brewster

Jag är frälst. Igen. Mitt kära Hemköp på Kortedala Torg vräker ur sig Hummus i gigantiska mängder för bara en spottstyver och jag hamstrar. Som för att visa att detta faktiskt inte bara är nyttigt känner sig tillverkarna sig tvunga att på burken faktiskt förtydliga: "Det är jättegott!". Och det är det ju också. Har någon någonsin tvivlat? Jag varvar den varianten med soltorkade tomater med den, om möjligt ännu godare, varianten med smak av rostade pinjenötter. Jag har det på smörgåsen! I salladen! I linsgrytan och till cous-cousen! Hummus är det nya svarta! Det bästa sedan skivat bröd! Om man är vad man äter borde jag förvandlats till en gigantisk kikärta lagom till sommaren.

En annan sak som ska få mig att ta mig igenom våren, förutom Hummusen då, är Woody Allen. Den som vill följa med mig på mitt planerade maraton med Woody Allen-filmer får hålla sig framme, för snart startar det. Jag har tänkt börja med Ta Pengarna och Stick och fortsätta framåt; framåt juni borde jag vara framme vid Melinda och Melinda. Tag med en flaska vin och kom hit! Eftersom jag med min dåliga karaktär inte riktigt har kunnat hålla mig har jag redan Stardust Memories två gånger, enbart för att få se den scenen då Charlotte Rampling är på gränsen till sammanbrott- och mitt liv känns helt plötsligt lite mindre kaotiskt, och med lite större mening. Hummus, vin och Woody. Vad mer behöver man egentligen en vår som denna?