brewster

Sedan sent igår, efter alldeles för mycket tröstpaj och tröstmusik, fick jag för mig att jag skulle åka bort, bort, bort. Ja, jag vet, jag har nyligen varit i Rom och det borde rimligen räcka som tillfällig eskapism för ett bra tag framöver, men jag kräver mer. Jag vill åka någonstans där jag verkligen känner mig hemma, någonstans där jag trivs. Sometimes you want to go where evrybody knows your name, and they're always glad you came, Och det finns väl egentligen bara ett sådant ställe i min värld- så jag funderade på att bege mig iväg under februarilovet; åka till Brighton, äta bagels på the Sanctury, gå på skivmässa och titta på dånande havsvågor från piren och, framför allt, se Rufus Wainwright sjunga Judy Garland-låtar på London Palladium. Det är nog det som behövs- the Pipettes och Hidden Cameras i all ära, vad jag kanske mest behöver just nu är inte smittsamt dansant pop utan smäktande bögballader med sirapsindränkta stråkar och en ståtlig karl. En riddare på en vit springare som kan ta mig bort från all denna tristess. Bort, bort, bort. Bort från all tristess.

Jag kollade upp vilka biljetter som fanns kvar, undersökte Ryanairs hemsida, smed planer och vävde drömmar.

Sedan ännu senare igår kom jag på att jag tagit fel på vecka, och att jag inte alls har ledighet den veckan jag trodde. Riddaren på vit springare får dyka upp en annan vecka. Oh well...