brewster

Jag är av princip emot traditioner. Att säga att man gör någonting av tradition är nog det sämsta sättet att motivera sina handlingar. Det är något skumt med traditioner; de är meningslösa, omoderna och tar bort mitt älskade kaos till förmån för den förhatliga tryggheten.

...nu finns det dock en tradition jag med  stenhård hand håller fast vid: mina årliga blandband till Sissi. Visst, både Sissi och tekniken har sprungit förbi mig och blandbanden har numera uppgraderats till blandcd:s, men i mina ögon (och öron) är de alltid kassettband. Omsorgsfullt kompilerade, inspelade och med egenhändigt nedplottrade omslag. Och i min lilla musikromantiserade värld betyder de löjligt mycket- de representerar inte bara de låtar jag lyssnat mest på under det senaste året, utan det finns alltid en djupare tematik där. De representerar förlorade kärlekar, åldersångest, sommarfester, nostalgi och allt annat som råkar fylla min hjärna för tillfället. Patetiskt, ja kanske, men det är den enda traditionen jag kan och kommer att ta till mitt hjärta.

Årets blandband överlämnades i helgen. Den som kan gissa vad det handlar om får en guldstjärna och känner mig för väl för sitt eget bästa.

Pet Shop Boys: Left to my own devices
Propaganda: Femme Fatale
Rufus Wainwright: Cigarrettes and Chocolate milk
Vapnet: Kalla mig
Future Bible Heroes: I'm a vampire
Toto Coelo: I eat Cannibals
Architecture in Helsinki: Do the whirlwind
B-52:s: Legal Tender
Final Fantasy: This is the dream of Win and Regine
Rachel Stevens: Some Girls
Sparks: My inner voice
Liza Minnelli: Love pains
The Flirts: Calling all boys
Nellie MacKay: Ding Dong
Cristina: He dines out on death
Magnetic Fields: Take ecstacy with me
Kirsty MacColl: Dear John