brewster

Jag pratade igår med en ytlig bekant, mestadels om förhållanden, samboskap och vänskap. Och mestadels rörde det inte någon av oss båda - utan en tredje person som flyttat ihop med pojkvän, skaffat hund och allt, och upptäckt att sambolivet inte var så sött ändå, utan fullt av gräl, smågnabb och hundexkrement. Vad göra? Vilka råd törs man ge? Hur ska man bota dylik förtvivlan?

-Flytta isär, säger jag. Jag förstår inte detta krav på att man måste bo ihop i ett förhållande. Vissa klarar det absolut, men andra par är säkert ämnade att fortsätta vara särbos. Varför tvinga sig in i någonting som inte fungerar? I ett förhållande tillbringar man ju ändå rätt mycket tid tillsammans- så länge man inte producerat små ättelägg fungerar väl ett särboliv alldeles utmärkt? Ytterligare en föreställning om hur man som par måste fungera, en av vårt samhälles oskrivna regler.

Men, det sagt så måste jag ändå erkänna: jag saknar sambolivet. Jag saknar att någon ringer från mataffären och frågar vad som ska köpas hem. Jag saknar någon som sitter uppe och vakar mws mig innan Oscarsgalan, under flera lager av filtar och kuddar i soffan. Jag saknar högläsning, kortspel, spontanutflykter och att någon städar upp när jag ligger utslagen och bakis i min (icke-existerande) soffa. Kanske borde jag skaffa sällskapsdam. Kan man få skatteavdrag för sådant?