Suddenly everything changed

Jag har egentligen alltid gillat Woody, så länge jag kan minnas. Jag kan inte riktigt minnas den exakta tidpunkten mina ögon först mötte hans filmer, jag kan bara göra en ungefärlig uppskattning. När började vår vänskap egentligen? Det måste ha varit  i mina tidiga tonår; kanske var det Hannah och hennes systrar jag stötte på först möjligtvis Radio days. Hursomhelst är det så länge sedan att han nu är den ende regissör som står mig så nära att jag alltid enbart benämner honom vid förnamn.

Jag vet inte heller riktigt vilka känslor som väcktes hos mig just då, vid våra första möten, av filmerna. Varför gillar man som fjortonåring Woody-filmer? Kanske vard det mina New York-drömmar som existerade långt innan jag blev notorisk anglofil och bytte Greenwich Village mot Brighton Beach, kanske kunde jag som hyperneurotisk tonåring relatera till något i Woodys ängsliga persona, eller så kanske (och detta troligaste alternativet) det var en sorts längtan till vuxenvärld, en fascination för det sofistikerade, kulturella, pratiga, analyserande. Allt som jag aldrig hade sett då, vid ringa fjorton års ålder.

I förrgår såg jag om Fruar och äkta män, och även om jag inte direkt kan åldersmässigt jämföra mig med de medelålderskrisande huvudpersonerna så känner jag igen en hel del; jag har upplevt mycket av det som jag som fjortonåring fascinerades så av. Jag kan helt plötsligt identifiera mig med Mia Farrows rollkaraktär, snarare än Juliette Lewis (eller nej, jag har nog vid närmare eftertanke aldrig kunnat  identifiera mig med Juliette Lewis tidigare heller) . Jag är där nu. I nästa Woody-epok. Äntligen.


Judy
Sally (Judy Davis) i Husbands and Wives, 1992
"Fucking Don Juans. They should have cut his fucking dick off."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback