. Grattis till mig som hann med att skriva brev undertiden och fick en utomordentligt god vegansk kaka på Hängmattan.

Och ett stort grattis till den person jag träffade på inne på Det Stora Varuhuset idag, som berättade att han och hans vänner bestämt sig för att fira jul ihop- ingen mer Norénångest i föräldrahemmet i mellandagarna- och jag kände ett bittert sting av avundsjuka i mitt bröst, för samma föresats har ju jag varje år, men jag misslyckas ju kapitalt varje gång. För år efter år blir det ju till sist släkten som kallar för alla, och när det inte är det så ska man ju vara Flickvän till ens Pojkvän, eller Pojkvän till ens Flickvän. Kanske nästa år, huh?

Och till sist ytterligare ett grattis till mig på, eftersom jag ånyo ska följa mitt nya teveintresse Böglobbyn imorgon. Morgondagens  program har jag dessutom personlig anknytning till. Det ska behandla den stackars indiebögens tillvaro i bögvärlden. Intressant, var ordet.

Bloggen harfyllt ett år (hurra för bloggen!) och jag har känt länge att det är dags för någon typ av förändring, det är dags för mig att hitta en ny fräsch inriktning på mitt skrivande. Det känns som om detta bloggprojekt gått lite i träda. Så jag tittade mig runt i bloggrymden för att hitta inspiration- vad är hett och vad är rätt just nu? Jag borde kanske starta en modeblogg. Jag skulle vilja bli den nya Ebba von Sydow! Hell, jag ska nog göra ett ordentligt försök. Typiskt nog blir jag väl istället den nya Sofi Fahrman.

Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om min nyinförskaffade kappa från Italien. Hur mycket jag älskar den, trots att den egentligen är på tok för liten. Men jag älskar ju passformen, jag älskar den rostbruna färgen och de små svarta knapparna. Jag diggar hur dess dubbelknäppning får mig att se smått androgyn ut (eller jag önskar det iallafall). Jag kan till och med tycka att de små fläckarna på höger axel är charmiga och får jackan att verkligen kännas, andas och utstråla second hand.  Och nu borde det egentligen medfölja en bild på mig i min kappa, med min bästa Tyra Banks-pose, om jag nu bara ägt en digitalkamera. Eller känt en bra fotograf.

Jag kunde också utvidga min modeblogg till att handla om musik också. Typ, Brewster Browses for Music, eftersom det nästan rimmar. Och där hade jag skrivit om hur jag precis köpt Magic Numbers och Joanna Newsoms senaste fullängdare, på Rocks förstås, för enbart 139 kronor. Jag skulle rejvat om hur Magic Numbers-plattan får mig att le, äntligen le igen. Och om hur Joanna Newsom driver mig till förlösande tårar. Och om hur jag önskar att hon skulle komma hit och spela på Pustervik igen.

Men nu är jag nu naturligtvis inte så ytlig och materialistisk, så jag skulle aldig kunna förmå mig till att skriva dylika inlägg. Det går ju helt enkelt inte.  Ingen kan ju få fel intryck om mig eller nåt, så jag får nog spåna vidare på helt andra, mer passande, blogginriktningar.

Märkte häromdagen men både förvåning och viss förskräckelse att mitt hotmailkonto raderats. Tydligen försvinner det om man inte loggar in på en viss tid, och eftersom jag inte ägnat mailen speciellt mycket intresse de senaste veckorna är kontot nu borta. Puts väck! Inga mer mappar fulla av sparade mail.

Jag hade haft det mailkontot sedan 1998- vilket verkar som en evighet i internetvärlden. Och jag hade alla möjliga underliga mejlminnen sparade just på detta kontot. Från den underliga tiden jag bestämt mig för att bo i Karlstad och ägnade mig åt någon form av fysisk aktivitet. Och de ännu underligare tio månaderna på P10 i Strängnäs där ajg upplevde manlig gemenskap, infantilism och mordhot. Den sommaren jag var isloerad hemma i mitt föräldrahem och ruinerade dem med min internet- och telefonräkning. Olika konstellation på boenden i Brighton och efterföljande desperata försök att hålla kontakten med englandsvännerna. Vänner som bott i Göteborg, men flygit iväg från oss här för att bilda par någon annanstans. Allt fanns sparat där.

Och ständigt dessa mejlkonversationer; om allt- oviktigt såväl som viktigt. Musik, Livet, Kärleken och kanske ännu oftare bristen på Kärlek. Laura Nyro. Det fanns allt samlat där på en hotmailsida, alla de viktigaste meddelandena. Inte för att läsas om egentligen, mer för känslan att allt fanns bevarat. En känsla av beständighet, inte flyktighet. 

 Och det kanske är dags att börja om på nytt nu, med ett nytt konto. Jag sörjer egentligen inte- allt det som fanns där kändes ändå så långt borta. Det kommer nya mejl, som kan sparas omsorgsfullt i nya mappar. Jag hoppas bara att saker och ting kommer kännas lika betydelsefulla i framtiden som de kändes då.

Det finns företeelser som tedde sig nästintill livsviktiga förr i tiden, företeelser som man troodde skulle falna, blekna bort  och falla i glömska ju äldre man blev, men som ändå på något sätt biter sig kvar, och skapar det där nervösa pirret år efter år. En sådan sak är varje års uppackande av de nya skolkatalogerna. Som högstadieelev betydde de allt- hur skulle statusen på skolan vara resten av året? Hela din tillvaro på skolan fångades på en enda ögonblicksbild, och det gällde att se bra cool oxch snygg ut, inte bara för klasskamraterna eller skolkamrater, utan också för de jämnåriga, föräldrar och övriga intrsserade som under året noga skulle studera elevernas anleten in i minsta detalj. Ett år kunde lät spolieras av ett blinkande öga eller ett misslyckat leende.

Inte mycket har förändrats.Eleverna beter sig fortfarande på samma sätt, men nu har jag ju en annan inblick på skolan. Jag är inne på lärarrummet, jag har intagit barrikaderna och joinat den andra sidan. Och det är likadant här.  För lärarna har tydligen också en inneboende skräck för att bli anskrämliga i årsboken. Idag damp katalogerna ner, och alla förvandlades på nytt till sina gamla, överkänsliga, ängsliga jag. Ni kan föreställa er alla saker som ångestfyllt flämtats ut vid första anblicken av diverse klassfoton:

Nej, men Gud så jag ser ut!

Titta på honom! och titta på henne!

Ser jag verkligen så fet ut? Herregud, nu ska jag svälta mig.

Marin, du ser riktigt bögig ut på kortet.

Jag gillar verkligen att bli kallad bögig, men jag gillar inte alls fotot på mig. Såklart. Det visste jag ju innan att det skulle bli förfärligt, som det alltid har blivit. Men jag är mer luttrad nu. Jag tar det med sans och vet att jag får leva med det förhatliga fotot i ett år. Ända tills nästa ögonblicksbild sätter standarden för läsåret 2007-2008.

(För övrigt borde jag ju varit och sett Juliana Hatfield spela på Pustervik ikväll. Ett annat bra sätt att säga hej till mitt femtonåriga jag.)

Mina förväntningar på Böglobbyn var blandade.

Å ena sidan anser jag att programmet behövs, både som samhällsbildning för den stora massan som aldrig träffat en endaste bög eller flata, och också för mitt eget personliga intresses skull. Homosexuella behöver mer uppmäksamhet än några nyhetsreportage runt Pridefirandet varje år, och jag diggar ju bögerer i de flesta av dess former.

Å andra sidan hade jag förmånen att nära följa inspelningen av ett reportage till programmet, och jag må vara naiv och oinsatt i mediavärlden, men maken till regisserat och konstruerad situation var det länge sedan jag var med om. Vad jag förstod skulle inslaget vara dokumentärt, men gränsen mellan fiktion och verklighet är fin och det här reportaget riskerar definitivt att slå över på den förra sidan. Men jag ska inte döma ut avsnittet ifråga innan jag har sett det. Det kan ju klippas ihop till något bra.

Vad jag däremot kan kommentera är gårdagens avsnitt. Jag  försökte se det med ett relativt öppet sinne, mina förutfattade meningar till trots. Och det blev väl vakren tumme upp eller tumme ner, utan ett enda stort Njaäe. För det första har jag svårt att första vem programmet är till för. Om det ska fungera som upplysare för den icke-homosexuella massan tror jag det misslyckades rejält. Förmedlade gårdagens program någonting till någon egentligen? Den uppmålade "konflikten" mellan knullande bögar och frisbeegolfare kändes mest futtig och krystad. Kanske ville det provocera med att visa att det finns homosexuella som har offentlig sex- men varför provocera enbart för provokationens skull? Dessutom var programmet rätt tamt, tror knappt att min mormor hade satt kaffet i vrångstrupen. Eller kanske var allt bara ironi? Musikvalet med sirapsdrypande stråkar och sorgesamma pianoslingor fick mig att tro det på vissa ställen. Var det inte rätt larvigt att utmåla parkraggande bögar som utroteshotade djur i behov av samhälleligt stöd för att finnas kvar? Och gav programmet någon ny vinkel till mig som homosexuell? Nja, jag har nog hört och sett det mesta förut.

Trots allt kommer jag fortsätta följa programmet. Det var ändå rätt harmlös underhållning. Jag hoppas dock att kommande reportage faktiskt kan vara intressanta- och att det banala mellansnacket mellan Sverker Å. och Olle P. skärs ner ordentligt. Sedan kanske det kan börja likna något. Jag vill ju så gärna att Böglobbyn ska tilltala mig. Jag är ju så fruktansvärt intresserad av homosexande.