brewster

Ju mindre sagt om helgens alkoholkonsumtion desto bättre. Det kanske räcker med att säga att jag numera är glad över att det mestadels finns folk runtomkring mig som kan se tilll att jag kommer hem  och i säng välbehållen efter ett hårt fylleslag. Men det var något annat stort som inträffade under lördagens förfest: en av Gotlandsgatans (d v s Brewster, Micke och Kristoffer) stora myter sprack. En grundläggande hörnsten på vilken vi stöttat allt det vi tror på; En enda bild har fått stå som symbol för Slicksomrarna, inte bara det som sker inne på (och strax utanför) Kägelbanan varje lördag, utan vårt sorglösa beteende som helhet, det ok vi bär med oss under vinterhalvåret som släpper under sommarmånaderna och den glädje som ersätter det. Andra kanske skulle kalla det dekadens, vi kallar det snarare livsglädje.

Bilden föreställer en kraftig amazonkvinna iklädd leopardbikini, med rikligt med buskar under armarna, vilt svallande hårman, lika vilda ögon och en pose där hon dels visar upp sina icke oanseliga muskler, dels verkar säga "du skulle bara våga mucka med mig!" Och just den bilden är därifrån vi hämtar en stor del av vår inspiration.

Well, den bilden blev i mångt och mycket nedsvärtad under lördagens förfest, då det visade sig att den praktmadam som näst intill blivit en helig ko för oss, i själva verket visar sig vara en bekant till några av gästerna. Dessa beskriver henne som en aggressiv och synnerligen otrevlig manshatare, mest känd för att en gång använde sig av sin kombos handduk som tampong. Visst, det bilden symboliserar finns på ett sätt kvar, men till nästa år blir det nog ändå dags att byta ikon för vår hedonism.... Något förslag?

On a happier note: Just nu blir jag otroligt glad när jag läser Gary Mulhollands bok från pärm till pärm. För varje rapalbum jag liksom inte kan förmå mig att engagera mig i finns det alltid någon gömd diamant som herr Mulholland har visheten att dra fram ur popobskyriteten igen. Och det värmer mer inombords än  årets första glögg när man upptäcker att han gillar samma saker som en själv. Det är den där pubertala uppenbarelsen all over again: 'Jag är inte ensam! Det finns någon annan som digger samma saker som jag!'

Jag visste redan att författaren uppskattar Kate Bushs The Dreaming som det mästerverk det är, men när han också beskriver Cristinas Is that all there is? som en av världens bästa singlar någonsin, och också insett att Seen and Not Seen faktiskt är den sanna höjdpunkten på Remain in Light, det är då jag börjar spinna ordentligt. Nu ska jag hem och plöja ytterligare ett årtiondes album, och kanske lyssna lite på Young Marble Giants samtidigt.