brewster

Jag gjorde det igen- jag köade två timmar för att komma in till Slick. Efter förra lördagen var jag inte bitter alls, jag intalade mig själv att det som skett på insidan av Kägelbanans dörrar var det viktigaste; det var det jag skulle minnas kvällen för, inte de två timmarna jag stod utanför och nära nog dog av tristess. Så jag tjatade inte mycket om det där köande under den gångna veckan. Men nu är jag inte lika säker på mig själv, och framför allt inte på Slick, längre.

Vad är meningen med att stå och köa till en klubb mellan nio och elva, slutligen bli insläppt, komma in och upptäcka att det var precis som man trodde- klubben är knappt halvfull. Ett par av mina vänner stod bland de första i kön (säkerligen bara fem till tio meter från ingången), var ändå tvungna att köa en timme, och när de kom in var stället i princip tomt. Jag begriper mig inte på saker i Stockholm. För lantis som jag är tror jag det är ett Stockholmsproblem. Jag har fått köa någon halvtimme här eller tjugo minuter där i Göteborg, men det är för att jag varit sent ute och för att klubbarna varit nästintill fulla. Så mycket mer kan jag inte jämföra med. Eftersom jag bott i England har jag varit ute en hel del (eeeh, underdrift, någon?) i London, Brighton och Manchester och aldrig varit med om maken till köidioti. Så jag skyller på Stockholm och kommer hålla detta som någon sorts alibi nästa gång folk ifrågasätter varför jag inte flyttar hit för gott.

(och för att inte framstå som alltför gnällig kan jag faktiskt skriva att jag hade skitkul i lördags också. Jag menar, när de på raken spelar Strawberry Switchblades version av Jolene, Jukebox med The Flirts, Gay Fun med Don Lennon, Ban Marriage med Hidden Cameras, och framför allt Never Get Ahead med Bobby Conn, då vet man att man är på en utomordentligt bra klubb. Så är det bara.)