Now that I'm away, I wish I'd stayed
Det är så typiskt att det ska vara skivmässa i Göteborg just den helgen som jag befinner mig i Stockholm. Jag borde ju stödja denna utdöende. Det känns ju som om det är kört- folk med samlarmani kommer väl alltid att finnas, men efter den elektroniska musikspridningen slutligen tagit död på det materiella skivköpandet kommer nog skivmässorna föra en alltmer tynande tillvaro.
Förr i tiden var det ju en stor grej, och jag inbillar mig att det inte var så enbart för mig. Om inte annat så var det nog likadant för Karolina. Vi var partners in crime förr i tiden. Jag bevistade min första skivmässa i Västerås hösten 1991. Jag och Karolina åkte dit en gråmulen lördag, två stackars vilsna tonåringar utan någon som helst aning om vad som väntade på oss i Västerås. På den tiden var det Storstaden. Vi irrade från Västerås centralstation ut till Rocklundahallen, tänk hur en sådan kort bit kan ställa till så stora problem, och vi häpnade över den nya värld som öppnade sig för oss när vi steg in: rader och åter rader av vinylbackar, suspekt rökluft och äldre män i skinnjackor. Filtmatta, vita plastpåsar och söndertvättade hårdrockst-tröjor. Det fanns ett par stånd som innehöll cd-skivor, men för oss var det LP som gällde. Jag lyckades hitta The Kick Inside med Kate Bush för bara 20 kronor, dessutom köpte jag U2:s The Joshua Tree åt min storebror. Mer än så behövdes inte. Min övriga tid tillbringade jag mest med att hjälpa Karolina leta efter Pink Floyd-skivor och gå och trängas med skinnjackorna. Vi sprang tillbaka till centralstationen för att inte missa sista dagståget till Eskilstuna, men lyckades inte hinna dit, utan fick vänta en timme sittandes på en kall och hård bänk i Västerås. Det gjorde förvisso ingenting eftersom vi kunde roa oss med att beundra våra respektive inköp. Det här var på den tiden då musiken på skivorna inte nödvändigtvis var det intressantaste, utan omslagen och texttranskriptionerna kunde vara minst lika intressanta. Kates söndertrasade klänning och trånande blick på omslaget. Heathcliff, it's me, Cathy.
Det blev flera besök på Västerås skivmässa, men efter ett par år lades den ner. Andra, större skivmässor väntade, både i Sverige och utomlands, men tja, ni fattar, ingenting kommer riktigt nå upp till den där första känslan en riktig samlarnörd upplever då han kommer in i ett rum fullt av leksaker. Och jag stödbesöker alla skivmässor bara för sakens skull, bara för att jag vill att de alltid ska finnas där. Därför gör det lite ont att andra saker, som egentligen ganska obetydliga stockholmsresor, ska komma mellan mig och mina skivmässor.
Förr i tiden var det ju en stor grej, och jag inbillar mig att det inte var så enbart för mig. Om inte annat så var det nog likadant för Karolina. Vi var partners in crime förr i tiden. Jag bevistade min första skivmässa i Västerås hösten 1991. Jag och Karolina åkte dit en gråmulen lördag, två stackars vilsna tonåringar utan någon som helst aning om vad som väntade på oss i Västerås. På den tiden var det Storstaden. Vi irrade från Västerås centralstation ut till Rocklundahallen, tänk hur en sådan kort bit kan ställa till så stora problem, och vi häpnade över den nya värld som öppnade sig för oss när vi steg in: rader och åter rader av vinylbackar, suspekt rökluft och äldre män i skinnjackor. Filtmatta, vita plastpåsar och söndertvättade hårdrockst-tröjor. Det fanns ett par stånd som innehöll cd-skivor, men för oss var det LP som gällde. Jag lyckades hitta The Kick Inside med Kate Bush för bara 20 kronor, dessutom köpte jag U2:s The Joshua Tree åt min storebror. Mer än så behövdes inte. Min övriga tid tillbringade jag mest med att hjälpa Karolina leta efter Pink Floyd-skivor och gå och trängas med skinnjackorna. Vi sprang tillbaka till centralstationen för att inte missa sista dagståget till Eskilstuna, men lyckades inte hinna dit, utan fick vänta en timme sittandes på en kall och hård bänk i Västerås. Det gjorde förvisso ingenting eftersom vi kunde roa oss med att beundra våra respektive inköp. Det här var på den tiden då musiken på skivorna inte nödvändigtvis var det intressantaste, utan omslagen och texttranskriptionerna kunde vara minst lika intressanta. Kates söndertrasade klänning och trånande blick på omslaget. Heathcliff, it's me, Cathy.
Det blev flera besök på Västerås skivmässa, men efter ett par år lades den ner. Andra, större skivmässor väntade, både i Sverige och utomlands, men tja, ni fattar, ingenting kommer riktigt nå upp till den där första känslan en riktig samlarnörd upplever då han kommer in i ett rum fullt av leksaker. Och jag stödbesöker alla skivmässor bara för sakens skull, bara för att jag vill att de alltid ska finnas där. Därför gör det lite ont att andra saker, som egentligen ganska obetydliga stockholmsresor, ska komma mellan mig och mina skivmässor.
Kommentarer
Trackback