brewster

Picture it: En regnig lördagsnatt i Göteborgs centrum, Brunnsparken närmare bestämt. Kolckan är strax över fyra, och jag står och väntar på sista spårvagnen ut mot Kortedala, en smula berusad, visst, men ändå vid mina sinnens fulla bruk. En ung, för mig okänd, man i 25-årsåldern står och stirrar på mig. han har peircings i öronen och i ögonbrynet, ser ut att vara något mindre berusad än jag själv är. Vår ablickar möts, jag känner inte igen honom, men han vägrar att släppa ögonkontakten. Han ser ut att ta mod till sig för att säga något, tvekar, men kommer efter någon minut fram till mig.

KILLEN: Tjena. Hur är allt med dig?

BREWSTER: Jo, tack, det är bra. Jag är lite småberusad kanske... men tack... tack det är bra.

En stunds tystnad följer. Jag tittar åt andra hållet, har verkligen ingen lust att småsnacka med en för mig okänd människa, men jag märker ändå att killen fortsätter glo på mig.

BREWSTER: Alltså, ursäkta, men känner vi varandra? Borde jag känna igen dig? Jag har verkligen ingen aning om vem du är.

KILLEN: Lägg av!

BREWSTER: Nej, jag vet inte vem du är.

KILLEN: Jo,  vi har träffats förr.. Irland!

BREWSTER: Irland...? Nja, jag har aldrig varit på Irland och har ingen anknytning till Irland överhuvudtaget. Du måste förväxlat mig med någon annan.

KILLEN: Nej, det är jag säker på. Tycker du jag är dum som börjar prata med dig?

BREWSTER: Eh, egentligen inte. Det är bara att jag inte vet vem du är, och jag tror inte du vet vem jag är heller. Alltså, hur känner vi varandra? Kan du ens säga vad jag heter?

KILLEN: Nej... men det finns väl ingen anledning att vara så otrevlig. (märkbart irriterad) Men nu vet jag precis vad som gäller. Tro inte att jag kommer hälsa på dig nästa gång vi stöter ihop med varandra på stan.

Min spårvagn rullar in och jag hoppar på den så fort jag kan.

BREWSTER: Jag förstår inte hur du kan göra så mot mig. Jag kommer väl alltid hälsa på dig.  Men... jag antar att vi alltid kommer att ha Irland. Glöm inte det!

RIDÅ!