I know where I'm going, but I don't want to leave

Det finns inget kvar. Det är sådan enorm tomhet i mig just nu, äventyret är över och nu är det vardag på riktigt. Jag jobbar, äter, bajsar, sover och så jobbar jag igen, mycket mer än så är det inte. Jag behöver saker, platser, personer och skivor att fylla hålrummet med; hålrummet där Slicksommaren 2006 har varit. under nästan tre månader.

Vad ska jag blogga om nu? Jobbet? Nja, det skulle mest bli ett evigt klagande, har jag en känsla av Skivor? Nja, det finns nog en gräns för hur musiknördig jag är. Sport? Nja, jag vill inte skrämma bort de få läsare min blogg har. Den förmodade bristen på intressanta händleser under hösten har fått mig att inse att jag kanske måste tänka efter när jag skriver någonting här i bloggen framöver, hemska tanke.

För övrigt, tre bra saker på kägelbanan i lördags, innan jag packar ihop Slick och låser in kappsäcken på vinden över vintern:

* Louisa var där- vackra, underbara, fantastiska Louisa. Om det är någonting som är bättre än att lära känna nya människor ute är det när gamla sambos helt plötsligt dyker upp i prickig klänning.

* De spelade Pipettes- vackra, underbara, fantastiska Pipettes, och jag kunde inte behärska mig. Det var det jag väntat på hela sommaren. Tokdans till Pipettes är det som omsluter sommaren 2006- det började i England på Dynamite Boogaloo och slutade med detsamma på Södra teatern i Augusti.

* Ateist som jag är måste det ändå vara Guds försyn att vi inte fått regnväder på oss under jag vet inte hur många timmars slickköande varje lördag i två månader. Ja, jag fick i och för sig en öl hälld över mig i kön en gång, men det är en annan historia.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback