brewster

Ibland saknar jag kollektivlivet jag brukade leva. När min etta blir alltför trång, när det känns alltför deprimerande att återigen äta middag med enbart teven som sällskap brukar jag nostalgiskt tänka tillbaka till min tid som sambo. För det fins mycket att sakna, inte bara sällskapet, utan också smågnabbandet, grälen och de ständiga nattmackorna på köksbordet som det ständigt skulle pratas ut kring.

Men sedan kom jag på- nu i sommar har jag levt i en sorts kollektiv. Vi har haft ett minikollektiv på Gotlandsgatan 52, iallafall varje helg. Det har varit smågnabbande, storgräl, kärleksdraman, och evigt fyllekäkande om vartannat. Mitt sommarliv kan närmast liknas vid ett avsnitt av Pantertanter- alla på Gotlandsgatan har ju sina motsvarigheter i Miamis käringkollektiv.

Micke är Dorothy Zbornak, gruppens självklara ledare som vi alla träffas hos, och vars bitska tunga kan producera de mest dräpande kommentarerna.  Kristoffer är Rose Nylund, den naiva och hjälpsamma idealisten från småstan med ett hjärta av guld som  ständigt försöker agera världsförbättrare. Jimmy är Blanche Deveraux, ständigt redo att smälta männens hjärtan. Och själv skulle jag, Brewster, kategorisera mig som Sophia Petrillo: gammal, skäggig, full av mer eller mindre relevanta vishetshistorier och jag försöker ständigt styra stackars Dorothys liv.

Finns det någon mer egentlig liknelse mellan Gotlandsgatan 52 och en bortglömd sitcom från 80-talet? nja, hela liknelsen kanske egentligen kan bero på att jag nyligen köpt Pantertaneter på DVD-box och flera dagars sträcktittande lätt sätter griller i huvudet på en. Nästa vecka ska jag plöja igenom Six Feet Under-återkommer då med vilka karaktärer vi är i familjen Fisher.